Skulle hon bli förälskad i en man som inte gillas av familjen, då är det kris. Då löper hon risk att mördas. Skulle hon gå än längre och ha en intim relation med mannen, är hennes saga all. Ty hon har ingen ära skild från familjen. Blir hennes ära dragen i skam av hennes beteende, då dras familjens ära i skam. Ty en kvinnas sexuella erfarenheter är familjens egendom.
Denna skamkultur är mest känd idag för att förekomma i islam, bland muslimer.
Men det är inte en islamitisk sedvänja. Den fanns innan den muslimska ideologin skapades. Den fanns bland de arabiska stammarna och klanerna.
Det är sannolikt en djupt semitisk tradition. Därför finns den lagrad även i judendomen och kristendomen, bägge två överlevande religioner från de semitiska områdena.
Det innebär att skamkulturen kan ses i andra sammanhang än de muslimska. Det räcker med att de har abrahamitiskt ursprung för att den fruktansvärda traditionen skall dyka upp.
I en artikel i Svenska Dagbladet, skriver en journalist om skamkulturen i de svenska frikyrkorna. Det kan förefalla paradoxalt att frikyrkorna, de som slet sig från den svenska kyrkan och sökte sin frihet, har traditioner kvar som kommer från djupet av den abrahamitiska kulturen, men som idag eroderat från den svenska kyrkan.
https://www.svd.se/man-drivs-av-radslan-for-att-beflacka-sin-familj
Detta fenomen stödjer min tes, att den abrahamitiska ondskan finns i alla abrahamitiska sammanhang. De finns fullt utblommad, som bland många av dagens muslimer, eller som starka knoppar, som i dagens frikyrkor. Eller så ligger fröet och vilar, som i den svenska kyrkan.
Man kan överraskas av knoppen. Men den som överraskas är den som tror att en ideologi kan dra ut sina tänder och ändå behålla sin käft. Den abrahamitiska attityden är kvinnoförakt. Den manifesteras i den mest heliga situationen i den minst abrahamitiska religionen, kristendomen. Det som kallas våldtäkt, när vi pratar i civilisatoriska sammanhang, dvs penetration och befruktning av kvinnans ägg, utan kvinnans acceptans, är i den befängda kristendomen, betäckandet av oskulden, Maria. Konceptionen av Jesus är en stor helighet i kristendomen. Men med våra mått mät var det inget annat än guden som begår en våldtäkt. Som i den absurda abrahamitiska kontexten blir det något heligt. Ty kvinnan är passiv, en behållare för framfödande av människans barn, men här, denna enda gång, gudens barn.
Kanske de etablerade politikerna gör rätt när de förvägrar Sverigedemorkaterna en plats, med hänvisning till deras historia, med misstanken att de fortfarande bär fröet av fascism, även om det för tillfället är tyst.
Detsamma kan dock sägas om de abrahamitiska religionerna. Men här finns tillräckliga intermezzo för att man skall se att de är ondskefulla, kanske aktiva, kanske någorlunda passiva eller t o m vilande. Men skamkulturen finns lagrad i dessa religioner.
Den 28 mars 2021
Sven-Olof Collin