Pandemin innebar att människor skulle isoleras. Arbetsplatser stängdes. Skolor stängdes. Vinsten skulle vara färre sjuka och färre döda.
Men till vilken kostnad?
Jag vill här göra en lång citering, för att visa på klassmässiga kostnader.
”…manliga studenter från låginkomstfamiljer dels har färre vänner bland sina studiekamrater, dels mer sällan studerar tillsammans med dessa utanför föreläsningarna. Flertalet internationella studier har visat att det är just gruppinlärning, där studenter i smågrupper diskuterar olika problem, som är det absolut bästa sättet att tillgodogöra sig ny kunskap. Om en stor del av undervisningen sker utanför universitetets lokaler försvinner alltså de naturliga mötesplatserna mellan studenterna, vilket missgynnar dem som har svårt för informell kommunikation. Att många med låginkomstbakgrund kommer från studieovana miljöer förstärker sannolikt effekten. Denna socioekonomiska snedvridning som minskad klassrumsundervisning medför har tyvärr helt gått under radarn i debatten.”
https://www.svd.se/distansundervisning-slar-mot-studenterna
Distansutbildningen genom pandemins försorg har således slagit mot en speciell grupp av studenter, de från familjer som saknar studievana. Hemma får dessa studenter inte stöd från studievana föräldrar. De har färre studievana vänner, och de kanske också kommer från studieovana hem. Genom att komma från studieovana hem, har de inte heller lärts hur studiedisciplin skall vara.
De från studieovana hem saknar således en studiebefrämjande struktur att luta sig mot, som underlättar för dem och som driver dem till prestation. Högskolans föreläsning, interaktionen mellan lärare och student, och kanske än mer, interaktionen mellan studenter före och efter föreläsning, är en sådan studiestödjande struktur.
Jag hade förmånen och turen att vara i en mycket akademisk miljö mellan 2001 och in i 2010-talet. Jag kom till Högskolan Kristianstad, där det fanns en mycket tätt relation mellan lärare och student. Jag satt i en korridor med lärare och administratörer, som löpte parallellt med en korridor, där det fanns två kommunicerande gångar mellan korridorerna, där studenterna hade den andra korridoren, med arbetsbord och datorer, där de satt och läste och gjorde sina uppgifter. Lärarna och administratörerna, för att komma till sin korridor, hade att gå genom delar av studenternas korridor. Studenterna kunde stoppa lärarna och administratörerna och fråga dem. Lärarna kunde näsvist stanna vid en grupp och undra hur det gick. Fastnade studenterna, kunde de gå till lärarnas korridor och fråga en lärare. Hade de funderingar kring något administrativt, kunde de gå till administratörerna.
Dagligen befann jag mig i diskussioner med studenter, om budgetens funktion, om avskrivningars betydelse, om agentteorins antagande om opportunism. Min kunskap och kompetens prövades dagligen, i mina möten med studenter. Och studenterna fick alltid vara beredda att förklara sig, att tänka, att motivera, när jag gick förbi och stannade till med en näsvis fråga. Till detta kom att studenterna hade närhet till administrationen, några sekreterare som var starkt understödjande, ja, en naturlig del i vår akademiska verksamhet.
Detta dubbelkorridorsystem är bland de främsta system för akademisk verksamhet och för bekämpande av klassamhälle på högskolan jag erfarit. Citatet ovan understödjer den upplevelsen. Dubbelkorridorsystemet var en starkt understödjande struktur för att uppnå högskolans målsättning avseende akademisk utbildning och forskning.
Denna förnäma struktur för akademisk skolning försvann när högskolan placerade lärarna på ett våningsplan, administrationen i en annan byggnad, och studenterna i en korridor i källaren. Mötena mellan studenter, lärare och administratörer försvann. Den för akademisk verksamhet understödjande fysiska strukturen togs bort. Istället för att möta studenterna naturligen, genom att passera dem, fick jag nu ta mig speciella promenader i huset, för att nå studenterna. När jag kom till Linnéuniversitetet gick jag till biblioteket, just bara för att reproducera dubbelkorridorens effekter, att nå studenterna, till gagn för dem och för mig.
Det virtuella universitetet innebär än mer att man slår sönder en fysiskt underbyggande struktur för akademisk verksamhet, som slår hårdast mot dem som, speciellt en lokal högskola har att se till, som kommer från studieovana hem.
Den 20 juli 2021
Sven-Olof Yrjö Collin
Men till vilken kostnad?
Jag vill här göra en lång citering, för att visa på klassmässiga kostnader.
”…manliga studenter från låginkomstfamiljer dels har färre vänner bland sina studiekamrater, dels mer sällan studerar tillsammans med dessa utanför föreläsningarna. Flertalet internationella studier har visat att det är just gruppinlärning, där studenter i smågrupper diskuterar olika problem, som är det absolut bästa sättet att tillgodogöra sig ny kunskap. Om en stor del av undervisningen sker utanför universitetets lokaler försvinner alltså de naturliga mötesplatserna mellan studenterna, vilket missgynnar dem som har svårt för informell kommunikation. Att många med låginkomstbakgrund kommer från studieovana miljöer förstärker sannolikt effekten. Denna socioekonomiska snedvridning som minskad klassrumsundervisning medför har tyvärr helt gått under radarn i debatten.”
https://www.svd.se/distansundervisning-slar-mot-studenterna
Distansutbildningen genom pandemins försorg har således slagit mot en speciell grupp av studenter, de från familjer som saknar studievana. Hemma får dessa studenter inte stöd från studievana föräldrar. De har färre studievana vänner, och de kanske också kommer från studieovana hem. Genom att komma från studieovana hem, har de inte heller lärts hur studiedisciplin skall vara.
De från studieovana hem saknar således en studiebefrämjande struktur att luta sig mot, som underlättar för dem och som driver dem till prestation. Högskolans föreläsning, interaktionen mellan lärare och student, och kanske än mer, interaktionen mellan studenter före och efter föreläsning, är en sådan studiestödjande struktur.
Jag hade förmånen och turen att vara i en mycket akademisk miljö mellan 2001 och in i 2010-talet. Jag kom till Högskolan Kristianstad, där det fanns en mycket tätt relation mellan lärare och student. Jag satt i en korridor med lärare och administratörer, som löpte parallellt med en korridor, där det fanns två kommunicerande gångar mellan korridorerna, där studenterna hade den andra korridoren, med arbetsbord och datorer, där de satt och läste och gjorde sina uppgifter. Lärarna och administratörerna, för att komma till sin korridor, hade att gå genom delar av studenternas korridor. Studenterna kunde stoppa lärarna och administratörerna och fråga dem. Lärarna kunde näsvist stanna vid en grupp och undra hur det gick. Fastnade studenterna, kunde de gå till lärarnas korridor och fråga en lärare. Hade de funderingar kring något administrativt, kunde de gå till administratörerna.
Dagligen befann jag mig i diskussioner med studenter, om budgetens funktion, om avskrivningars betydelse, om agentteorins antagande om opportunism. Min kunskap och kompetens prövades dagligen, i mina möten med studenter. Och studenterna fick alltid vara beredda att förklara sig, att tänka, att motivera, när jag gick förbi och stannade till med en näsvis fråga. Till detta kom att studenterna hade närhet till administrationen, några sekreterare som var starkt understödjande, ja, en naturlig del i vår akademiska verksamhet.
Detta dubbelkorridorsystem är bland de främsta system för akademisk verksamhet och för bekämpande av klassamhälle på högskolan jag erfarit. Citatet ovan understödjer den upplevelsen. Dubbelkorridorsystemet var en starkt understödjande struktur för att uppnå högskolans målsättning avseende akademisk utbildning och forskning.
Denna förnäma struktur för akademisk skolning försvann när högskolan placerade lärarna på ett våningsplan, administrationen i en annan byggnad, och studenterna i en korridor i källaren. Mötena mellan studenter, lärare och administratörer försvann. Den för akademisk verksamhet understödjande fysiska strukturen togs bort. Istället för att möta studenterna naturligen, genom att passera dem, fick jag nu ta mig speciella promenader i huset, för att nå studenterna. När jag kom till Linnéuniversitetet gick jag till biblioteket, just bara för att reproducera dubbelkorridorens effekter, att nå studenterna, till gagn för dem och för mig.
Det virtuella universitetet innebär än mer att man slår sönder en fysiskt underbyggande struktur för akademisk verksamhet, som slår hårdast mot dem som, speciellt en lokal högskola har att se till, som kommer från studieovana hem.
Den 20 juli 2021
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
