En effekt torde vara att många samtal som driver hit och dit, de som förs i korridorer och i kafferum, inte blir av. Dessa kan förvisso vara samtal som blott spiller tid. Men de kan också finna nya lösningar eller problem som annars inte skulle komma till ytan. Corona innebär därför att möjliga innovativa, utvecklande samtal inte äger rum. Samtidigt som det innebär att många slösaktiga, för arbetet meningslösa samtal, inte äger rum.
Men de samtal som kan te sig meningslösa, kan vara samtal som medför att sociala band skapas mellan individer. De gemenskapsskapande samtalen blir därför färre, och därmed blir den sociala integrationen lägre på en arbetsplats.
Men, exakt samtidigt med frånvaron av spontana samtal, medför hemarbete också att man kan undkomma många träffar med kollegor som man inte önskar träffa, som blott stjäl från ens tid och som skapar mycket negativ energi och knappast någon positiv energi i organisationen.
Mycket av de jobbiga arbetskamraterna undslipper man numer. Vi känner alla dessa individer. De som tränger sig in på kontoret och vill diskutera något som engagerar dem, men som knappast engagerar dig. På en institution där jag arbetade kallades det fenomenet N-timmen, där N var efternamnet på den person som stod för en mycket stor del av tidsspillan på institutionen. Att namnet inte skrivs ut, utan har ersatts av ett N, är för att inte hänga ut individen. Även om det hade varit berättigat, ty den personen har kostat, och kostar organisationen mycket.
Den stora frågan är då om frånvaron av de utvecklande spontana samtalen, som kunde vara berikande och socialt integrerande, kostar mindre än de kostnader man spar genom att de krävande spontana mötena, som blott kostar energi, uteblir?
Det finns en grundläggande tro att människan är social, varför lägre grad av sociala kontakter, reducerar hennes förmåga. I ett levande laboratorium som idag finns, kan detta undersökas.
San Bernardo den 10 augusti 2020