Trafiken på E22-an, en motorväg med två körfält, stoppades upp av en lastbil som stängde bägge körfälten. Det var halt och snön for omkring, som den gör i Skåne, horisontellt och inte vertikalt. 1000 bilar fastnade i bilkön, som inte upplöstes förrän ett dygn senare.
Idag debatteras och undersöks intermezzot på E22:an. Bristande samordning, bristande förmåga att agera, oförmåga att gå utanför boxen, har anförts som orsaker.
Till detta har givetvis framförts anklagelser till människorna i sina bilar. Under det snöfallet, med starka vindar, var det uppenbart att det skulle bli trafikproblem. Ändå valde folk att ge sig ut på vägarna. Somliga i lågskor.
Ja, det kan ses som obetänksamt och dumdristigt.
Men det kan också ses som uttryck för en stark tilltro till statens förmåga och vilja att hjälpa sina medborgare och att göra dem, hart när, oberoende av naturens krafter. En grundmurad tilltro till att staten säkerställer att transporten kan ske. Att staten mildrar naturens påverkan på oss människor. Att staten är god och stark. Därav lågskorna.
Några dagar efter E22-intermezzot åkte jag själv till Malmö. Det var en resa med stor tveksamhet, trots att det var sol och prognoserna visade på sol, ingen vind, ingen snö. I baksätet hade jag en stor kasse med frukt, vatten och filt, och en annan kasse med min stormmössa, en vinterrock som tål allt, och kraftiga vinterstövlar. Därtill hade jag fyra lager kläder, ytterst min yllerock. Samt yllemössa, handskar och kraftiga vinterskor. Bilen var fulltankad och jag hade ett fulladdat mobiltelefonbatteri.
Mitt förtroende för staten var således mycket lågt. Jag satsade på mig själv. Jag skulle klara vilken situation som helst. Utan statens hjälp. Jag var själv. Jag skulle klara mig själv.
E22-intermezzot kan ha effekter som kommer att dröja sig kvar. Förlusten av förtroendet för statens vilja och förmåga att klara det uppdrag vi trodde att staten hade. Vi kan inte lita på staten. Vi måste utgå att vi måste klara oss själva i första hand. Kanske staten kommer. Då blir det ett plus. Men grunden lägger vi själva.
Förtroendet för staten har eroderat.
Staten gör inte mycket själv för att försöka återfå förtroendet. Olika myndighetspersoner och myndigheter skyller på varandra. Några säger, ja detta var inte bra. De tycks sakna insikt och förståelse för att de har åsamkat samhället en mycket stor skada, en förtroendeskada. De saknar också insikt i att ett klart och tydligt ansvarstagande, med ett klart och tydligt uttalande som visar på att det gjordes misstag, men att de inte skall upprepas, görs inte.
Staten arbetar inte dag och natt, med full styrka, för att återvinna förtroendet.
Och vi alla frågar oss, det som Östling frågade: Va fan får jag för pengarna?
https://www.youtube.com/watch?v=oo4MdWKpoTQ
E22-intermezzot har stora effekter på samhället, men tycks ha små effekter på staten.
Den 21 januari 2024
Sven-Olof Yrjö Collin
Idag debatteras och undersöks intermezzot på E22:an. Bristande samordning, bristande förmåga att agera, oförmåga att gå utanför boxen, har anförts som orsaker.
Till detta har givetvis framförts anklagelser till människorna i sina bilar. Under det snöfallet, med starka vindar, var det uppenbart att det skulle bli trafikproblem. Ändå valde folk att ge sig ut på vägarna. Somliga i lågskor.
Ja, det kan ses som obetänksamt och dumdristigt.
Men det kan också ses som uttryck för en stark tilltro till statens förmåga och vilja att hjälpa sina medborgare och att göra dem, hart när, oberoende av naturens krafter. En grundmurad tilltro till att staten säkerställer att transporten kan ske. Att staten mildrar naturens påverkan på oss människor. Att staten är god och stark. Därav lågskorna.
Några dagar efter E22-intermezzot åkte jag själv till Malmö. Det var en resa med stor tveksamhet, trots att det var sol och prognoserna visade på sol, ingen vind, ingen snö. I baksätet hade jag en stor kasse med frukt, vatten och filt, och en annan kasse med min stormmössa, en vinterrock som tål allt, och kraftiga vinterstövlar. Därtill hade jag fyra lager kläder, ytterst min yllerock. Samt yllemössa, handskar och kraftiga vinterskor. Bilen var fulltankad och jag hade ett fulladdat mobiltelefonbatteri.
Mitt förtroende för staten var således mycket lågt. Jag satsade på mig själv. Jag skulle klara vilken situation som helst. Utan statens hjälp. Jag var själv. Jag skulle klara mig själv.
E22-intermezzot kan ha effekter som kommer att dröja sig kvar. Förlusten av förtroendet för statens vilja och förmåga att klara det uppdrag vi trodde att staten hade. Vi kan inte lita på staten. Vi måste utgå att vi måste klara oss själva i första hand. Kanske staten kommer. Då blir det ett plus. Men grunden lägger vi själva.
Förtroendet för staten har eroderat.
Staten gör inte mycket själv för att försöka återfå förtroendet. Olika myndighetspersoner och myndigheter skyller på varandra. Några säger, ja detta var inte bra. De tycks sakna insikt och förståelse för att de har åsamkat samhället en mycket stor skada, en förtroendeskada. De saknar också insikt i att ett klart och tydligt ansvarstagande, med ett klart och tydligt uttalande som visar på att det gjordes misstag, men att de inte skall upprepas, görs inte.
Staten arbetar inte dag och natt, med full styrka, för att återvinna förtroendet.
Och vi alla frågar oss, det som Östling frågade: Va fan får jag för pengarna?
https://www.youtube.com/watch?v=oo4MdWKpoTQ
E22-intermezzot har stora effekter på samhället, men tycks ha små effekter på staten.
Den 21 januari 2024
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
