Landsortskommunerna har många sjöar, där stränderna står tomma, varför utnyttjandet redan idag genom allemansrätten är ytterst begränsat. Det är således en resurs som idag inte nyttjas, men som kan bli värdefull, för både de inflyttande och för kommunerna och deras verksamheter.
Idag går det att bygga nära strand. Det kallas strandnära. Man kan äga strand, men 100 meter från stranden får man inte uppföra byggnader eller hägna in området. Skillnaden idag relativt Centerns förslag är att den remsa på 100 meter som ligger mellan tomten och stranden, får beträdas av vem som helst, genom allemansrätten.
Centerns förslag, som också är ett utredningsförslag, är att i vissa områden skall stranden bli en egendom där man har rätt att uteslutna andra och rätt att bebygga. Centerns förslag riktar sig således till den grupp av människor som vill monopolisera en strandremsa. Den grupp av människor som inte vill ha främmande folk springande på deras strandtomt. Den grupp av människor som inte kan tänka sig att bo nära en strand, men låta andra få uppleva stranden. En grupp av människor som har pengar att friköpa sig från obehaget att andra njuter stranden.
Detta är nyliberalismen i all sin prydnad, där allt som har ett värde, också har ett pris och skall privatiseras. Centern, i sin nyliberalism, har ju också föreslagit att nyproducerade hyresrätter skall marknadsprissättas. Det värde som finns i en bostad, skall prissättas.
Men är det inte rimligt, att det värde som finns, skall prissättas?
Skolan har idag blivit mer marknadsfierad, då föräldrarna idag väljer sin skola. Deras preferenser ges uttryck genom deras val. Men om fler vill ha samma skola, då får de stå i kö. De kan inte uttrycka sina preferenser genom ett pris, att ju mer man vill ha sitt barn i skolan, ju mer betalar man. Skolan är därför inte fullt ut marknadsfierad, ty det finns inte ett pris som reglerar tillgången. Skolan har ett värde, men det har inget pris.
Sjukvården har marknadsfierats, men den regionala sjukvården når man antingen genom att en läkare bedömer ens behov, eller att man står i kö. Det finns inget pris där man kan uttrycka sina preferenser och få sjukvård. Däremot finns det privat sjukvård, där priset, och därmed din förmåga att fylla priset med din förmögenhet, inte behovet, avgör tillgången.
Nyliberalismen har förvisso lyckats på många områden, men ibland bara till viss del. Det finns fortfarande områden där värdet inte har ett pris.
Själv gnisslade jag tänderna när jag erfor att vaccineringen mot Covid-19 skulle regleras genom statens försorg, där tillgången baserades på det medicinska behovet, och inte det privata behovet. Jag var villig att betala för vaccinering, så att jag snabbare kunde bli fri att resa utan tester. Men jag inser att min olägenhet var ringa, relativt den samhälleliga och mänskliga vinst som fanns att få genom att reglera tillgång via medicinskt behov och inte via betalningsförmåga. Min privata vinst står inte i rimlig proportion till den samhälleliga vinsten av statligt reglerad tillgång.
När man, som nyliberalerna, åsätter allt värdefullt ett pris, då hävdar man att tillgången till det värdefulla regleras genom betalningsvillighet, att människorna får uttrycka sina preferenser via sin villighet att betala priset för det värdefulla. Förvisso sant, men nyliberalen bortser från att betalningsvillighet inte blott är en funktion av individens preferenser, utan också av dess budgetrestriktion, dvs individens betalningsförmåga.
De som köper monopolet av stranden är inte blott den som har preferens för monopoliserad strand, utan också den som har betalningsförmågan att betala priset för monopolet. Det innebär en segregation baserat, delvis på preferenser, men framför allt på förmögenhet. Ju mer pengar du har, ju mer får dina preferenser utlopp i den nyliberala världen.
Människan degraderas till en funktion av sin förmögenhet. Människorna delas upp beroende på deras förmögenhet.
Den demokratiske socialisten erkänner problemet hur värde i samhället skall fördelas. Men vägrar ta den enkla utvägen genom priset. Behov och preferenser kan tillfredsställas genom andra mekanismer än priset.
När det gäller strandskyddet, är den allmänna behovstillfredsställelsen genom allemansrätten, vida överordnat behovstillfredsställelsen hos de som vill monopolisera en strand.
Den 16 juli
Sven-Olof Yrjö Collin