Sedan kom nyliberalismen, och arbetaren förlorade sin uppburna ställning till entreprenören, dvs kapitalisten. Det var nu kapitalisten som var den som producerade välstånd, vilket sedan, genom skatt, gavs till samhället, för att finansiera sjukvård och andra gemensamma angelägenheter. Likt marxisterna innan kallade mervärdet för kapitalistens stöld från arbetaren, kallade nu nyliberalerna skatt för stöld. Det var kapitalistens riskvillighet som skapade värde, och det värdet tillhörde kapitalisten, som genom sin riskvillighet utsatt sig själv och sin familj för risken att förlora både sitt arbetes frukter och sitt kapital.
Arbetaren producerar värde, och blir bestulen genom vinsten. Kapitalisten producerar värde, och blir bestulen genom skatt.
Så oerhört enfaldiga samhällsberättelser!
En kapitalist utan arbetare, som engagerat gör sitt arbete och som finner nya metoder för att göra arbetet och utveckla produkter, står sig slätt. En arbetare utan en kapitalist, som riskerar sitt och andras kapital, och som entreprenör finner kombinationer av produktionsmedel som, med arbetaren hjälp, skapar produkter som andra vill ha, står sig slätt. Kapitalistens entreprenörsfunktion och arbetarens arbetsfunktion, är två absoluta förutsättningar för värdeskapande, där den ene inte kan existera utan den andre. Att framhäva den ena, utan den andre, är ensidig dumhet. Skatt på vinst är som skatt på arbete, att i första hand göra rätt för sig och i andra hand, att vara solidarisk. Blott den enfaldigt blinde kan kalla skatt eller vinst för stöld.
I föreläsningssalen lär ekonomen ut att produktionen av välstånd skapas genom arbete och kapital. Därefter blir det mer ideologi, ty en del ekonomer lär ut att detta välstånd fördelas, och somliga lägger till politiken, att det bör fördelas genom marknadskrafter, medan andra lär ut att välståndet fördelas genom klassamhället, och somliga lägger till politiken, att klassamhället bör regleras genom staten.
Det som ingen kan förneka, är att välståndet skapas genom de två produktionsfaktorerna, kapital och arbete. Om produktionen borde vi därför vara eniga. Men det är fördelningen, som alltid när resurser är ändliga, som konflikten handlar om.
Några hävdar att de incitament som kapitalistisk egendom under enbart marknadskrafter ger, dvs där vinsten av produktionen går till kapitalisten, utan dränering av skatt, ger kapitalisterna de bästa incitament till produktionsutveckling, som ger alla välstånd. Dräneras vinsten genom skatt, förloras incitament, varvid välståndet blir mindre.
Det är en utopisk vision, som är lika enfaldig och sannolikt samhällsfarlig, som dess raka motsats, den planerade, kommunistiska ekonomin, där ingen egendom finnes, och där allt fördelas genom byråkratin. Kommunismen har vi sett en variant på, med avskräckande resultat, även om den visat sig ha vissa förmågor, som att bygga en stark tung industri. Kapitalismen vet jag egentligen inte om vi har något exempel på. Kanske aningen av 1800-talets Europa och USA, med lika avskräckande exempel, där stora mängder människor var lika fattiga, om inte fattigare, än i det kommunistiska samhället.
Lärdomen från Europa och USA är väl snarare att välstånd skapas genom en delikat balans mellan arbete, kapital och stat, där man använder marknadsmekanismen, byråkratimekanismen och brödraskapsmekanismen, på organisationsnivå och samhällsnivå, på ett klokt sätt.
Den 30 juli 2021
Sven-Olof Yrjö Collin