Ledarskribent på Aftonbladet, Jonna Sima, hurrar och menar att schlagerfestivalvinnarens hudfärg är en seger mot rasismen. Hon noterar mycket noga Tusses hudfärg. Som är svart.
(https://www.aftonbladet.se/ledare/a/GawkEq/tusses-seger-ar-ett-finger-mot-rasismen )
Man kan notera att hon hade kunnat uppmärksammat faktumet att han är en man, och att festivalen kanske är ett uttryck för sexism. Men nej, det är hudfärgen som fångar hennes uppmärksamhet.
Man kan notera att Tusse inte är född i Sverige, utan kom som kvotflykting till Sverige och fick leva i en svensk familj. Se där, ett sätt att integrera för prestation i landet så långt att kvotflyktingen blir Sveriges stolta bidrag till en tävling som är nästan lika viktig i Sverige som VM i ishockey. Men nej, hon är fängslad vid hans hudfärg.
Har då de förmodat besegrade rasisterna gått i taket och bullrar likt hon, antirasisten? Jag följer Flashback en aning. Visst finns det trådar där det dyker upp kraftigt nedsättande uttryck mot mörka personer, speciellt om de är män. Men mitt intryck är att de förvisso är intensiva, men inte många.
Notera dock, att de som man kan klassificera som rasister, som är intensiva men få, rör sig på den absoluta bakgården av svensk opinionsbildning, som några skrattretande troll på flashback.
Antirasisterna rör sig däremot på de stora tidningarnas ledarsida. De bullrar och håller på, och de skapar en stor uppmärksamhet kring sig och sin antirasism.
Hur kan något så förmodat litet fenomen, som de intensiva men få på debattens bakgård, skapa så stort engagemang, på så mäktiga platser? Är det för att antirasisterna vill utnyttja sin maktposition för att upprätthålla en hälsosam uppmärksamhet på ett fenomen, som idag förvisso är litet som ett frö, men som imorgon kan ha växt upp och då bli omöjlig att stoppa? Likt mitt fälttåg mot islam, där jag hävdar att islam gnager sig in, och snart har tagit fäste, och därmed är vår frihets saga all.
Eller är det så, att detta är deras levebröd, antirasismindustrin, som, för att kunna existera och motivera sin existens, måste ha en rasism, verklig eller av dem konstruerad? En antirasist måste ha en rasism, verklig eller påhittad, för att existera. Därför konstruerar de denna halmgubbe som de strider mot.
I vilken mån det finns en rasism, som vi kan kalla processuell rasism, dvs den som yttrar sig med uttryck på gatan mot avvikande, vet jag inte. Däremot vet jag att det finns det som, något oegentligt, kallas strukturell rasism. Linnéuniversitetet har visat att namnet på en sökande till arbete och bostad kan avgöra om man blir beaktad. Vi vet om den ohyggliga segregationen, som kallas den vita flykten, där väl etablerade svenskar snabbt flyttar från områden när invandrare börjar flytta in. Vi vet att antirasisterna inte agerar med kraft mot denna vita flykt genom att flytta in i dessa områden. När svensken flyttar ut, kommer inte antirasisterna inflyttande, utan det är invandrare som flyttar in.
Tusses schlagervinst borde kunna antas visa att musikvärlden inte har någon stark strukturell rasism.
Men om vi ser på ledarskribenten, är hon född i en svensk familj i vackra Hälsingland, i en familj med stort kulturellt kapital, som hon själv förvaltat genom en fil. kand. i idéhistoria och sedan genom en karriär i journalistkåren. Hon lär bo i Bromma, vilket inte är ett utanförskapsområde, dvs hon deltar aktivt, genom att inte leva i utanförskapsområden, i den strukturella rasismen.
Således, ledarskribenten är en aktiv rasist, genom att delta i den strukturella rasismen, som lever på att storma mot den processuella rasismen, som hon aktivt reproducerar genom att hålla den vid liv genom sin antirasism.
Den 18 mars 2021
Sven-Olof Collin
(https://www.aftonbladet.se/ledare/a/GawkEq/tusses-seger-ar-ett-finger-mot-rasismen )
Man kan notera att hon hade kunnat uppmärksammat faktumet att han är en man, och att festivalen kanske är ett uttryck för sexism. Men nej, det är hudfärgen som fångar hennes uppmärksamhet.
Man kan notera att Tusse inte är född i Sverige, utan kom som kvotflykting till Sverige och fick leva i en svensk familj. Se där, ett sätt att integrera för prestation i landet så långt att kvotflyktingen blir Sveriges stolta bidrag till en tävling som är nästan lika viktig i Sverige som VM i ishockey. Men nej, hon är fängslad vid hans hudfärg.
Har då de förmodat besegrade rasisterna gått i taket och bullrar likt hon, antirasisten? Jag följer Flashback en aning. Visst finns det trådar där det dyker upp kraftigt nedsättande uttryck mot mörka personer, speciellt om de är män. Men mitt intryck är att de förvisso är intensiva, men inte många.
Notera dock, att de som man kan klassificera som rasister, som är intensiva men få, rör sig på den absoluta bakgården av svensk opinionsbildning, som några skrattretande troll på flashback.
Antirasisterna rör sig däremot på de stora tidningarnas ledarsida. De bullrar och håller på, och de skapar en stor uppmärksamhet kring sig och sin antirasism.
Hur kan något så förmodat litet fenomen, som de intensiva men få på debattens bakgård, skapa så stort engagemang, på så mäktiga platser? Är det för att antirasisterna vill utnyttja sin maktposition för att upprätthålla en hälsosam uppmärksamhet på ett fenomen, som idag förvisso är litet som ett frö, men som imorgon kan ha växt upp och då bli omöjlig att stoppa? Likt mitt fälttåg mot islam, där jag hävdar att islam gnager sig in, och snart har tagit fäste, och därmed är vår frihets saga all.
Eller är det så, att detta är deras levebröd, antirasismindustrin, som, för att kunna existera och motivera sin existens, måste ha en rasism, verklig eller av dem konstruerad? En antirasist måste ha en rasism, verklig eller påhittad, för att existera. Därför konstruerar de denna halmgubbe som de strider mot.
I vilken mån det finns en rasism, som vi kan kalla processuell rasism, dvs den som yttrar sig med uttryck på gatan mot avvikande, vet jag inte. Däremot vet jag att det finns det som, något oegentligt, kallas strukturell rasism. Linnéuniversitetet har visat att namnet på en sökande till arbete och bostad kan avgöra om man blir beaktad. Vi vet om den ohyggliga segregationen, som kallas den vita flykten, där väl etablerade svenskar snabbt flyttar från områden när invandrare börjar flytta in. Vi vet att antirasisterna inte agerar med kraft mot denna vita flykt genom att flytta in i dessa områden. När svensken flyttar ut, kommer inte antirasisterna inflyttande, utan det är invandrare som flyttar in.
Tusses schlagervinst borde kunna antas visa att musikvärlden inte har någon stark strukturell rasism.
Men om vi ser på ledarskribenten, är hon född i en svensk familj i vackra Hälsingland, i en familj med stort kulturellt kapital, som hon själv förvaltat genom en fil. kand. i idéhistoria och sedan genom en karriär i journalistkåren. Hon lär bo i Bromma, vilket inte är ett utanförskapsområde, dvs hon deltar aktivt, genom att inte leva i utanförskapsområden, i den strukturella rasismen.
Således, ledarskribenten är en aktiv rasist, genom att delta i den strukturella rasismen, som lever på att storma mot den processuella rasismen, som hon aktivt reproducerar genom att hålla den vid liv genom sin antirasism.
Den 18 mars 2021
Sven-Olof Collin
RSS-flöde
