I Sverige har det fenomenet hanterats i stora delar med att arbetarna inte sagts upp, dvs man har inte avslutat anställningsavtalet, utan de har permitterats, dvs får gå hem under 60% av tiden, med lön från staten, och har 40% arbete, med lön från företaget.
Permittering är en gynnsam åtgärd för företag och för anställda, då det innebär att företagen fortfarande har greppet om de anställda, och de anställda fortfarande har en lön och en anställning. Greppet om de anställda innebär för företaget att de individer som gjort en företagsspecifik investering, dvs lärt sig företagets speciella rutiner, eller har kompetens som är specifik för företaget, fortsatt är tillgängligt för företaget. När det vänder, behöver inte företaget starta kostsamma rekryteringsprocesser och ha kostnader för upplärning. Det är således oerhört gynnsamt för företagen att ha möjlighet till permittering.
Men, är inte tanken med aktiebolaget och med kapitalisten, att kapitalisten skall stå risken för företagets verksamhet? När nu marknaderna kollapsar, då skall kapitalisten ta stöten och bära företaget fram tills det blir normala tider igen. Precis som att kapitalisten har den tunga bördan att ta emot företagets vinster när verksamheten går bra, har den att bära den tunga bördan av förlusterna när verksamheten går dåligt.
Permittering enligt den svenska modellen innebär att kapitalisten avlastas sin risk till 60% och bärs av staten. Permittering är ett förstatligande av företagets risk, som hade kunnat vara kapitalistens risk.
Kapitalisten har, som vanligt, en stark benägenhet att bära bördan av vinsten, men är oerhört villig att överlåta den negativa sidan av risken, förlusten, till andra parter. Kapitalisten vet att den har en hold-up situation i en kapitalistisk ekonomi. Den vet att den kan rädda sina pengar genom att kasta ut de anställda i arbetslöshet. Det är till stor nackdel för inte bara de anställda, utan för samhället som helhet. De vet att de kan stoppa de ekonomiska hjulen, återigen med stora kostnader för samhället. De vet att ett kapitalistiskt samhälle beror på, inte på dem, utan på deras företag, och så länge de har kontroll över företagen, så länge har de ett gyllene utpressningsläge.
Samtidigt vet de att den ansiktslösa kapitalismen finns inga sociala kostnader. Familjeföretag är kända för att vara långsamma med uppsägningar. Det förklaras delvis med att familjeföretagen har ett ansikte, familjen, som de bär inför de anställda och ofta inför den bygd där de verkar. De måste och de vill ta ett socialt ansvar. Kapitalisten däremot, har inget ansikte, och behöver inte vårda sitt ansikte. Grov egoistisk omsorg om sitt eget kapital har inget socialt pris. Kapitalisten kan åka i sin Bentley på Strandvägen i Stockholm, utan att riskera de friställda arbetarnas ögon och fördömelse.
Denna form av ansiktslös kapitalism förvärras genom socialiseringen av ägandet via t ex pensionsfonder, där ansiktslösheten är total. Där finns finansanalytikern och placeraren i ett rum som gränsar till bankens kontor. Där finns de som flyttar pengar från fond till fond, vilket är en vanlig människa, kanske anställd som kommunal renhållare. Den kommunale renhållaren tittar på sin fond som ett uttryck för sin ålders höst. Den ser hur kapitalet förändras. Den har inte en tanke på att dennes goda ålders höst kan vara byggt till priset av uppsagda arbetare.
Så har kapitalistens ansikte, dess sociala sida förverkats, genom fondkapitalismens ansiktslöshet. Kapitalismens grundläggande oansvarighet har förstärkts. Därmed ökar också kraven på förstatligande av kapitalistens risk.
Slutsatsen är given: I ett mänskligt samhälle finns staten som det mänskligas yttersta försvar.
San Bernardo den 12 augusti 2020