Det åskådliggör på ett enkelt sätt vad perspektiv är. Det är en och blott en sak som ligger på marken. Den går att beskriva objektivt med den böjda linjen som ansluter till en cirkel. Men tolkningen av den böjda linjen och den anslutna cirkeln blir olika, beroende på var man står, dvs vilket perspektiv man har. En tolkar det som en 9:a och en annan som en 6:a.
Vad kan detta lära oss om mångfald? Jo, att mångfald går enbart att hantera om mångfalden övergår till enfald.
Den som står och ser 9 kan enbart förstå den andres hävdande av 6 om den antingen 1. Har erfarenhet av 6 och därför kan inse att en 9:a blir en 6:a upp och ner, eller 2. Om den går över till den andre och ser vad den ser, dvs en 6:a. I bägge fallen förutsätter en förståelse hos betraktarna att mångfalden försvinner och ersätts av enfald, erfarenheten av 6:an eller intrycket av 6:an.
För att mångfald av perspektiv skall bli möjlig att leda till annat än oförstående motsatser och konflikter, krävs att mångfalden upphävs genom gemensam erfarenhet eller gemensamma intryck, dvs av enfald.
Mångfald är därför inte positivt i sig, utan ger enbart konflikter baserade på oförstående. Mångfald kan enbart bli en potentialitet av positivt när mångfalden upphävs, eller snarare, när mångfalden innesluts i en och blott en erfarenhet eller ett gemensamt intryck.
Detsamma kan man säga om mångkultur. Den ger enbart en 9 och en 6 och inget gemensamt, om den inte ges en gemensam erfarenhet, dvs upphävs. Mångkulturen kan enbart upplevas med någon form av positiv potentialitet om det finns en gemenskap som kan göra kulturerna begripliga. Det krävs således en metakultur, en kultur som kan tolka och förstå bägge kulturerna. Återigen, det krävs en enfald för att överhuvudtaget kunna utnyttja mångfalden.
Det finns två tekniker för att hantera flyktingsituationen som Sverige har idag, integration eller assimilering. Integration torde innebära att det skapas en metakultur som kan integrera, dvs förmå människor att förstå de olika kulturernas uttryck. Assimilering är istället att förstöra en kultur och kräva att alla ställer sig på samma sida, antingen så att de ser en 9:a eller en 6:a.
För mig framstår integrationen som det mest positiva, då det innebär att kulturer bevaras, men i en enhet som innesluter bägge. Detta är emellertid ett krav på en samhällelig dialektik som ställer mycket höga krav på samhället och på dess deltagare. Därför är assimileringen sannolikt den enklare vägen.
Dock, allt detta bygger på tanken att 6:an och 9:an är lika goda. Om det ena perspektivet är sämre, t ex för att det är sexistiskt och antisemitiskt, som den islamiska kulturen är, då är integration den riktiga strategin ty det finns ingen anledning för en mer framstående kultur, som den nordiska kulturen av jämlikhet och demokrati, att integrera mindervärdiga delar av en annan kultur. Ty 9 är mer än 6.
San Bernardo den 11 augusti 2020