Akademisk frihet innebär att det är lärarens professionalism som avgör vad läraren undervisar om. Ingen annan än läraren, med sin kunskap, kan avgöra utbildningens innehåll.
Rektor och hans vasaller, beslöt och genomdrev att ekonomutbildningen på Högskolan Kristianstad skulle penetreras av den politiska organisationen FN och dess hållbarhetsagenda. Självklart protesterade jag mot denna politiska styrning och lovade läsarna av lokaltidningen, Kristianstadsbladet, att ekonomutbildningarna vid Högskolan Kristianstad vare sig skulle kränka den akademiska friheten eller bli megafoner för politiska organisationer. Jag företräde den akademiska professionen och utlovade, att så länge jag var på högskolan, skulle den blott meddela vetenskaplig kunskap och träna studenterna i kritiskt tänkande.
Några månader senare hade jag kastats ut från Högskolan Kristianstad. Högskolan tålde inte en akademiker som offentligt stod upp för akademisk frihet. Den klarade inte av att debattera och argumentera mot akademikern. Den använde inte akademins metoder. Den använde den hårda, kalla arbetsgivarmakten.
Idag åser vi ett liknande intermezzo. En nystartad nättidning, Bulletin, rekryterade högt kvalificerade och profilerade attitydjournalister som är verksamma på högerkanten. Det har blivit bråk mellan dem och tidningens chefer och några huvudägare, där de senare inte tycks acceptera den journalistiska integritet som journalister, i alla fall de duktiga, är bärare av, samt de tycks inte förstå, eller respektera innebörden av ansvarig utgivare. Av vad som framkommit har hitintills en sak skett, att chefredaktören fått lämna sin position, men inte sin anställning. I övrigt sker det möten, där deltagare får erfara att deras mikrofoner stängs av.
Relativt mitt öde, sker Bulletins problematik, journalisternas frihet, i form av möten och debatt. Till skillnad från Högskolan Kristianstad, där försvararen av integriteten talade offentligt, medan arbetsgivaren teg och kastade ut, har Bulletins ägare talat offentligt, medan journalisterna tiger.
Det är anmärkningsvärt att journalisterna tiger. En tidnings journalister borde, i omtanke om tidningen och dess rykte, ha intresse att visa att de står för den journalistiska integriteten. När vi idag har skäl att ifrågasätta tidningen, borde journalisterna lugna oss med att skriva om striden på nyhetsplats och att värdera den på ledarplats. Det görs inte. Istället har t o m en av ledarskribenterna, Arpi, tagit över chefsredaktörsrollen, vilket blott kan ses som att han godkänner de skäl som man haft för att lyfta bort den tidigare chefredaktören. Ty hade Arpi ansett att de skälen var oriktiga utifrån en journalistisk synpunkt, då hade han stått på chefredaktörens sida och inte accepterat att hon fick lämna sin position.
Det är således motsägelsefyllda informationer som kommer, att journalisterna står upp för sin journalistiska integritet, samtidigt som de med annat agerande, går emot integriteten.
En avgörande sak skiljer sig mellan de två fallen. Bulletin har en marknad att relatera sig till, som kan reagera och ta bort sitt stöd. Bulletin har ägare som redan nu har reagerat. Högskolan Kristianstad har en marknad med studenter, som inte förstår vad som sker, eller som inte bryr sig, då de inte har så många alternativ. En avskedad professor, som tecken på hot mot den akademiska friheten, tar studenten med jämnmod. Högskolan har en tämligen likgiltig styrelse, som inte bryr sig om avskedandet av en någorlunda välmeriterad och profilerad professor. Högskolan har ägare, som inte kontinuerligt bevakar högskolans agerande utifrån akademiska normer.
Någon måste böja sig eller offras. I mitt fall blev jag bondeoffret för den storslagna visionen att göra Högskolan Kristianstads ekonomutbildning till en som leder studenternas tanke till hållbarhet. Men konsekvenserna blev vidare, genom att högskolan också förlorade en lovande doktorand och två docenter (och tycks även idag dräneras på goda lärare). Däremot tycks inte högskolans renommé ha påverkats. Studenterna söker sig fortfarande till utbildningen och skolan kan fortfarande rekrytera lärare och samverkanspartners, som Lunds kommun, Östra Göinge kommun, Stiftelsen Ruth, Region Skåne, Länsförsäkringar, Gunnar Karlsen AB och European Court of Auditors (enligt deras hemsida).
I tidningens fall kan det bli mer dramatiska effekter då ägarna kan dra tillbaka sin finansiering, vilket leder till att tidningen läggs ner och alla blir arbetssökande. Ett alternativ är liknande det som skedde i mitt fall, att ledande företrädare lämnar tidningen, och lämnar kvar en sargad organisation. Men, ett tredje utfall är att ägarna och cheferna visar respekt för den journalistiska integriteten och friheten, och alla återgår till att producera en god tidning.
Dock! Avprofessionaliseringen fortgår i samhället. Upphör tidningen blir den bara ett ytterligare offer på professionalismens altare.
Den 12 mars 2021
Sven-Olof Collin
Rektor och hans vasaller, beslöt och genomdrev att ekonomutbildningen på Högskolan Kristianstad skulle penetreras av den politiska organisationen FN och dess hållbarhetsagenda. Självklart protesterade jag mot denna politiska styrning och lovade läsarna av lokaltidningen, Kristianstadsbladet, att ekonomutbildningarna vid Högskolan Kristianstad vare sig skulle kränka den akademiska friheten eller bli megafoner för politiska organisationer. Jag företräde den akademiska professionen och utlovade, att så länge jag var på högskolan, skulle den blott meddela vetenskaplig kunskap och träna studenterna i kritiskt tänkande.
Några månader senare hade jag kastats ut från Högskolan Kristianstad. Högskolan tålde inte en akademiker som offentligt stod upp för akademisk frihet. Den klarade inte av att debattera och argumentera mot akademikern. Den använde inte akademins metoder. Den använde den hårda, kalla arbetsgivarmakten.
Idag åser vi ett liknande intermezzo. En nystartad nättidning, Bulletin, rekryterade högt kvalificerade och profilerade attitydjournalister som är verksamma på högerkanten. Det har blivit bråk mellan dem och tidningens chefer och några huvudägare, där de senare inte tycks acceptera den journalistiska integritet som journalister, i alla fall de duktiga, är bärare av, samt de tycks inte förstå, eller respektera innebörden av ansvarig utgivare. Av vad som framkommit har hitintills en sak skett, att chefredaktören fått lämna sin position, men inte sin anställning. I övrigt sker det möten, där deltagare får erfara att deras mikrofoner stängs av.
Relativt mitt öde, sker Bulletins problematik, journalisternas frihet, i form av möten och debatt. Till skillnad från Högskolan Kristianstad, där försvararen av integriteten talade offentligt, medan arbetsgivaren teg och kastade ut, har Bulletins ägare talat offentligt, medan journalisterna tiger.
Det är anmärkningsvärt att journalisterna tiger. En tidnings journalister borde, i omtanke om tidningen och dess rykte, ha intresse att visa att de står för den journalistiska integriteten. När vi idag har skäl att ifrågasätta tidningen, borde journalisterna lugna oss med att skriva om striden på nyhetsplats och att värdera den på ledarplats. Det görs inte. Istället har t o m en av ledarskribenterna, Arpi, tagit över chefsredaktörsrollen, vilket blott kan ses som att han godkänner de skäl som man haft för att lyfta bort den tidigare chefredaktören. Ty hade Arpi ansett att de skälen var oriktiga utifrån en journalistisk synpunkt, då hade han stått på chefredaktörens sida och inte accepterat att hon fick lämna sin position.
Det är således motsägelsefyllda informationer som kommer, att journalisterna står upp för sin journalistiska integritet, samtidigt som de med annat agerande, går emot integriteten.
En avgörande sak skiljer sig mellan de två fallen. Bulletin har en marknad att relatera sig till, som kan reagera och ta bort sitt stöd. Bulletin har ägare som redan nu har reagerat. Högskolan Kristianstad har en marknad med studenter, som inte förstår vad som sker, eller som inte bryr sig, då de inte har så många alternativ. En avskedad professor, som tecken på hot mot den akademiska friheten, tar studenten med jämnmod. Högskolan har en tämligen likgiltig styrelse, som inte bryr sig om avskedandet av en någorlunda välmeriterad och profilerad professor. Högskolan har ägare, som inte kontinuerligt bevakar högskolans agerande utifrån akademiska normer.
Någon måste böja sig eller offras. I mitt fall blev jag bondeoffret för den storslagna visionen att göra Högskolan Kristianstads ekonomutbildning till en som leder studenternas tanke till hållbarhet. Men konsekvenserna blev vidare, genom att högskolan också förlorade en lovande doktorand och två docenter (och tycks även idag dräneras på goda lärare). Däremot tycks inte högskolans renommé ha påverkats. Studenterna söker sig fortfarande till utbildningen och skolan kan fortfarande rekrytera lärare och samverkanspartners, som Lunds kommun, Östra Göinge kommun, Stiftelsen Ruth, Region Skåne, Länsförsäkringar, Gunnar Karlsen AB och European Court of Auditors (enligt deras hemsida).
I tidningens fall kan det bli mer dramatiska effekter då ägarna kan dra tillbaka sin finansiering, vilket leder till att tidningen läggs ner och alla blir arbetssökande. Ett alternativ är liknande det som skedde i mitt fall, att ledande företrädare lämnar tidningen, och lämnar kvar en sargad organisation. Men, ett tredje utfall är att ägarna och cheferna visar respekt för den journalistiska integriteten och friheten, och alla återgår till att producera en god tidning.
Dock! Avprofessionaliseringen fortgår i samhället. Upphör tidningen blir den bara ett ytterligare offer på professionalismens altare.
Den 12 mars 2021
Sven-Olof Collin
RSS-flöde
