Mitt arbete, forskarens och lärarens, innebär att jag stundtals sitter ensam, med mina texter och siffror och tankar. För att en annan dag möta 100 studenter i en föreläsningssal, och 15 kollegor i ett intensivt samtal på ett seminarium.
Idag ser jag fram emot en ensamhet i mitt italienska hus, för att där, äntligen, få tid att i lugn och ro läsa Kant och Hegel, samt göra min forskning. Men kommer jag då, som ensam, att bli sjuk?
Nej, ty det finns minst två typer av ensamhet.
Den isolerade ensamheten. En människa som är utan familj, som vare sig har syskon, föräldrar eller egna barn, och som saknar en vänkrets, lever i en isolerad ensamhet. Den möter förvisso andra människor, men då enbart i instrumentella kontakter, när den handlar, när den tar bussen, när den lånar boken på biblioteket. Men där är människan inte en människa, med all den komplexitet som en människa är, utan den är blott ett behov som den andre skall tillgodose genom att ta betalt för varorna, ta betalt för bussresan eller registrera boklånet. Den isolerat ensamme möts inte av någon som ser den som människa utan blott som ett behov. Den finns inte som människa, den erkänns inte som människa. Den finns inte till som människa. Hur den människan än anstränger sig, kan den inte komma ur sin ensamhet, utan är fängslad i ensamheten. Det är den ohyggliga isolerade ensamheten.
Den samhöriga ensamheten. En människa med familj, med syskon som retas och blir irriterad på den, med en mor som förmanar, med barn som lånar pengar. Som har vänner som kritiserar den, som skrattar åt den. Det är en människa som lever i en samhörighet, där den, sannerligen!, uppmärksammas som den komplexa människa den är. Jag har medvetet gett beskrivningen av samhörighetens irritationsmoment, för att tydligt visa att samhörigheten ger människan en plats, ett erkännande, ibland kritiserande och irriterande, som i min beskrivning, ibland uppskattande, det vi mest uppskattar med samhörigheten. Men bägge sidorna av samhörigheten gör att man erkänns som människa. Man finns till. Ensamhet för den människan innebär en ansträngning att dra sig undan samhörigheten. Men det lyckliga i den ansträngningen är att den inte kan dra sig ur samhörigheten. Den kan sitta ensam i sitt hus i Italien. Men samhörigheten finns hela tiden närvarande, som en potentialitet. Ett mail, ett telefonsamtal. Ja, den samhörigt ensamme skapar ensamhet genom att stänga av mailprogrammet och telefonen. Den kan gå ut i naturen och bestiga Liguriens små berg i sin ensamhet. Med den lugnande insikten att trots att telefonen är avstängd, trots att den just där blott är ensamt omgiven av träd och bäckar, så finns samhörigheten närvarande, blott ett knapptryck borta.
Jag kommer att känna en behaglig ensamhet med Kant och Hegel, ty min ensamhet är den samhöriga ensamheten. Den som kan välja ensamhet, är aldrig ensam. Jag kan blott existera som enskild individ genom att vara tillsammans, även i min ensamhet. Den samhöriga ensamheten är ensamheten tillsammans med andra människor.
Aristoteles lär ha sagt en sanning som nog är det sannaste sagt om människan: Människan blir människa bland människor.
Den 24 juli 2021
Sven-Olof Yrjö Collin