Samtidigt hävdar han emellertid att islam är en missionerande religion. Det förefaller vara motsägelsefullt att hävda att religionen har en kärna av missionerande, när han precis hävdade att islam är tomt, men fylls av muslimer.
Mission innebär att religionen har sett ljuset medan de som inte tillhör religionen är lägre, ty de väntar fortfarande på att få se ljuset. Se där, en essens i religionen, en kärna av dem och vi, och dem är lägre än vi. Islam gör muslimer.
Senare (s 39) skriver han att islam räknar handlingen som en manifestation av religionen. Återigen en essens som är oberoende av dess utövare. En god muslim är en som agerar. Islam gör muslimer.
Muslimens agerande styrs av sharia, lagen, som skall lydas. Återigen en essens, något som är islam, oberoende av muslimer, lagens lydnad.
Om religioner och andra ideologier saknar kärnor, utan fylls av tidens strömningar, där man tar fram några delar av texterna och bortser från andra, då borde varje religion och ideologi ibland vara våldsam och ibland vara fredlig.
Den substanslösa religionen blir också en förklaring till varför en religion kan bli våldsam, ty den har ingen substans som gör den motståndskraftig mot tidens våldsamhet. Ingen religion, oavsett dess texter och tankar, kan förhindra att den får våldsamt eller fredligt uttryck. Islam brukar ju kalla sig själv för fredens religion (sic!), men enligt författaren är det omöjligt att hävda detta då religionen varken är fredlig eller krigisk. Det är tiden och muslimerna som gör islam fredlig eller krigisk.
Det är förvisso korrekt att religioner och ideologier har olika uttryck över tiden. Men det finns vissa skeenden som försvårar författarens hävdande av islams oskuld.
Likt nazisterna var den absoluta majoriteten av nazister fredliga människor. Men nazismen har en kärna av våldsamhet och antisemitism. Den kan de flesta stå emot, men den finns likafullt där, och kan lätt släppas lös. Nazismen är inte en ideologi utan våld, som fått sitt våld genom personerna, Himmler och Hitler, utan den har en kärna som blir verksam.
Detsamma gäller islam, som är både våldsam och antisemitisk, men som utövas av de flesta muslimer utan beaktande av den kärnan. Islam gör muslimerna, men muslimerna behöver inte göra islam, utan kan stå emot genom att ha andra värderingar än islams.
En annan ideologi är socialdemokratin. Det är en ideologi som, vad jag vet, ännu inte har uttryckts genom terror. Trots att den, enligt författaren borde sakna kärna, och trots att det växte fram under det våldsamma 20-talet i Tyskland, förefaller det som om den hitintills varit fredlig. Om den är utan kärna, då är dess fredlighet en historisk tillfällighet och det kan komma en tid då vi får socialdemokratisk terror. Eller så är socialdemokratin fredens ideologi, med en kärna i sig som inte stimulerar till våld, som inte gör den indifferent till våld, utan som gör den tillvåldets motståndare.
Kanske man skall säga att ideologier har kärnor, som innebär en potentialitet, t ex att de har olika grad av sannolikhet för våld. Potentialiteten är i sig är oberoende av tiden, utan beror på ideologins kärna, t ex av våldsamhet. I vilken mån denna potentialitet realiseras, beror på historiska tillfälligheter.
När det gäller sådant som t ex våld, gäller det att se om en ideologi har preferens för våld, om den är indifferent till våld, eller om den motverkar våld. Det går att predicera utifrån texterna, där mer våld i texterna borde göra ideologin mer våldspotent, även om uttolkare kan göra vad de kan för att undvika de våldsamma textställena. Men ytterst prövas en ideologis kärna genom dess realiserande. Ju oftare en ideologi realiseras med våld, ju mer sannolikt är det att dess kärna är våldsam, att den slår igenom, inte trots dess kärna, utan tack vare dess kärna.
Med en sådan test av en ideologis kärna, kan vi förvisso predicera att nazismen är innerligt våldsam, men då nazismen endast prövats en gång, kan vi inte uttala oss om den tenderar till våldsamhet. En svala gör inte en sommar.
Vi kan aningen bättre uttala oss om det kristna våldet. Bartolomeinatten och Nordirlandkonflikten är bägge tydliga fall där protestanter och katoliker, i alla fall, inte lyckats förhindra våld, ja, kanske t o m befrämjar våld. Inkvisitionen och den krigande missionen i Amerika och Afrika lyckades inte förhindra våld, ja, kanske t o m befrämjade våld. Dessa fenomen får mig att, minst, hävda att kristendomen har en potentialitet till våld.
Likvärdigt kan vi definitivt avfärda hypotesen att islam är en ideologi som motverkar våld. Snarare visar dess historia att islam har en potentialitet till våld. Att avfärda dessa våldsuttryck med att det är historiska tillfälligheter, där islam är oskyldigt, medan muslimerna är skyldiga, är …ja, låt mig kalla det för vad det är, det är en bisarr hypotes.
Ideologier har ideologiska kärnor, som får sina uttryck i historiska skeenden, som kan observeras med empiriska frekvenser. Ju oftare förekomst av våld, av antisemitism, av kvinnoförnedring, ju mer pekar det på att ideologin har en kärna av våld, antisemitism och kvinnoförakt. Kärnan påvisas genom texterna OCH frekvensen.
Att som Eli Göndör, kalla mig för islamhatare med likheter med fundamentalister, är att bortse från att mitt förakt, ja, rädsla för islam, kommer av kombinationen text och frekvens. De islamistiska samhällena visar på att vissa delar i texterna är ytterst verksamma och utgör därmed en kärna. En ondskefull kärna.
Den 21 juli 2021
Sven-Olof Collin