Igår skrev jag om värderingen som tycks gå emot värderingen om allas lika värde, att man skall göra rätt för sig. Jag hävdade där att människans värde inte ger rättigheter, utan dessa tillkommer de som deltar i och bidrar till samhället.
En likvärdig norm är normen att inte ligga andra till last. Det är en starkt individualiserad norm, där individen, trots att den är del i samhället, skall undvika att bli beroende av någon annan, genom att någon annan ger den någonting som den inte gjort rätt för.
En sådan norm kan få lustiga konsekvenser. Jag bär på den och har skapat konsekvenser som ter sig nästan skrattretande och dumdristiga. När jag var ung och var tillsammans med mina kamrater i deras hem, kom oundvikligt stunden då kamraten skulle äta. Då frågades jag alltid om jag ville vara med och äta. Jag svarade då, alltid, att jag precis hade ätit mycket innan jag kom, så jag var absolut inte hungrig. Det svaret var helt oberoende av det faktiska tillståndet, om jag var mätt eller om jag var utsvulten. Ty jag skulle inte vara till last. Jag skulle inte ta av deras mat.
Jag tycker inte om att gå till läkaren. Förvisso kanske jag har skäl till det, men andra kan ha starkare skäl. Jag vill inte vara till last. I det fallet är det än mer absurt, ty jag har ju gjort rätt för mig och har därmed rättigheten att få sjukvård genom skatten. Men ändock, någon annan kan bättre behöva sjukvården. Man skall inte ligga till last.
Jag noterar mina arbetade timmar. De måste vara minst det lagstadgade kravet, och blir oftast betydligt mer. Då har jag inte bara gjort rätt för mig, utan lönen innebär också att jag inte ligger till last, ty jag har ju tillfört mer än jag tar ut.
Att inte ligga andra till last innebär att ingen annan skall behöva göra en uppoffring för min skull. Det kan framstå som att man inte vill hamna i skuld, vilket det blir någon gör en uppoffring för en själv. Skulden innebär att man hamnar i ett beroende till någon annan. Som den forna partiordföranden Persson sade: Den som är satt i skuld, är icke fri.
Att inte ligga andra till last är således ett sätt att undkomma en del av det som är det ytterst mänskliga, ömsesidigheten. Men det är inte att vända ryggen till ömsesidighet, ty medan man själv inte vill ligga andra till last, dvs ha en skuld, kan man mycket väl skapa skuld hos andra, genom att göra en uppoffring för en annan. Det är således en norm om ensidig ömsesidighet.
Ja, normen kan sägas överkompensera att inte ligga till last, genom att skapa laster hos andra, dvs ge dem av sin egen uppoffring. Man är ett ymnighetshorn som flödar över av uppoffringar.
En gång gav det beteendet mig en rejäl avhyvling. Jag hade hjälpt till på en artikel, där mina forskningskamrater i vår forskningsgrupp hade gjort den absoluta merparten. Jag tyckte att mitt bidrag var så ynkligt och obetydligt att det absolut inte gav skäl att ha med mig som medförfattare. Jag motsatte mig att vara med som medförfattare. En av dem, som hade slitit mycket med papert, som i vanliga fall är en timid man, som aldrig, aldrig gett mig en avhyvling, gav mig nu en rejäl skopa. Han medgav att jag bidragit lite. Men han sade med skarp röst att nu var det minsann min tur att vara författare med obetydligt bidrag. Så många gånger som jag skrivit upp andra som medförfattare, trots deras obetydligt bidrag, var det minsann min tur att vara medförfattare med obetydligt bidrag. Vad han egentligen sade var att det var dags för mig att acceptera en avbetalning på den skuld andra hade gentemot mig, genom att få ha varit medförfattare med obetydliga bidrag. Jag var skyldig att ligga till last. Så som andra fått ligga till last. Han krävde en riktig ömsesidighet. Jag accepterade och blev medförfattare. På en publikation som idag är den mest citerade där jag står som medförfattare.
I riktiga ömsesidigheter, i genuina grupper, det som jag i min avhandling kallade för ’brödraskap’, måste man acceptera att lasterna fördelas över tiden och i gemenskap. Det var onekligen paradoxalt att jag, som avhandlat brödraskap, försökte undkomma brödraskapets genuina ömsesidighet, och fick bli avhyvlad av en kamrat för att inse brödraskapets villkor.
Men utanför brödraskapet, utanför den genuina gruppen, där råder för mig att inte ligga till last.
Idag, i dagens samhälle, har normen eroderat. Det är inte en viktig norm i det som var den forna arbetarrörelsen. Man kan ta ur skafferiet och man kan slå sig ned vid bordet för att äta, utan att känna att man ligger till last. Idag är medborgaren avlastad känslan av att ligga till last. Det är curlinggenerationens exploaterande attityd, baserat på flummet om lika värde. Man kan äta middagen, utan att erfara att man ligger till last, utan att erfara att det uppstår en skuld, ty man har ett människovärde. Ett värde som tycks kunna gå att använda för att betala alla de skulder som uppstår då man ligger till last.
San Bernardo den 20 augusti 2020
En likvärdig norm är normen att inte ligga andra till last. Det är en starkt individualiserad norm, där individen, trots att den är del i samhället, skall undvika att bli beroende av någon annan, genom att någon annan ger den någonting som den inte gjort rätt för.
En sådan norm kan få lustiga konsekvenser. Jag bär på den och har skapat konsekvenser som ter sig nästan skrattretande och dumdristiga. När jag var ung och var tillsammans med mina kamrater i deras hem, kom oundvikligt stunden då kamraten skulle äta. Då frågades jag alltid om jag ville vara med och äta. Jag svarade då, alltid, att jag precis hade ätit mycket innan jag kom, så jag var absolut inte hungrig. Det svaret var helt oberoende av det faktiska tillståndet, om jag var mätt eller om jag var utsvulten. Ty jag skulle inte vara till last. Jag skulle inte ta av deras mat.
Jag tycker inte om att gå till läkaren. Förvisso kanske jag har skäl till det, men andra kan ha starkare skäl. Jag vill inte vara till last. I det fallet är det än mer absurt, ty jag har ju gjort rätt för mig och har därmed rättigheten att få sjukvård genom skatten. Men ändock, någon annan kan bättre behöva sjukvården. Man skall inte ligga till last.
Jag noterar mina arbetade timmar. De måste vara minst det lagstadgade kravet, och blir oftast betydligt mer. Då har jag inte bara gjort rätt för mig, utan lönen innebär också att jag inte ligger till last, ty jag har ju tillfört mer än jag tar ut.
Att inte ligga andra till last innebär att ingen annan skall behöva göra en uppoffring för min skull. Det kan framstå som att man inte vill hamna i skuld, vilket det blir någon gör en uppoffring för en själv. Skulden innebär att man hamnar i ett beroende till någon annan. Som den forna partiordföranden Persson sade: Den som är satt i skuld, är icke fri.
Att inte ligga andra till last är således ett sätt att undkomma en del av det som är det ytterst mänskliga, ömsesidigheten. Men det är inte att vända ryggen till ömsesidighet, ty medan man själv inte vill ligga andra till last, dvs ha en skuld, kan man mycket väl skapa skuld hos andra, genom att göra en uppoffring för en annan. Det är således en norm om ensidig ömsesidighet.
Ja, normen kan sägas överkompensera att inte ligga till last, genom att skapa laster hos andra, dvs ge dem av sin egen uppoffring. Man är ett ymnighetshorn som flödar över av uppoffringar.
En gång gav det beteendet mig en rejäl avhyvling. Jag hade hjälpt till på en artikel, där mina forskningskamrater i vår forskningsgrupp hade gjort den absoluta merparten. Jag tyckte att mitt bidrag var så ynkligt och obetydligt att det absolut inte gav skäl att ha med mig som medförfattare. Jag motsatte mig att vara med som medförfattare. En av dem, som hade slitit mycket med papert, som i vanliga fall är en timid man, som aldrig, aldrig gett mig en avhyvling, gav mig nu en rejäl skopa. Han medgav att jag bidragit lite. Men han sade med skarp röst att nu var det minsann min tur att vara författare med obetydligt bidrag. Så många gånger som jag skrivit upp andra som medförfattare, trots deras obetydligt bidrag, var det minsann min tur att vara medförfattare med obetydligt bidrag. Vad han egentligen sade var att det var dags för mig att acceptera en avbetalning på den skuld andra hade gentemot mig, genom att få ha varit medförfattare med obetydliga bidrag. Jag var skyldig att ligga till last. Så som andra fått ligga till last. Han krävde en riktig ömsesidighet. Jag accepterade och blev medförfattare. På en publikation som idag är den mest citerade där jag står som medförfattare.
I riktiga ömsesidigheter, i genuina grupper, det som jag i min avhandling kallade för ’brödraskap’, måste man acceptera att lasterna fördelas över tiden och i gemenskap. Det var onekligen paradoxalt att jag, som avhandlat brödraskap, försökte undkomma brödraskapets genuina ömsesidighet, och fick bli avhyvlad av en kamrat för att inse brödraskapets villkor.
Men utanför brödraskapet, utanför den genuina gruppen, där råder för mig att inte ligga till last.
Idag, i dagens samhälle, har normen eroderat. Det är inte en viktig norm i det som var den forna arbetarrörelsen. Man kan ta ur skafferiet och man kan slå sig ned vid bordet för att äta, utan att känna att man ligger till last. Idag är medborgaren avlastad känslan av att ligga till last. Det är curlinggenerationens exploaterande attityd, baserat på flummet om lika värde. Man kan äta middagen, utan att erfara att man ligger till last, utan att erfara att det uppstår en skuld, ty man har ett människovärde. Ett värde som tycks kunna gå att använda för att betala alla de skulder som uppstår då man ligger till last.
San Bernardo den 20 augusti 2020
RSS-flöde
