I går berättade jag om en av mina främsta framgångar i mitt professionella yrkesliv. Idag berättar jag om en annan sådan framgång: den Engagerade Klubben.
Jag kom till Högskolan Kristianstad ungefär 2001. Trött på doktoranders filosoferande, den lundensiska institutionens uppblåsta attityd av att anses vara bland de mest förnäma institutionerna i Sverige, på en betydelselös forskning, och med en vilja att ändra mitt liv till en lugnare livsstil, med god undervisning, familjeliv och mycket ridning.
Jag genomförde en ansökan om magisterrättigheter till institutionen, som blev antagen. Efter lite tumult på en fördjupning blev jag hänvisad till den andra fördjupningen, redovisning och revision. Där träffade jag den som jag delade kontorsvägg med. Han hade precis blivit doktor och hävdade att han nu såg fram åt att njuta sin tid som doktor och likt mången an på institutionen, gå och sparka på en sten och njuta fridens gåvor.
Men hans engagemang i ämnet var för starkt för att stå emot hans vilja till slappt leverne. Vi diskuterade och drev studenter i examensarbeten, vilka producerade både tankar, men framför allt empiri, som vi kunde utnyttja i artikelförfattande. Vi konverterade examensarbeten till artiklar. Utan att inse vad vi gjorde, drev vi forskning och utbildningsutveckling. Han som skulle gå och sparka på en sten och jag som skulle ha ett lugnare liv, gjorde nu saker som tog mer och mer av vår tid. Utan att vi uppfattade det.
Jag inser idag att det arbete som inte uppfattas som ett arbete, utan som ett liv, är det lyckosamma arbetet.
Sedan haltade en student in i mitt liv. Hon och hennes uppsatsgrupp gjorde mycket intressant teoriutveckling. Jag undrade hur de kunde göra det, ty jag hade tagit reda på ett de hade ganska beskedliga betyg från grundutbildningen. En dag kom hon in i mitt arbetsrum och frågade, mycket uppriktigt och tufft, om jag tyckte de var dåliga. Jag gjorde allt jag kunde för att förklara att jag tyckte de var fantastiskt bra. Så skapade hon en respekt för hennes integritet som fortfarande finns kvar, påbyggd av alla gemensamma saker vi gjort sedan dess.
Hon hade inte helt klart för sig vad hon ville göra av sitt liv. Jag såg hennes kritiska kapacitet och pliktstyrda arbetsförmåga. Jag försökte övertyga henne om att hon skulle bli akademiker. Hon var inte så värst intresserad, men sade att hon för tillfället inte hade något annat för sig, så hon skulle prova på det.
En annan student, som hade min rumsgranne som absolut favorit, och som verkligen ville bli akademiker, gjorde sitt examensarbete med min rumsgranne som handledare. Vi kastade oss över hennes examensarbete, och med henne konverterade vi det till artiklar. Likt den halte studenten hade hon en utpräglad teoriförmåga och en vilja att prestera. En av hennes särskilda förmågor var hennes förmåga till problematisering, där referenserna haglade. Den förmågan ändrade våra uppsatser.
En tredje person trängde sig sedan på. Han hade varit utländsk student och tillsammans med sin flickvän gjort ett fantastiskt examensarbete. Jag ansåg att det skulle vinna pris som bästa uppsats, men de fördjupningsansvariga hävdade att det inte gick då de ju var utländska studenter. Han lämnade institutionen med ett mail till prefekten, där han läste lusen av utbildningen. När han återkom, med vilja att bli doktorand, med mig som handledare, gjorde prefekten vad han kunde för att hindra hans inträde, just med hänvisning till avhyvlingen i mailet av honom och hans fördjupning. Men jag mindes hans teoretiska förmåga och hans oerhörda driv. Han passade också in i vad jag anser är akademisk utbildning, en gränslös aktivitet där huvudmålet är engelska. För att legitimt få in honom på institutionen finansierade jag honom några månader med ett anslag som jag använde för att låta honom samla artiklar till ett framtida projekt om investeringskategorins betydelse för människans utveckling. Han etablerade sig på institutionen. Mitt projekt har aldrig blivit av. Men så oerhört mycket annat.
Nu fanns en grupp av individer som trivdes väl med varandra och som hade liknande normer. Vi drev utbildning och forskning tillsammans. Vi utvecklade projekt, men framför allt artikelidéer tillsammans. Vi gjorde konferenspaper, och med dem som grund, åkte vi runt på konferenser.
Vi blev en väl sammansvetsad grupp som arbetade oerhört mycket, men sällan, i alla fall när det gäller mig, med känslan av uttröttande arbete. Det goda arbetet är ju det som är en del av livet och inte ses som ett måste, som en nödvändig ansträngning.
Visst kunde det gnys ibland. Men artikeln måste ju bli klar, studenterna måste få sin handledning, kursen måste examineras, o s v. Vi hade att göra vad vi hade att göra. Det var mindre av uttalat hierarkiskt krav, och mer att följa en norm av prestation. Vi var den Engagerade Klubben (EC, för att vara internationella stavas det med Club, dvs C), där vi drev varandra, vi hjälpte varandra, och inte minst, vi hade roligt och vi reste tillsammans.
Det är den lyckligaste och mest produktiva tid under mitt professionella liv.
Resultatet av den Engagerade Klubben, ja, hur skall det fångas, utan att det låter förmätet och uppblåst?
Vi var mycket produktiva i vår forskning. Min publiceringslista hade sett helt annorlunda ut utan EC. Jag vet inte antalet artiklar vi producerat, men många är det.
Vi var mycket frekventa på betydelsefulla konferenser, såsom Academy of Management och European Accounting Association. Höjdpunkten, för min del, var när vi åkte till Los Angeles för att först uppträda på den amerikanska Managementkonferensen. Sedan, efter några dagars vila på Kaliforniens stränder, uppträde vi återigen, men nu på den amerikanska redovisningskonferensen. Hur många forskningsgrupper har uppträtt på de svåraste konferenserna, samma år, management och redovisning?
Utbildningsmässigt utvecklade vi ett system för att driva examensarbeten, som gav hög nivå på examensarbeten (som jag beskrivit i ett paper, som då kallades Kristianstadsmodellen, men där jag bytt namn på den, till ’Det engagerade kollegiets modell’, efter att misslyckats att etablera modellen på Högskolan Kristianstad under slutet på 2010-talet). Jag vill gärna inbilla mig och anse att den modellen, så som den användes då, blev en bärande orsak till att Högskolan Kristianstads ekonomprogram utvärderades som en av de tre förnämsta programmen på kandidatnivå i Sverige vid statens nationella utvärdering 2011. De andra två var Handelshögskolorna i Stockholm och Jönköping.
Individerna i EC har blivit mycket goda akademiker. Jag har blivit professor i företagsstyrning, och en gång med tillägg i redovisning. Min rumsgranne, han som skulle spark på en sten, har blivit professor i redovisning och leder idag redovisningsämnet på Linköpings Universitet samt normerar kommunal redovisning. De tre studenterna är idag docenter i sina ämnen. En har stannat kvar på Högskolan Kristianstad. En har flyttat till Linköpings Universitet, och leder där redovisningsämnet tillsammans med professorn. En har flyttat till Jönköpings Handelshögskola och leder där redovisning och företagsstyrningsämnena.
Vågorna från EC har lagt sig till ro på den institution som härbärgerade EC, medan de kan skönjas på de två andra universiteten, där normer från EC lever vidare.
Vad förklarar då denna framgång? Onekligen främst individerna, alla med sina oerhörda kapaciteter. Men också den vänskap och normgemenskap som skapades i gruppen, vilket måste skrivas på turens konto. Mitt bidrag är sannolikt det beskedliga i att ha startat EC, och att vara bärare av en obeveklig vision, som snart delades, i alla fall till stor del, av de andra.
Tiden med EC var min lyckligaste tid i mitt professionella liv. Idag är de fyra mina bästa vänner. Ibland får jag leka med deras barn och ibland har jag fått passa barnen. Så räknas framgång.
Men, EC som princip fortsatte. Ny medlemmar kom till. Men genom att det gamla EC splittrades till olika läroanstalter, blev också EC mer urvattnat. Nya doktorander, med sagolika förmågor av olika slag kom in. Och resandet kunde fortsätta.
Och dit de gamle EC-medlemmarna for? Det får de får vittna om, om och hur EC har haft betydelse deras egen framgång.
San Bernardo den 18 augusti 2020
Jag kom till Högskolan Kristianstad ungefär 2001. Trött på doktoranders filosoferande, den lundensiska institutionens uppblåsta attityd av att anses vara bland de mest förnäma institutionerna i Sverige, på en betydelselös forskning, och med en vilja att ändra mitt liv till en lugnare livsstil, med god undervisning, familjeliv och mycket ridning.
Jag genomförde en ansökan om magisterrättigheter till institutionen, som blev antagen. Efter lite tumult på en fördjupning blev jag hänvisad till den andra fördjupningen, redovisning och revision. Där träffade jag den som jag delade kontorsvägg med. Han hade precis blivit doktor och hävdade att han nu såg fram åt att njuta sin tid som doktor och likt mången an på institutionen, gå och sparka på en sten och njuta fridens gåvor.
Men hans engagemang i ämnet var för starkt för att stå emot hans vilja till slappt leverne. Vi diskuterade och drev studenter i examensarbeten, vilka producerade både tankar, men framför allt empiri, som vi kunde utnyttja i artikelförfattande. Vi konverterade examensarbeten till artiklar. Utan att inse vad vi gjorde, drev vi forskning och utbildningsutveckling. Han som skulle gå och sparka på en sten och jag som skulle ha ett lugnare liv, gjorde nu saker som tog mer och mer av vår tid. Utan att vi uppfattade det.
Jag inser idag att det arbete som inte uppfattas som ett arbete, utan som ett liv, är det lyckosamma arbetet.
Sedan haltade en student in i mitt liv. Hon och hennes uppsatsgrupp gjorde mycket intressant teoriutveckling. Jag undrade hur de kunde göra det, ty jag hade tagit reda på ett de hade ganska beskedliga betyg från grundutbildningen. En dag kom hon in i mitt arbetsrum och frågade, mycket uppriktigt och tufft, om jag tyckte de var dåliga. Jag gjorde allt jag kunde för att förklara att jag tyckte de var fantastiskt bra. Så skapade hon en respekt för hennes integritet som fortfarande finns kvar, påbyggd av alla gemensamma saker vi gjort sedan dess.
Hon hade inte helt klart för sig vad hon ville göra av sitt liv. Jag såg hennes kritiska kapacitet och pliktstyrda arbetsförmåga. Jag försökte övertyga henne om att hon skulle bli akademiker. Hon var inte så värst intresserad, men sade att hon för tillfället inte hade något annat för sig, så hon skulle prova på det.
En annan student, som hade min rumsgranne som absolut favorit, och som verkligen ville bli akademiker, gjorde sitt examensarbete med min rumsgranne som handledare. Vi kastade oss över hennes examensarbete, och med henne konverterade vi det till artiklar. Likt den halte studenten hade hon en utpräglad teoriförmåga och en vilja att prestera. En av hennes särskilda förmågor var hennes förmåga till problematisering, där referenserna haglade. Den förmågan ändrade våra uppsatser.
En tredje person trängde sig sedan på. Han hade varit utländsk student och tillsammans med sin flickvän gjort ett fantastiskt examensarbete. Jag ansåg att det skulle vinna pris som bästa uppsats, men de fördjupningsansvariga hävdade att det inte gick då de ju var utländska studenter. Han lämnade institutionen med ett mail till prefekten, där han läste lusen av utbildningen. När han återkom, med vilja att bli doktorand, med mig som handledare, gjorde prefekten vad han kunde för att hindra hans inträde, just med hänvisning till avhyvlingen i mailet av honom och hans fördjupning. Men jag mindes hans teoretiska förmåga och hans oerhörda driv. Han passade också in i vad jag anser är akademisk utbildning, en gränslös aktivitet där huvudmålet är engelska. För att legitimt få in honom på institutionen finansierade jag honom några månader med ett anslag som jag använde för att låta honom samla artiklar till ett framtida projekt om investeringskategorins betydelse för människans utveckling. Han etablerade sig på institutionen. Mitt projekt har aldrig blivit av. Men så oerhört mycket annat.
Nu fanns en grupp av individer som trivdes väl med varandra och som hade liknande normer. Vi drev utbildning och forskning tillsammans. Vi utvecklade projekt, men framför allt artikelidéer tillsammans. Vi gjorde konferenspaper, och med dem som grund, åkte vi runt på konferenser.
Vi blev en väl sammansvetsad grupp som arbetade oerhört mycket, men sällan, i alla fall när det gäller mig, med känslan av uttröttande arbete. Det goda arbetet är ju det som är en del av livet och inte ses som ett måste, som en nödvändig ansträngning.
Visst kunde det gnys ibland. Men artikeln måste ju bli klar, studenterna måste få sin handledning, kursen måste examineras, o s v. Vi hade att göra vad vi hade att göra. Det var mindre av uttalat hierarkiskt krav, och mer att följa en norm av prestation. Vi var den Engagerade Klubben (EC, för att vara internationella stavas det med Club, dvs C), där vi drev varandra, vi hjälpte varandra, och inte minst, vi hade roligt och vi reste tillsammans.
Det är den lyckligaste och mest produktiva tid under mitt professionella liv.
Resultatet av den Engagerade Klubben, ja, hur skall det fångas, utan att det låter förmätet och uppblåst?
Vi var mycket produktiva i vår forskning. Min publiceringslista hade sett helt annorlunda ut utan EC. Jag vet inte antalet artiklar vi producerat, men många är det.
Vi var mycket frekventa på betydelsefulla konferenser, såsom Academy of Management och European Accounting Association. Höjdpunkten, för min del, var när vi åkte till Los Angeles för att först uppträda på den amerikanska Managementkonferensen. Sedan, efter några dagars vila på Kaliforniens stränder, uppträde vi återigen, men nu på den amerikanska redovisningskonferensen. Hur många forskningsgrupper har uppträtt på de svåraste konferenserna, samma år, management och redovisning?
Utbildningsmässigt utvecklade vi ett system för att driva examensarbeten, som gav hög nivå på examensarbeten (som jag beskrivit i ett paper, som då kallades Kristianstadsmodellen, men där jag bytt namn på den, till ’Det engagerade kollegiets modell’, efter att misslyckats att etablera modellen på Högskolan Kristianstad under slutet på 2010-talet). Jag vill gärna inbilla mig och anse att den modellen, så som den användes då, blev en bärande orsak till att Högskolan Kristianstads ekonomprogram utvärderades som en av de tre förnämsta programmen på kandidatnivå i Sverige vid statens nationella utvärdering 2011. De andra två var Handelshögskolorna i Stockholm och Jönköping.
Individerna i EC har blivit mycket goda akademiker. Jag har blivit professor i företagsstyrning, och en gång med tillägg i redovisning. Min rumsgranne, han som skulle spark på en sten, har blivit professor i redovisning och leder idag redovisningsämnet på Linköpings Universitet samt normerar kommunal redovisning. De tre studenterna är idag docenter i sina ämnen. En har stannat kvar på Högskolan Kristianstad. En har flyttat till Linköpings Universitet, och leder där redovisningsämnet tillsammans med professorn. En har flyttat till Jönköpings Handelshögskola och leder där redovisning och företagsstyrningsämnena.
Vågorna från EC har lagt sig till ro på den institution som härbärgerade EC, medan de kan skönjas på de två andra universiteten, där normer från EC lever vidare.
Vad förklarar då denna framgång? Onekligen främst individerna, alla med sina oerhörda kapaciteter. Men också den vänskap och normgemenskap som skapades i gruppen, vilket måste skrivas på turens konto. Mitt bidrag är sannolikt det beskedliga i att ha startat EC, och att vara bärare av en obeveklig vision, som snart delades, i alla fall till stor del, av de andra.
Tiden med EC var min lyckligaste tid i mitt professionella liv. Idag är de fyra mina bästa vänner. Ibland får jag leka med deras barn och ibland har jag fått passa barnen. Så räknas framgång.
Men, EC som princip fortsatte. Ny medlemmar kom till. Men genom att det gamla EC splittrades till olika läroanstalter, blev också EC mer urvattnat. Nya doktorander, med sagolika förmågor av olika slag kom in. Och resandet kunde fortsätta.
Och dit de gamle EC-medlemmarna for? Det får de får vittna om, om och hur EC har haft betydelse deras egen framgång.
San Bernardo den 18 augusti 2020
RSS-flöde
