Skatt på bolag görs på dess vinst. Inte på dess omsättning, inte på dess värdetillskott, utan på det som blir över när räkningarna är betalda. Det är som att man anser att den som är lyckosam och duktig, kan betala, men den som är oskicklig eller drabbad av olycka, skall inte betala.
Skatt på arbete är delvis progressiv, vilket innebär att ju högre lön du har, ju mer ger du till staten. Det kallas solidaritet hos oss demokratiska socialister. Det innebär att den som är lyckosam eller duktig, kan hjälpa mer.
Bägge skatteprinciper innebär att inte bara de olyckliga utan också de slöa och oskickliga får en relativ skattereduktion. Den som har tur och den som är skicklig, får däremot bära mer.
Det är lite olyckligt ty de flesta skulle nog kunna acceptera att de lyckosamma kunde avstå mer. De som vinner pengar på lotteri brukar också ge mer till välgörenhet. Har man tur, delar man med sig av sin tur, tycks vara en fundamental mänsklig norm. Samtidigt kan nog många stödja tanken att de olycksamma inte skall betala.
Men, i principen klumpas de lyckosamma tillsammans med de framgångsrika, och de olyckliga med de slöa. Är man framgångsrik, har man mer rätt till belöningen än om man är lyckosamma, samtidigt som de slöa inte har rätt till undantag, så som den olycklige har.
Skattesystemet gör därför till hälften rätt, beskattar de lyckosamma och inte de olyckliga, men till hälften fel, beskattar framgång och undantar de slöa från beskattning.
Man kan tänka på ett annat sätt. Man kan säga att skatt inte är en fråga om bärkraft och lycka och framgång, utan är en avgift för att leva i samhället. Avgiften används för beskydd, och där stannar högerns vilja till skatt, eftersom de blott vill beskydda de besuttnas egendom och rätt att exploatera andra genom till synes frivilliga kontrakt. De vill blott ha en nattväcktarstat. Den demokratiske socialisten lägger till ett värdigt samhälle, men också att utveckla samhället genom att individer, oaktat egendom i familjen, kan utvecklas. Då tillkommer utgifter för skola, vård och omsorg.
Man kan hävda att man skall betala skatt för det beskydd och utveckling av ett värdigt samhälle som staten ger. Det innebär att företag får betala skatt på sin omsättning, ty den möjliggörs genom statens beskydd. Procenten på omsättningen motiveras att ju högre omsättning, ju mer beskyddas bolaget. Individer skulle betala en platt skatt, likt kommunalskatten, där tanken är, precis som med omsättningsskatten, att statens beskydd gör att du tjänar mer, varför du betalar mer.
Förvisso kan man tänka sig att varje bolag och individ betalar en summa, lika för alla bolag och individer, med argumentet att alla erhåller samma beskydd. För individer kan det vara ett korrekt argument, men sannolikt inte för bolag, då högre omsättning kan innebära t ex att man har fler avtal, där varje avtal beskyddas av staten. Kanske du invänder att rika har större egendomar, och därför erhåller mer nytta av staten än den egendomslöse. Men det innebär att man borde ha egendomsbeskattning, t ex förmögenhetsbeskattning, som fångar den nyttigheten.
Denna exemplariska beskattning bortser emellertid från människans girighet. Idag har vi ingen förmögenhetsskatt, men en enorm beskattning av arbete. Det beror mindre på ambition att ha en rättvis beskattning, och mer på hur lättrörlig beskattningsbasen är. H&M:s ägare sade att beskattas deras förmögenhet, tar de helt sonika förmögenheten och flyttar den. Därför tillkom en speciell H&M-skatt, som möjliggjorde en mindre, men ändock beskattning.
Beskattning är därför sällan en funktion av rättvisa och mer av girighet.
Den 27 mars 2021
Sven-Olof Collin
Skatt på arbete är delvis progressiv, vilket innebär att ju högre lön du har, ju mer ger du till staten. Det kallas solidaritet hos oss demokratiska socialister. Det innebär att den som är lyckosam eller duktig, kan hjälpa mer.
Bägge skatteprinciper innebär att inte bara de olyckliga utan också de slöa och oskickliga får en relativ skattereduktion. Den som har tur och den som är skicklig, får däremot bära mer.
Det är lite olyckligt ty de flesta skulle nog kunna acceptera att de lyckosamma kunde avstå mer. De som vinner pengar på lotteri brukar också ge mer till välgörenhet. Har man tur, delar man med sig av sin tur, tycks vara en fundamental mänsklig norm. Samtidigt kan nog många stödja tanken att de olycksamma inte skall betala.
Men, i principen klumpas de lyckosamma tillsammans med de framgångsrika, och de olyckliga med de slöa. Är man framgångsrik, har man mer rätt till belöningen än om man är lyckosamma, samtidigt som de slöa inte har rätt till undantag, så som den olycklige har.
Skattesystemet gör därför till hälften rätt, beskattar de lyckosamma och inte de olyckliga, men till hälften fel, beskattar framgång och undantar de slöa från beskattning.
Man kan tänka på ett annat sätt. Man kan säga att skatt inte är en fråga om bärkraft och lycka och framgång, utan är en avgift för att leva i samhället. Avgiften används för beskydd, och där stannar högerns vilja till skatt, eftersom de blott vill beskydda de besuttnas egendom och rätt att exploatera andra genom till synes frivilliga kontrakt. De vill blott ha en nattväcktarstat. Den demokratiske socialisten lägger till ett värdigt samhälle, men också att utveckla samhället genom att individer, oaktat egendom i familjen, kan utvecklas. Då tillkommer utgifter för skola, vård och omsorg.
Man kan hävda att man skall betala skatt för det beskydd och utveckling av ett värdigt samhälle som staten ger. Det innebär att företag får betala skatt på sin omsättning, ty den möjliggörs genom statens beskydd. Procenten på omsättningen motiveras att ju högre omsättning, ju mer beskyddas bolaget. Individer skulle betala en platt skatt, likt kommunalskatten, där tanken är, precis som med omsättningsskatten, att statens beskydd gör att du tjänar mer, varför du betalar mer.
Förvisso kan man tänka sig att varje bolag och individ betalar en summa, lika för alla bolag och individer, med argumentet att alla erhåller samma beskydd. För individer kan det vara ett korrekt argument, men sannolikt inte för bolag, då högre omsättning kan innebära t ex att man har fler avtal, där varje avtal beskyddas av staten. Kanske du invänder att rika har större egendomar, och därför erhåller mer nytta av staten än den egendomslöse. Men det innebär att man borde ha egendomsbeskattning, t ex förmögenhetsbeskattning, som fångar den nyttigheten.
Denna exemplariska beskattning bortser emellertid från människans girighet. Idag har vi ingen förmögenhetsskatt, men en enorm beskattning av arbete. Det beror mindre på ambition att ha en rättvis beskattning, och mer på hur lättrörlig beskattningsbasen är. H&M:s ägare sade att beskattas deras förmögenhet, tar de helt sonika förmögenheten och flyttar den. Därför tillkom en speciell H&M-skatt, som möjliggjorde en mindre, men ändock beskattning.
Beskattning är därför sällan en funktion av rättvisa och mer av girighet.
Den 27 mars 2021
Sven-Olof Collin
RSS-flöde
