I Svenska Dagbladet togs cancelkulturen upp, av Enkvist (https://www.svd.se/a/abAjrM/inger-enkvist-lar-av-haveriet-pa-harvard ) och av Lindgren (https://www.svd.se/a/8J4V9x/cancel-culture-mobbarens-basta-van ).
Cancelkulturen är djupt oakademisk då den hävdar att vissa fenomen och värderingar må förekomma, ja, de måste förekomma, medan andra undanbedes i det milda fallet, eller, och det är här det fått sitt namn, cancelleras, dvs tas bort, förbjuds. Att föra fram påståendet att Israel är en apartheidstat låter sig göras, medan att påstå att Islam innebär kvinnoapartheid kan leda till inställd föreläsning. Cancelkulturen är således varken principiell eller empirisk, utan starkt obalanserad värderingsstyrd.
Det har förekommit sådant agerande i Sverige, men debattören Enkvist pekar på att Sverige brukar lika några år efter USA, varför vi fortfarande har tid att motarbeta det.
För en person som är Persona non Grata på minst två universitet, känns det inte som att Sverige är två år efter. Redan för sex år, den 26 februari 2018, skrev en professor: ”Inte Kungen, Statsministern, Ärkebiskopen och Rektor tillsammans kan ge minsta direktiv till en akademisk lärare, så länge den står stadigt på den akademiska värdegrunden.” (https://www.kristianstadsbladet.se/debatt/ekonomutbildningarna-vid-hogskolan-kristianstad-ar-akademiska-utbildningar/ ) som 90 dagar senare, den 1 juni 2018, fann sig stående utanför högskolan, med en förlorad anställning.
Cancelkulturen finns och har funnits i Sverige. Inte i omfattningen som den finns i USA, men den finns. Att som professor, och därmed som den högsta i akademisk rang, hävda att det är läraren och den akademiska plikten att förmedla vetenskaplig kunskap och inte dagsaktuell ideologi, som hållbarhet, som skall styra högskolans program, leder till avsked. Att föra fram kritik mot ett universitets politiska engagemang leder till att högsta hönset på universitetet beslutar att han aldrig mer skall få undervisa på universitetet.
För mig samvarierar cancelkulturen med akademisk nedgång. Det är på sätt och viss naturligt, då cancellering och akademi är hart när motsägelser, A mot icke-A. När akademikern förlorar inflytande, vinner cancellerarna makt. Då stryks t o m Uppsala universitets devis över: ”Tänka fritt är stort men tänka rätt är större” och ersätts av det kärnfulla: Uttryck rätt!
Den akademiska kulturen innebär att hylla frågan, inte svaret, men väl ambitionen att svara. Det innebär att hylla reflektionen, ifrågasättandet, det ständiga funderandet. Den, som likt de två på en institution den 6 mars 2018, klockan 8:30, i ett mail ger ett kommando till de som under en punkt på en agenda önskar diskutera: ”Därmed ska programpunkten strykas.” är akademins dödgrävare. De är de främsta cancellerarna. (Lyckligtvis är den ena nu pensionär och den andre är kommunalfullmäktigeordförande).
Den som säger till en akademiker att tiga, är den som skall stå utanför högskolan.
Den 22 januari 2024
Sven-Olof Yrjö Collin
Cancelkulturen är djupt oakademisk då den hävdar att vissa fenomen och värderingar må förekomma, ja, de måste förekomma, medan andra undanbedes i det milda fallet, eller, och det är här det fått sitt namn, cancelleras, dvs tas bort, förbjuds. Att föra fram påståendet att Israel är en apartheidstat låter sig göras, medan att påstå att Islam innebär kvinnoapartheid kan leda till inställd föreläsning. Cancelkulturen är således varken principiell eller empirisk, utan starkt obalanserad värderingsstyrd.
Det har förekommit sådant agerande i Sverige, men debattören Enkvist pekar på att Sverige brukar lika några år efter USA, varför vi fortfarande har tid att motarbeta det.
För en person som är Persona non Grata på minst två universitet, känns det inte som att Sverige är två år efter. Redan för sex år, den 26 februari 2018, skrev en professor: ”Inte Kungen, Statsministern, Ärkebiskopen och Rektor tillsammans kan ge minsta direktiv till en akademisk lärare, så länge den står stadigt på den akademiska värdegrunden.” (https://www.kristianstadsbladet.se/debatt/ekonomutbildningarna-vid-hogskolan-kristianstad-ar-akademiska-utbildningar/ ) som 90 dagar senare, den 1 juni 2018, fann sig stående utanför högskolan, med en förlorad anställning.
Cancelkulturen finns och har funnits i Sverige. Inte i omfattningen som den finns i USA, men den finns. Att som professor, och därmed som den högsta i akademisk rang, hävda att det är läraren och den akademiska plikten att förmedla vetenskaplig kunskap och inte dagsaktuell ideologi, som hållbarhet, som skall styra högskolans program, leder till avsked. Att föra fram kritik mot ett universitets politiska engagemang leder till att högsta hönset på universitetet beslutar att han aldrig mer skall få undervisa på universitetet.
För mig samvarierar cancelkulturen med akademisk nedgång. Det är på sätt och viss naturligt, då cancellering och akademi är hart när motsägelser, A mot icke-A. När akademikern förlorar inflytande, vinner cancellerarna makt. Då stryks t o m Uppsala universitets devis över: ”Tänka fritt är stort men tänka rätt är större” och ersätts av det kärnfulla: Uttryck rätt!
Den akademiska kulturen innebär att hylla frågan, inte svaret, men väl ambitionen att svara. Det innebär att hylla reflektionen, ifrågasättandet, det ständiga funderandet. Den, som likt de två på en institution den 6 mars 2018, klockan 8:30, i ett mail ger ett kommando till de som under en punkt på en agenda önskar diskutera: ”Därmed ska programpunkten strykas.” är akademins dödgrävare. De är de främsta cancellerarna. (Lyckligtvis är den ena nu pensionär och den andre är kommunalfullmäktigeordförande).
Den som säger till en akademiker att tiga, är den som skall stå utanför högskolan.
Den 22 januari 2024
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
