Hbtq(i)-certifieringen av verksamheter (https://www.rfslutbildning.se/s/hbtqi-certifiering?) är en utomordentligt talande bild av dagens samhälle. Ett samhälle består av många olika grupper, varför listan av certifieringar skulle vara lika lång som antalet grupper. Den kan förvisso kortas då det finns grupper som vi träffar så ofta, att vi lärt oss hyfsat hur vi skall interagera med dem, t ex de traditionella man-kvinna-grupperingarna. Sedan finns det grupper där vårt patos för fördelning av resurser gör oss mindre benägna att lägga tid på att t ex lära oss hur man bemöter överklassen. Mig veterligen finns det ingen överklass-certifiering. Kanske Riddarhuset överväger en sådan certifieringsutbildning?
Men sedan finns också föraktet närvarande. De grupper som är de legitimt föraktade, de som legitimt skrattas åt, ingår inte heller i certifieringen. De kan förvisso vara resurssvaga, vilket de ofta är, men det hjälper inte, ty de är undantagna dagens uppmärksamhet.
En sådan grupp är arbetarklassen. Den som finns på Ullared. Den som finns på campingplatserna. Den som dansar gammelvals. Den som tar sig en stänkare. Den, som de mest föraktande kallar för white trash, dvs vitt avskräde. Som blir utskrattad av de föraktande. https://www.youtube.com/watch?v=rYXSALVHRDE
Denna grupp var tidigare organiserad i Socialdemokraterna. Inte av så ideella skäl, som egoistiska, ty då gav Socialdemokraterna arbetarklassen en plats i samhället. Den gav dem en historieskrivning där de var de som ’byggde landet’ (https://www.youtube.com/watch?v=A3BrdOnc1S8 ). De fick tryggheten genom välfärdssamhället, där deras barn fick gå i skola så långt barnens förmåga räckte, och de arbetande gavs inflytande och säkerhet gentemot en trilskande arbetsköpare.
Idag är arbetarklassen en bespottad klass, en klass som socialdemokratin vänt ryggen. Inför att blivit bespottade som rasister, när de såg hur deras välfärd späddes ut, hur deras liv blev mer osäkra, och reagerade med den gamla ramsan, gör din plikt, kräv din rätt, när de såg hur folk fick rättigheter utan skyldigheter, att arbeta och betala skatt, utan att ligga staten till last.
Idag ges den resursstarka medelklassen möjligheter att utnyttja sitt resursförsprång genom det som låter så bra, valfrihet. De som sörjer sin forna plats i samhället, vänder sig till Sverigedemokraterna, och blir därmed hånade som rasister och ett hot mot demokratin.
Universitetet, som borde vara helt uppslukad av den forna ambitionen att reducera den sociala snedrekryteringen till högskolan, låter nu hbtq(i)-certifiera sitt bibliotek, inte arbetarklass-certifiera det.
Arbetarklassen har dolts i en dimma, som blott lättar när hånet och föraktet blåser bort dimman.
Det, om något, är en sorts rasism, ett hån, ett förakt mot en grupp.
Den 26 juli 2021
Sven-Olof Yrjö Collin