Daniela Argento, Daniel Einarson, Lennart Mårtensson, Christel Persson, Karin Wendin och Albert Westergren, lärare på Högskolan Kristianstad, har publicerat en artikel som heter ’Integrating sustainability in higher education: a Swedish case’, i en journal som heter International Journal of Sustainability in Higher Education, som blott finns tillgänglig för tillfället som pre-print. (https://www.emerald.com/insight/content/doi/10.1108/IJSHE-10-2019-0292/full/html)
Där redogör de för hur man har integrerat hållbarhet på Högskolan Kristianstad. De har fallbeskrivningar från de olika institutionerna. De kommer fram till att olika institutioner har olika traditioner och att det krävs samverkan mellan institutioner och det krävs resurser för hållbarhetsintegration.
Jag läser fallet om företagsekonomi-institutionen med stort intresse, då jag var där och har erfarit hållbarhetsintegrationen från insidan samt varit en signifikant aktör i hållbarhetsintegrationsprojektet. De skriver ”… academics were invited to engage more actively with sustainability and try to integrate it in their courses”. Det låter trevligt. Vi var inviterade. De skriver ”No specific guidelines were proposed and, therefore, each teacher was free to proceed at their own pace and in line with their own goals.” Det låter som respekt för akademisk frihet, envar sin egen professor som utformar sina egna kurser.
Men detta är en fallbeskrivning om jag inte känner igen. Jag blev aldrig inbjuden, utan man begärde, ja, man krävde att jag skulle hållbarhetsintegrera. Jag fick inte ha mina mål med mina kurser, enligt principen om akademisk frihet, ty de skulle hållbarhetsintegreras. Det de skriver kanske kan vara en beskrivning från de som drev hållbarhetsintegrationen. Men det är sannerligen inte en trovärdig beskrivning d det utesluter erfarenheter från de som motsatte sig hållbarhetsintegrationen. Därmed är det inte en vetenskapligt trovärdig fallbeskrivning. Det är, vill jag påstå, en förfalskning genom att bortse från viktiga händelser i hållbarhetsintegrationen.
Ingenstans i casebeskrivningen står om motståndet mot hållbarhetsintegrationen. Först gjordes motståndet genom en Potemkinstrategi, där man rapporterade på ett sätt så att det skulle se ut som om hållbarhetsintegration pågick, för att på så sätt skydda den operativa kärnan från ideologiseringen. Denna strategi mot hållbarhetsintegration fanns, men nämns inte i fallbeskrivningen.
Ingenstans står om en av de två professorerna, den som aldrig har haft etiska komplikationer i sitt arbete, och hans kamp mot hållbarhetsintegrationen. Det står inte om hans försök att ha en akademiskt kollegial diskussion i programmet som han var ansvarig för. Det står inget om hans debattartikel, där han skrev att så länge han hade inflytande på institutionen, skulle verksamheten kännetecknas, inte av hållbarhetsintegration, utan av vetenskaplig kunskap och akademisk frihet.
Ingenstans står om de oerhörda repressiva medel som de administrativa cheferna tog till. Erling Emfors och Eva Gustavsson, ansvariga för institutionen på olika sätt, förbjöd diskussionen om hållbarhetsintegration i det program där jag var ansvarig. Håkan Phil, rektorn och den som han ensam initierat hållbarhetsintegrationen (ty den föregicks inte, och följdes inte heller av en kollegial debatt), som avskedade mig några månader efter min debattartikel (med argument som hans förvaltningschef krävt skall vara hemliga).
Dessa författare presenterar inte en fallstudie av hållbarhetsintegration, utan en ideologiskt rensad och motiverad förfalskning av verkligheten, där förfalskningen består i att gömma undan väsentliga fakta, de som kan berätta om motståndet mot hållbarhetsintegrationen, såsom chefernas starka repressiva agerande. Hållbarhetsintegration kräver inte bara resurser, som författarna hävdar. Hade de beskrivit caset så som det var, hade de också fått fram slutsatsen att hållbarhetsintegration kräver en mycket hård repression mot de som förläst sig på Humboldt, med sin akademiska frihet, och Kant, med sitt ’Våga tänka’.
Allt blir så överdrivet tydligt när man läser vad de skriver: ”Furthermore, it is a responsibility within the business administration discipline to educate future managers with values aimed at minimizing negative impacts on the climate.”
Tydligare än så kan det inte uttryckas. Det handlar om ett ideologiskt projekt, där studenter skall indoktrineras till specifika värderingar. Det handlar inte om akademisk utbildning, där vetenskaplig kunskap förmedlas och träning i kritiskt tänkande sker.
Under en längre tid har jag undrat var jag skulle ha varit i Tyskland 1933, då folk stod upp och gapade, med sanningen i sin utsträckta hand. Det var sådan kraft och allt var så självklart.
Min älskade fru har länge försökt övertyga mig att jag hade varit bland de första att hamna i koncentrationsläger.
Idag, när jag skriver detta, befinner jag mig 170 mil från Högskolan Kristianstad, i Ligurien. Avskedad från högskolan. Jag är inte tillsammans med lärarna på institutionen. Inte tillsammans med studenterna. Avskild. Avförd. Utrensad. Tavlan av mig med studenterna är sedan länge nedtagen.
Medan folk på högskolan skriver artiklar som inte karakteriseras av forskarens sanningssökande, utan som skamlöst, och under falsk flagg av vetenskap, presenterar det ideologiska projektet.
San Bernardo den 14 augusti 2020
Där redogör de för hur man har integrerat hållbarhet på Högskolan Kristianstad. De har fallbeskrivningar från de olika institutionerna. De kommer fram till att olika institutioner har olika traditioner och att det krävs samverkan mellan institutioner och det krävs resurser för hållbarhetsintegration.
Jag läser fallet om företagsekonomi-institutionen med stort intresse, då jag var där och har erfarit hållbarhetsintegrationen från insidan samt varit en signifikant aktör i hållbarhetsintegrationsprojektet. De skriver ”… academics were invited to engage more actively with sustainability and try to integrate it in their courses”. Det låter trevligt. Vi var inviterade. De skriver ”No specific guidelines were proposed and, therefore, each teacher was free to proceed at their own pace and in line with their own goals.” Det låter som respekt för akademisk frihet, envar sin egen professor som utformar sina egna kurser.
Men detta är en fallbeskrivning om jag inte känner igen. Jag blev aldrig inbjuden, utan man begärde, ja, man krävde att jag skulle hållbarhetsintegrera. Jag fick inte ha mina mål med mina kurser, enligt principen om akademisk frihet, ty de skulle hållbarhetsintegreras. Det de skriver kanske kan vara en beskrivning från de som drev hållbarhetsintegrationen. Men det är sannerligen inte en trovärdig beskrivning d det utesluter erfarenheter från de som motsatte sig hållbarhetsintegrationen. Därmed är det inte en vetenskapligt trovärdig fallbeskrivning. Det är, vill jag påstå, en förfalskning genom att bortse från viktiga händelser i hållbarhetsintegrationen.
Ingenstans i casebeskrivningen står om motståndet mot hållbarhetsintegrationen. Först gjordes motståndet genom en Potemkinstrategi, där man rapporterade på ett sätt så att det skulle se ut som om hållbarhetsintegration pågick, för att på så sätt skydda den operativa kärnan från ideologiseringen. Denna strategi mot hållbarhetsintegration fanns, men nämns inte i fallbeskrivningen.
Ingenstans står om en av de två professorerna, den som aldrig har haft etiska komplikationer i sitt arbete, och hans kamp mot hållbarhetsintegrationen. Det står inte om hans försök att ha en akademiskt kollegial diskussion i programmet som han var ansvarig för. Det står inget om hans debattartikel, där han skrev att så länge han hade inflytande på institutionen, skulle verksamheten kännetecknas, inte av hållbarhetsintegration, utan av vetenskaplig kunskap och akademisk frihet.
Ingenstans står om de oerhörda repressiva medel som de administrativa cheferna tog till. Erling Emfors och Eva Gustavsson, ansvariga för institutionen på olika sätt, förbjöd diskussionen om hållbarhetsintegration i det program där jag var ansvarig. Håkan Phil, rektorn och den som han ensam initierat hållbarhetsintegrationen (ty den föregicks inte, och följdes inte heller av en kollegial debatt), som avskedade mig några månader efter min debattartikel (med argument som hans förvaltningschef krävt skall vara hemliga).
Dessa författare presenterar inte en fallstudie av hållbarhetsintegration, utan en ideologiskt rensad och motiverad förfalskning av verkligheten, där förfalskningen består i att gömma undan väsentliga fakta, de som kan berätta om motståndet mot hållbarhetsintegrationen, såsom chefernas starka repressiva agerande. Hållbarhetsintegration kräver inte bara resurser, som författarna hävdar. Hade de beskrivit caset så som det var, hade de också fått fram slutsatsen att hållbarhetsintegration kräver en mycket hård repression mot de som förläst sig på Humboldt, med sin akademiska frihet, och Kant, med sitt ’Våga tänka’.
Allt blir så överdrivet tydligt när man läser vad de skriver: ”Furthermore, it is a responsibility within the business administration discipline to educate future managers with values aimed at minimizing negative impacts on the climate.”
Tydligare än så kan det inte uttryckas. Det handlar om ett ideologiskt projekt, där studenter skall indoktrineras till specifika värderingar. Det handlar inte om akademisk utbildning, där vetenskaplig kunskap förmedlas och träning i kritiskt tänkande sker.
Under en längre tid har jag undrat var jag skulle ha varit i Tyskland 1933, då folk stod upp och gapade, med sanningen i sin utsträckta hand. Det var sådan kraft och allt var så självklart.
Min älskade fru har länge försökt övertyga mig att jag hade varit bland de första att hamna i koncentrationsläger.
Idag, när jag skriver detta, befinner jag mig 170 mil från Högskolan Kristianstad, i Ligurien. Avskedad från högskolan. Jag är inte tillsammans med lärarna på institutionen. Inte tillsammans med studenterna. Avskild. Avförd. Utrensad. Tavlan av mig med studenterna är sedan länge nedtagen.
Medan folk på högskolan skriver artiklar som inte karakteriseras av forskarens sanningssökande, utan som skamlöst, och under falsk flagg av vetenskap, presenterar det ideologiska projektet.
San Bernardo den 14 augusti 2020
RSS-flöde
