Senare fick vi veta att det fanns en annan budgivare, som bjudit mer, men vars bud avvisades. Jag vet inte närmare, men säljarna gillade inte den budgivaren. Säljaren såg till budgivaren. Kanske för att det kunde misstänkas att tomten skulle styckas av. Kanske säljaren hoppas på att vi skulle bevara huset, deras föräldrahem, bättre än den avvisade säljaren.
Hos de flesta hästfolk finns liknande känsla för det som ägs, i det här fallet, en häst. Man säljer inte en häst till högstbjudande, utan till den som man tror tar väl hand om hästen. Säljaren känner ett ansvar inför det ägda.
Sådant säljaransvar inför det som skall säljas har även funnits när det gäller företag som säljer av ett dotterbolag. Man vill ge det man säljer så bra förutsättningar som möjligt. Som om man hade ansvar för det sålda, efter att det är sålt.
Så ser ett ansvarsägande ut. Så ser en god ägandemoral ut.
Men raka motsatsen fick vi höra när en huvudägare till Nordea blev tillfrågad om hur de tänkte om den framtida ägaren av Nordea.
Huvudägarens VD fick frågan: ”Har Sampo något ansvar för att få fram en ny huvudägare när ni nu går på reträtt?
Hans svar var kallt och utan ägandemoral: ”– Nej, det tycker jag inte. Vi kan inte kontrollera hur Nordeas framtida ägarstruktur ser ut efter den här försäljningen. Det är möjligt att det finns en ny huvudägare, eller så gör det inte det.”
(https://www.svd.se/sampo-ny-huvudagare-i-nordea-inte-vart-ansvar)
Så talar en man svars enda moral stavas profit. Det är avkastningen, utan block på verkligheten utanför penningen.
Dock skall man notera hur tufft det är att vara så kallhamrat kapitalistisk, utan ägarmoral, i dessa tider av företagens sociala ansvar och hållbarhet. Den rörelsen har inte drabbat Sampo. Ja, den har inte ens nuddat Sampo.
Det är anmärkningsvärt hur man kan leva så samhällsfrånvänt som Sampos VD. Som om han levde i ett kapitalistiskt kloster, där moderna vindar inte drar fram. Där man mässar varje kväll sina böner till penningen.
Den 19 mars 2021
Sven-Olof Collin