Igår skrev jag om hållbarhetsintegrationen på Högskolan Kristianstad. Ett ambitiöst och oerhört indoktrineringsprojekt som ärligt redovisas som ideologiskt i lärarnas ideologiska artikel, där de berättar om hur det ideologiska projektet skall kunna genomföras än mer framgångsrikt.
I stark kontrast står deras ideologisering mot den debattartikel som jag och sex studenter presenterade i Svenska Dagbladet (https://www.svd.se/kvotering-till-styrelser-kan-ha-for-hogt-pris). Där presenteras mycket god, kritisk forskning avseende könskompositionen av bolagsstyrelser. Studenterna har alla valt ett angrepp som inte följer det traditionella. De vågar ifrågasätta. De har blivit understödda av mig och den andre handledaren. De producerar inte ideologi. Där finns ingen genusintegration, trots att det handlar om kön. De visar istället på stark kritisk förmåga, och med en empirisk analys får de fram slutsatser som borde föranleda strategiförändringar när det gäller könskompositionen av styrelserna.
Det ena företräder indoktrinering av värderingar. Ett tilltag vi känner från historien. Med förfärande resultat. Det andra företräder kritik, som vi känner som Upplysningen.
Jag är fullständigt dogmatisk i detta. Jag kan inte på något sätt förstå Högskolan Kristianstad. Annat än som ett agerande som skrämmer. Så som ideologisk indoktrinering och förbud för tanken har skrämt tidigare.
Däremot skräms jag inte av den ständiga kritiken. Att ständigt diskutera allt. Att ifrågasätta allt. Att aldrig be någon hålla tyst. Att aldrig förbjuda, som Högskolan Kristianstad gjorde, debatt. Akademi drivs fram genom debatt. Inte genom förbud mot debatt.
Ja, jag tål t o m debatt kring det som är mina dogmer, det som jag håller för absolut sant.
Dogm 1: Tankefrihet. En akademi måste låta varje forskare, varje lärare, pröva sina tankar. Inte att ha vilka tankar hur helst, utan att ha och pröva sina tankar. Om man är beredd att pröva sina tankar, då får man ha dem. Den som inte är beredd att pröva dem, t ex genom debatt, kan inte få plats i min akademi. Därför har högskolans hållbarhetsindoktrinering, förlåt, hållbarhetsintegration, ingen plats på ett universitet som följer den första dogmen.
Dogm 2: Yttrandefrihet. En tankefrihet som inte får uttryckas, är meningslös. Därför må allt sägas, allt som man är beredd att pröva. Olikt högskolan, som förbjöd debatt om hållbarhetsintegration, är debatt ett måste, ett uttryck för att tankefrihetens förutsättning, villigheten att pröva utsagor.
Dogm 3. Vetenskaplig kunskap. En akademi är platsen för den kunskap som vinns genom vetenskapliga metoder. Det finns förvisso andra kunskaper och andra sätt att vinna kunskap. Bra så. Men låt dem hållas där de hör hemma. Jag uppskattar Dostojevskijs kunskap. Men den är inte vetenskaplig kunskap. Sådan som förmedlas på universiteten, på akademierna. På universitetet finns blott ett sätt att vinna kunskap, att använda de vetenskapliga metoderna. De är framför allt repeterbarhet och falsifiering. Eftersom hållbarhet är ett förhållningssätt, uppfyller det inte krav på vetenskaplig kunskap och kan därför inte förmedlas. Däremot kan t ex metoder för hållbarhet studeras, precis som vi kan studera metoder för etnisk integration. Med det är att studera, inte att förespråka.
Dogm 4. Akademisk frihet. Det är forskaren, inte kungen eller rektorn, som vet om den relevanta kunskapen i ett fält. Därför är det läraren, och ingen annan, som avgör vad som är den relevanta kunskapen som skall förmedlas. I mitt fält finns hållbarhet som tydligt fenomen. Därför väljer jag att undervisa om det fenomenet. Inte för att det är önskvärt, utan för att det finns. Ingen, varken kung eller rektor, har rätten att ta skyldigheten att utbilda om den vetenskapliga kunskapen.
Högskolan Kristianstad går emot alla mina fyra dogmer. Därför är högskolan Kristianstad Organizationem non grata. De anstalter som följer mina dogmer, är akademier.
San Bernardo den 15 augusti 2020
I stark kontrast står deras ideologisering mot den debattartikel som jag och sex studenter presenterade i Svenska Dagbladet (https://www.svd.se/kvotering-till-styrelser-kan-ha-for-hogt-pris). Där presenteras mycket god, kritisk forskning avseende könskompositionen av bolagsstyrelser. Studenterna har alla valt ett angrepp som inte följer det traditionella. De vågar ifrågasätta. De har blivit understödda av mig och den andre handledaren. De producerar inte ideologi. Där finns ingen genusintegration, trots att det handlar om kön. De visar istället på stark kritisk förmåga, och med en empirisk analys får de fram slutsatser som borde föranleda strategiförändringar när det gäller könskompositionen av styrelserna.
Det ena företräder indoktrinering av värderingar. Ett tilltag vi känner från historien. Med förfärande resultat. Det andra företräder kritik, som vi känner som Upplysningen.
Jag är fullständigt dogmatisk i detta. Jag kan inte på något sätt förstå Högskolan Kristianstad. Annat än som ett agerande som skrämmer. Så som ideologisk indoktrinering och förbud för tanken har skrämt tidigare.
Däremot skräms jag inte av den ständiga kritiken. Att ständigt diskutera allt. Att ifrågasätta allt. Att aldrig be någon hålla tyst. Att aldrig förbjuda, som Högskolan Kristianstad gjorde, debatt. Akademi drivs fram genom debatt. Inte genom förbud mot debatt.
Ja, jag tål t o m debatt kring det som är mina dogmer, det som jag håller för absolut sant.
Dogm 1: Tankefrihet. En akademi måste låta varje forskare, varje lärare, pröva sina tankar. Inte att ha vilka tankar hur helst, utan att ha och pröva sina tankar. Om man är beredd att pröva sina tankar, då får man ha dem. Den som inte är beredd att pröva dem, t ex genom debatt, kan inte få plats i min akademi. Därför har högskolans hållbarhetsindoktrinering, förlåt, hållbarhetsintegration, ingen plats på ett universitet som följer den första dogmen.
Dogm 2: Yttrandefrihet. En tankefrihet som inte får uttryckas, är meningslös. Därför må allt sägas, allt som man är beredd att pröva. Olikt högskolan, som förbjöd debatt om hållbarhetsintegration, är debatt ett måste, ett uttryck för att tankefrihetens förutsättning, villigheten att pröva utsagor.
Dogm 3. Vetenskaplig kunskap. En akademi är platsen för den kunskap som vinns genom vetenskapliga metoder. Det finns förvisso andra kunskaper och andra sätt att vinna kunskap. Bra så. Men låt dem hållas där de hör hemma. Jag uppskattar Dostojevskijs kunskap. Men den är inte vetenskaplig kunskap. Sådan som förmedlas på universiteten, på akademierna. På universitetet finns blott ett sätt att vinna kunskap, att använda de vetenskapliga metoderna. De är framför allt repeterbarhet och falsifiering. Eftersom hållbarhet är ett förhållningssätt, uppfyller det inte krav på vetenskaplig kunskap och kan därför inte förmedlas. Däremot kan t ex metoder för hållbarhet studeras, precis som vi kan studera metoder för etnisk integration. Med det är att studera, inte att förespråka.
Dogm 4. Akademisk frihet. Det är forskaren, inte kungen eller rektorn, som vet om den relevanta kunskapen i ett fält. Därför är det läraren, och ingen annan, som avgör vad som är den relevanta kunskapen som skall förmedlas. I mitt fält finns hållbarhet som tydligt fenomen. Därför väljer jag att undervisa om det fenomenet. Inte för att det är önskvärt, utan för att det finns. Ingen, varken kung eller rektor, har rätten att ta skyldigheten att utbilda om den vetenskapliga kunskapen.
Högskolan Kristianstad går emot alla mina fyra dogmer. Därför är högskolan Kristianstad Organizationem non grata. De anstalter som följer mina dogmer, är akademier.
San Bernardo den 15 augusti 2020
RSS-flöde
