Vi skall aldrig glömma. Vi får inte glömma. Den som glömmer sviker mänskligheten.
Så är slagorden, skapade av den ohyggliga erfarenheten av Förintelsen. Den var så ohygglig att vi måste, för all tid framöver, minnas Förintelsen.
En del av de som upprepar slagorden om att minnas är de kristna. De pekar på Jesus och hans lidande. Att den kristna kärleken innebär att minnas och att strida mot det som kan riskera att återskapa Förintelsen.
Men det är ett oomkullrunkeligt faktum, det är en sanningarnas sanning, faktumets faktiska faktum, att vi har glömt det vi borde minnas. Än värre, de som idag hävdar minnets nödvändighet, är de som mest aktivt har glömt. Som klädsamt har glömt. Trots att de är lika skyldiga som nazisterna. Trots allt intorkat blod och tårar de har på sina händer och på sina kläder.
En enda dag slaktades, mördades, dödades 3000 människor. Det kan jämföras med de cirka 400 personer som dödades natten till 10 november 1938, den sk Kristallnatten. Den, som det sägs, vi skall minnas. Men de 3000 är glömda. Ingen minns dem.
Under en period dödades eller, som konsekvens, dog cirka 7 miljoner tyskar. Man minns namnet på skeendet, men man minns inte antalet dödade. Man minns inte krafterna som låg bakom dödandet. Ingen minns.
Det första jag angav rörde Bartolomeinatten, natten till den 24 augusti 1572. Då kristna dödade kristna. Då katoliker mördade protestanter. Katolikernas främste, Påven Gregorius XIII, höll en tacksägelsemässa efter massakern (där ytterligare mördades uti i landet). Så ond var den kristna ondskan.
Det andra avsåg trettiåriga kriget 1618-1648, som var ett krig som grundades på kristendomens två strömningar, och som sannerligen inte förhindrades av de kristna. Likt Bartolomeinatten stod striden mellan protestanter och katoliker. Många människor mördades och plågades.
De kristna har hatat. Mest sig själva, eller snarare, fraktioner av andra kristna. De har mördat andra, i en omfattning som kan jämföras med nazisterna, om man beaktar teknikens utveckling som möjliggjorde en större omfattning av mördandet.
De kristna har glömt. Som många andra. Ingen, absolut ingen pekar på Bartolomeinatten och trettioåriga kriget och säger, och kräver, att vi aldrig skall glömma. Vi har glömt.
De kristna ber inte om förlåtelse. Ty det har glömt. Och de andra kräver inte att de kristna skall be om förlåtelse för vad deras religion har gjort. Ty de andra har glömt.
De kristna är inte, som nazisterna, förvisade, ja, delvis förbjudna. Tvärtom. I Sverige går dessa, de kristna, de med det intorkade blodet på sina händer, i synligt sällskap med statsministern, trots att staten och kyrkan i grundlagen är skild från varandra. Trots att de inte bett om förlåtelse och att de inte fått förlåtelse. Det enda de har och det enda de fått är glömskan.
De kristna har inte gjort något, och om de gjort något, har de absolut inte redovisat vad de gjort för att säkerställa att de inte, återigen, går ut i krig för att mörda varandra, eller att de, återigen, börjar bränna kvinnor som syndabockar. Det finns således inte något skäl att förlåta dem eftersom de varken bär ånger för sitt görande eller har gjort något för att förhindra ett upprepande.
Då, på 1500- och 1600-talet, var de kristna framstående mördare. Idag har de inte bett om förlåtelse. De är inte heller förlåtna. Deras övergrepp är glömda.
Tänk nu tanken vad som kommer att finnas 2339. Då kommer Förintelsen inte att finnas. Eller snarare, det kommer att finnas lika levande som Bartolomeinatten och Trettioåriga kriget finns hos dig. Möjligen att någon minns Förintelsen, men de har glömt att nazisterna stod bakom Förintelsen.
En kuslig tanke. Men människan glömmer. Det finns starka intressen i glömskan.
De som idag pratar om att vi skall minnas, är de som visar hur man glömmer.
Den 26 januari 2024
Sven-Olof Yrjö Collin
Så är slagorden, skapade av den ohyggliga erfarenheten av Förintelsen. Den var så ohygglig att vi måste, för all tid framöver, minnas Förintelsen.
En del av de som upprepar slagorden om att minnas är de kristna. De pekar på Jesus och hans lidande. Att den kristna kärleken innebär att minnas och att strida mot det som kan riskera att återskapa Förintelsen.
Men det är ett oomkullrunkeligt faktum, det är en sanningarnas sanning, faktumets faktiska faktum, att vi har glömt det vi borde minnas. Än värre, de som idag hävdar minnets nödvändighet, är de som mest aktivt har glömt. Som klädsamt har glömt. Trots att de är lika skyldiga som nazisterna. Trots allt intorkat blod och tårar de har på sina händer och på sina kläder.
En enda dag slaktades, mördades, dödades 3000 människor. Det kan jämföras med de cirka 400 personer som dödades natten till 10 november 1938, den sk Kristallnatten. Den, som det sägs, vi skall minnas. Men de 3000 är glömda. Ingen minns dem.
Under en period dödades eller, som konsekvens, dog cirka 7 miljoner tyskar. Man minns namnet på skeendet, men man minns inte antalet dödade. Man minns inte krafterna som låg bakom dödandet. Ingen minns.
Det första jag angav rörde Bartolomeinatten, natten till den 24 augusti 1572. Då kristna dödade kristna. Då katoliker mördade protestanter. Katolikernas främste, Påven Gregorius XIII, höll en tacksägelsemässa efter massakern (där ytterligare mördades uti i landet). Så ond var den kristna ondskan.
Det andra avsåg trettiåriga kriget 1618-1648, som var ett krig som grundades på kristendomens två strömningar, och som sannerligen inte förhindrades av de kristna. Likt Bartolomeinatten stod striden mellan protestanter och katoliker. Många människor mördades och plågades.
De kristna har hatat. Mest sig själva, eller snarare, fraktioner av andra kristna. De har mördat andra, i en omfattning som kan jämföras med nazisterna, om man beaktar teknikens utveckling som möjliggjorde en större omfattning av mördandet.
De kristna har glömt. Som många andra. Ingen, absolut ingen pekar på Bartolomeinatten och trettioåriga kriget och säger, och kräver, att vi aldrig skall glömma. Vi har glömt.
De kristna ber inte om förlåtelse. Ty det har glömt. Och de andra kräver inte att de kristna skall be om förlåtelse för vad deras religion har gjort. Ty de andra har glömt.
De kristna är inte, som nazisterna, förvisade, ja, delvis förbjudna. Tvärtom. I Sverige går dessa, de kristna, de med det intorkade blodet på sina händer, i synligt sällskap med statsministern, trots att staten och kyrkan i grundlagen är skild från varandra. Trots att de inte bett om förlåtelse och att de inte fått förlåtelse. Det enda de har och det enda de fått är glömskan.
De kristna har inte gjort något, och om de gjort något, har de absolut inte redovisat vad de gjort för att säkerställa att de inte, återigen, går ut i krig för att mörda varandra, eller att de, återigen, börjar bränna kvinnor som syndabockar. Det finns således inte något skäl att förlåta dem eftersom de varken bär ånger för sitt görande eller har gjort något för att förhindra ett upprepande.
Då, på 1500- och 1600-talet, var de kristna framstående mördare. Idag har de inte bett om förlåtelse. De är inte heller förlåtna. Deras övergrepp är glömda.
Tänk nu tanken vad som kommer att finnas 2339. Då kommer Förintelsen inte att finnas. Eller snarare, det kommer att finnas lika levande som Bartolomeinatten och Trettioåriga kriget finns hos dig. Möjligen att någon minns Förintelsen, men de har glömt att nazisterna stod bakom Förintelsen.
En kuslig tanke. Men människan glömmer. Det finns starka intressen i glömskan.
De som idag pratar om att vi skall minnas, är de som visar hur man glömmer.
Den 26 januari 2024
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
