Jag har tidigare skrivit (Kraft durch Forderungen I) att krav innebär utveckling. Det är det moderna projektet, där både jag och samhället blir bättre. Det är den progressiva kraften i människan. Att ständigt vara på väg, att aldrig låta sig nöjas, att sträva framåt, uppåt.
Men det innebär press på ansträngning, att aldrig vila i sin prestation, utan att, genom krav, ha viljan till att prestera mer och bättre. När en ny prestation är åstadkommen, blir det blott lite av firande och förnöjsamhet, om ens något. Snabbt vänder sig den moderna, strävande, utvecklingsbara, utvecklingskrävande människan till nästa prestation som skall utföras.
Vid den senaste kursutvärderingen fick jag en mycket positiv utvärdering. Jag hade kunnat stanna upp och njuta av utvärderingen. Men jag satt knappt en halv minut och dröjde mig vid framgången. Sedan skyndade jag till nästa sak. Hade det däremot funnits negativ kritik, som kunde tolkas som att jag hade brister, då hade jag lagt ner tid på att fundera hur jag skulle kunna överkomma dem. Utveckling, inte förnöjsamhet. Bli bättre, inte nöja sig med att vara bra.
Man strävar och kämpar med sina artiklar. När man får acceptansbrevet som säger att journalen accepterat artikeln för publicering, då jublar man. Förr såg jag till att forskningsgruppen träffades, tittade på acceptansbrevet och en bubblig dryck som skummade efter att korken flugit ur flaskan avnjöts. Kanske en knapp halvtimme varade förnöjsamheten. Sedan diskuterades den nya artiklarna och arbetet som krävdes för dem.
Jag kan inte påminna mig längre stunder av förnöjsamhet. Ständigt strävas mot nya prestationer. Som om prestationen, och inte framgången, definierar människan. Där prestationen drivs på av krav, av en vilja. Inte vilja att vila. Inte vilja av förnöjsamhet. Att vilja sitta på en stol och bara vara nöjd är inte en god vilja. Du måste vilja förbättring, ytterligare prestation. Tillräckligt är aldrig tillräckligt.
Nej, viljan finns blott för sådant som tar en vidare. Viljan tolkas som den kraft som får det ena benet att sätta sig framför det andra. Vilja kan inte vara vilja till det bestående. Vilja är inte att vilja vila. Vilja är inte vilja att stå stilla. Vilja är kraften som tar en framåt. Som driver en framåt. Som tvingar en framåt.
Men om viljan tvingar en framåt, är man då inte ofri, ty tvång är motsats till frihet. Den moderna människan synes vara underkastad en djävulsk ofrihet, ett obarmhärtigt tvång, kravet att utvecklas. Den är fångad i kravet på sin egen utveckling. Att vakna upp en dag och inse att man är samma person som vaknade upp förra dagen, är otänkbart. Varje dag, en ny prestation, ett nytt tillskott till mig som människa.
När blir jag nöjd? När slutar jag vara den moderna människan? När kan jag låta mig vara densamma, dag för dag, vecka för vecka, månad för månad, år för år?
Jag hoppas att jag aldrig blir nöjd. Ty, varje sekund av mitt liv har jag sällskap av en människa, mig själv. Den människan vill jag umgås med. Den vill jag stå ut med. Om den är densamme, varje dag, vecka, månad, år, blir den outhärdlig. Ty i min värld är skönhet inte främst en vacker tavla, en statisk, orörlig sak, utan skönhet är att lära sig något nytt, att upptäcka något nytt. Med det kravet blir konsekvensen en strävan. Det som kan framstå som ett tvång är ett val att skapa ett skönt och uthärdligt liv.
Därför tror jag att jag aldrig kommer att bli befriad från krav på prestation.
San Sebastian den 13 augusti 2020
Men det innebär press på ansträngning, att aldrig vila i sin prestation, utan att, genom krav, ha viljan till att prestera mer och bättre. När en ny prestation är åstadkommen, blir det blott lite av firande och förnöjsamhet, om ens något. Snabbt vänder sig den moderna, strävande, utvecklingsbara, utvecklingskrävande människan till nästa prestation som skall utföras.
Vid den senaste kursutvärderingen fick jag en mycket positiv utvärdering. Jag hade kunnat stanna upp och njuta av utvärderingen. Men jag satt knappt en halv minut och dröjde mig vid framgången. Sedan skyndade jag till nästa sak. Hade det däremot funnits negativ kritik, som kunde tolkas som att jag hade brister, då hade jag lagt ner tid på att fundera hur jag skulle kunna överkomma dem. Utveckling, inte förnöjsamhet. Bli bättre, inte nöja sig med att vara bra.
Man strävar och kämpar med sina artiklar. När man får acceptansbrevet som säger att journalen accepterat artikeln för publicering, då jublar man. Förr såg jag till att forskningsgruppen träffades, tittade på acceptansbrevet och en bubblig dryck som skummade efter att korken flugit ur flaskan avnjöts. Kanske en knapp halvtimme varade förnöjsamheten. Sedan diskuterades den nya artiklarna och arbetet som krävdes för dem.
Jag kan inte påminna mig längre stunder av förnöjsamhet. Ständigt strävas mot nya prestationer. Som om prestationen, och inte framgången, definierar människan. Där prestationen drivs på av krav, av en vilja. Inte vilja att vila. Inte vilja av förnöjsamhet. Att vilja sitta på en stol och bara vara nöjd är inte en god vilja. Du måste vilja förbättring, ytterligare prestation. Tillräckligt är aldrig tillräckligt.
Nej, viljan finns blott för sådant som tar en vidare. Viljan tolkas som den kraft som får det ena benet att sätta sig framför det andra. Vilja kan inte vara vilja till det bestående. Vilja är inte att vilja vila. Vilja är inte vilja att stå stilla. Vilja är kraften som tar en framåt. Som driver en framåt. Som tvingar en framåt.
Men om viljan tvingar en framåt, är man då inte ofri, ty tvång är motsats till frihet. Den moderna människan synes vara underkastad en djävulsk ofrihet, ett obarmhärtigt tvång, kravet att utvecklas. Den är fångad i kravet på sin egen utveckling. Att vakna upp en dag och inse att man är samma person som vaknade upp förra dagen, är otänkbart. Varje dag, en ny prestation, ett nytt tillskott till mig som människa.
När blir jag nöjd? När slutar jag vara den moderna människan? När kan jag låta mig vara densamma, dag för dag, vecka för vecka, månad för månad, år för år?
Jag hoppas att jag aldrig blir nöjd. Ty, varje sekund av mitt liv har jag sällskap av en människa, mig själv. Den människan vill jag umgås med. Den vill jag stå ut med. Om den är densamme, varje dag, vecka, månad, år, blir den outhärdlig. Ty i min värld är skönhet inte främst en vacker tavla, en statisk, orörlig sak, utan skönhet är att lära sig något nytt, att upptäcka något nytt. Med det kravet blir konsekvensen en strävan. Det som kan framstå som ett tvång är ett val att skapa ett skönt och uthärdligt liv.
Därför tror jag att jag aldrig kommer att bli befriad från krav på prestation.
San Sebastian den 13 augusti 2020
RSS-flöde
