En god vän, tillika kollega, har sagt till mig att jag är fanatiskt upptagen vid misslyckandet och därför förmörkar de framgångar jag uppnått. Därför skall jag i detta och nästa inlägg beskriva vad jag betraktar som mina framgångar och ange vad jag uppfattar som strategier och agerande för att lyckas.
En modig man, som minsann inte skall anonymiseras, då han sedan dess ingår i den grupp av människor som på ett betydande sätt påverkat mig och mitt akademiska liv, frågade mig om jag vill bli ansvarig för forskarutbildningen vid Företagsekonomiska Institutionen vid Lunds Universitet. Stein Kleppestö (dock med norskt ö), alias Don Kleppesto, invandrad från Norge, prefekt vid institutionen, blev flera gånger idiotförklarad av den dominanta koalitionen. En gång var när han utsåg mig som ansvarig. Man förutsåg generöst och ordrikt forskarutbildningens krasch. Men Stein stod på sig, till min lycka. Och, vill jag uppblåst hävda, kanske också till mången doktorands lycka.
Jag förändrade ansvaret genom att bli aktiv ansvarig. Doktorander hade tidigare fått gå sina finansierade fyra år, utan nämnvärd intervention. De som inte var finansierade av institutionen lämnades helt vind för våg. När jag började, gjorde jag en genomgång av doktoranderna och fann att vi hade många framgångsrika doktorander, de som var professionella doktorander, som jag gav namnet Doktorander emeritus. Men klädsamt vid träffar med doktorander, använde jag ekonomens terminologi och sade att vi har många doktorander på lager, med risk för inkurans.
När jag började gjorde jag en beräkning av hur mycket pengar som spenderats på dessa doktorander, som ännu inte hade disputerat. Jag kallad dem för kapitalbindning. Ett kapital vi måste lösgöra. Befria.
Jag slog fast min vision med det till synes hjärtlösa uttrycket: ”Meningen med en doktorands liv är att disputera.” Det låter fullt rimligt idag, men då, när debatterna i det Blå Rummet över Sartres bidrag och amerikansk forsknings uselhet var överordnade disputationerna, var det en förändring i synen, ja, en dramatisk förändring i synen på forskarutbildningen.
När helst jag mötte en doktorand frågade jag inte hur den mådde, utan när den skulle disputera. Det kan låta hjärtlöst, men var det inte, då jag gjorde en annan sak, som visade att min fråga var omtänksam.
Jag införde en årlig rapport, skriven av doktoranden, undertecknad av både doktorand och handledare. Det var onekligen föregångaren till dagens Individuella studieplan (ISP), som består av ett femtontal sidor med krav på information som får mina rapportkrav att blekna. Idag betraktas ISP som forskarutbildningens svåraste moment, följt av avhandlingen och därefter kurserna.
Men där idag ISP:en för det mesta blott är vad som gäller idag, dokumentation, papper och Pdf-filer, utan annan betydelse än att bli skapade för att visa upp för utvärderare, var mitt krav på rapport, grunden för doktorandsamtalet. Varje år tog jag in alla aktiva doktorander på mitt rum och gick igenom rapporten under en timme. De fick sitta i min privata schäslong och vi pratade om vad de gjort och vad de skulle göra, hur handledningen fungerade, och om det fanns något jag kunde göra. En poäng med samtalet var att uppmärksamma doktoranden på de framgångar den haft. Mången, men inte alla, känner sig som misslyckade. Då behövs det någon som pekar ut var de lyckas. Men genom att peka på det lyckade, hade jag också legitimitet att peka på delar där doktoranden inte var så lyckad. Då kunde jag också peka på vad som kunde göras, av doktoranden, av handledaren, och av forskarutbildningen, däribland jag.
Att bli sedd, att vara någon, att någon bryr sig om, är viktigt för oss alla. Men det var inte curlingens kravlösa ”Du är värd lika mycket som alla andra”. Nej, det var omtanke med ett tydligt krav: ”Meningen med ditt liv är att disputera”
Många tårar föll på schäslongen. Många irritationer vädrades. Mycket hård kritik riktades mot mig och andra. Men jag stålsatte mig, ty jag hade blott ett ansvar, att se till att doktoranden blev doktor.
Två intermezzon är värda att nämna.
En ny doktorand kom in med an en ansökan att få en speciell handledare. Jag lade fram ansökan för Forskarutbildningsnämnden, där jag hävdade att vi skulle avslå begäran ty handledaren hade många dormerade doktorander i sitt stall. Jag hävdade att han skulle först se till att få dem till doktorer innan nya engagemang startades. Det blev ett jäkla liv på nämnden. Vilken rätt hade jag att avslå en doktorands vilja till handledare? Jag hävdade att jag hade omsorgen om doktoranden, att få en handledare som visar förmåga att handleda till disputation. Nej, sade nämnden, doktorandens vilja går före allt annat. Så han fick sin handledare. Och vad jag vet är han fortfarande doktorand, om han inte är avförd som doktorand.
En av institutionen finansierad doktorand kom in med sin rapport. Jag fann att prestationen var långt under vad som rimligt kan kallas framgångsrik forskarutbildning, vilket var lagstiftningens krav på att få förlängd finansiering, som jag gladeligen utnyttjade. Doktoranden hävdade att han hade varit i en tung empirisk fas. Jag krävde in bevis på denna tyngd. Jag fick några sidor utskrivna intervjuer. Det imponerande inte på mig, varför jag drog in finansieringen. Det blev återigen ett jäkla liv. Hans handledare, min forne handledare, blev ursinnig och återigen ställdes frågan med vilken rätt jag drog in finansieringen. Men, till min lycka, hade ett sådant fall aldrig tidigare varit uppe, varför forskarutbildningsnämnden aldrig insåg att de borde behandla ärendet. Jag stod på mig. Turbulensen avslutades med att prefekten, mindre stridbar och mer konsensussökande, som hade haft samma handledare som jag och den doktorand det gällde, fann pengar i sin budget för att finansiera doktoranden. Jag fann lösningen lyckosam, ty doktoranden fick möjligheter att visa sin förmåga. Men framför allt fick jag möjligheten att skapa en tydlig signal om prestationskrav. Doktoranderna förstod att mina krav inte var tomma ord, utan kunde följas av sanktioner.
När jag lämnade över ansvaret hade disputationsfrekvensen ökat markant. Jag tror att det delvis berodde på mitt trovärdiga mantra: Meningen med en doktorands liv är att disputera. Samtidigt skedde också förändringar som understödde mantrat. Fler unga doktorer, med driv och god forskningskapacitet, blev handledare. Sakta förändrades också värderingarna mot att en framgångsrik doktorand inte är den som kan diskutera Sartre, utan den som disputerar. Finansieringen blev också hårdare. Antagningen till utbildningen skärptes.
Jag hade således kollegor i min omgivning som drev åt samma håll som jag, samtidigt som omgivningen förändrades mot högre effektivitet.
Slutsatsen av det som i alla fall jag betraktar som en av mina framgångar är att framgång får man om man har en obeveklig vision som genomdrivs med tydlighet i agerande, parad med understöd från kollegor och med tur att omgivningen också förändras åt det håll visionen är riktad mot.
Således, obeveklig vision, goda kollegor och tur, är recept till framgång.
San Bernardo den 17 augusti 2020