Man framställer det som ett problem, att företag sk personalhamstrar. Det innebär att företag behåller personal trots att all personal inte behövs p g a försämrat marknadsläge.
I en nedåtgående konjunktur kan det uppstå övertalighet i företag. I producerande företag kan man möta det med att producera för lager, till viss gräns är nådd. I serviceproduktion, som t ex restaurangverksamhet, kan man inte bära ut rätterna och sätta på bord utan gäster. De kan inte producera för lager.
Det finns några företagsekonomiskt rationella skäl för sk personalhamstring. Bland personalen kan finnas individer med kompetens som är oerhört viktig för företaget. I fallet med restaurangen kan det finnas en oerhört skicklig servitör som är erkänt duktig att kunna ta folk. Att förlora den personen blir en kostnad för företaget. När konjunkturen sedan vänder, borden börjar bli mer besatta, behöver man fler servitörer, varför man måste söka efter dem och lära upp dem, dvs man får en kostnad för att hitta och för att lära upp personal.
Det finns också en kostnad för vad man skulle kunna kalla personalosäkerhet. Om företag visar att man omedelbart säger upp personal vid nedgångar, att de alltid optimerar personalen vid varje tillfälle, då ser personalen det, de vet det och de kalkylerar med det. De förstår att minsta nedgång kommer att drabba dem. Därför kan de vilja söka sig till en arbetsgivare som har mer av sk personalhamstring, där personalen får gå kvar, trots nedgångar.
Därmed kommer jag till det som inlägget egentligen handlar om. Personalhamstring kan man se som att kapitalisterna gör sitt jobb. Ett jobb de gärna pratar högstämt om. Ett jobb de hävdar ger dem rätt till vinsten.
Kapitalet hävdar, mycket ofta med darr på rösten, att det är riskkapital: ”Det är vi som står risken i ekonomin”. Det innebär att när det går bra, tar de vinsten, och när det går dåligt tar de förlusten. Kapitalet är en skyddsfaktor under dåliga tider. Varken leverantörerna eller arbetarna tar risken i verksamheten, risken att alla räkningar inte kan betalas. Den risken, företagarrisken, att njuta goda tider och att betala dåliga tider, tar kapitalet. Risken ankommer kapitalet. Risken är kapitalets jobb och belöning.
Personalhamstring är därför blott ett annat ord för riskfördelning, där ett personalhamstrande företag har ett kapital som gör sitt jobb, tar risken, medan ett företag som omedelbart avskedar folk, har kapitalister som smiter från sin arbetsuppgift.
Studier har visat att speciellt familjeföretag ägnar sig åt sk personalhamstring. De är mindre benägna att avskeda sin personal under sämre tider. Familjen och dess förmögenhet får ta smällen. Kanske för att dessa företagare egentligen är mindre kapitalistorienterade och mer familjeorienterade, med värderingen att man inte avskedar människor som nästan är familjemedlemmar, dvs de anställda i familjeföretaget.
Det är onekligen besynnerligt att de kapitalister som agerar som kapitalister, dvs står risken, är familjeföretagare, där skälet till deras ansvarstagande som kapitalister anges som att de inte är kapitalister utan sentimentala familjeföretagare.
Ordet ’personalhamstring’ är ett ord som skapats för att dölja ett faktiskt förhållande. Det framstår som en uppoffring, som ett socialt ansvarstagande att behålla personalen. Men det är blott att fullgöra den uppgift det kapitalistiska systemet ger kapitalisten, att ta risken och inte övervältra den på de som inte bett om risken.
Det finns andra ord som också finns för att gömma verkliga förhållanden. T ex arbetsgivare och arbetstagare. Ack vilken lögn. En arbetsgivare är inte givare av arbete, utan är en arbetsköpare som köper arbetskraft, inte från arbetstagaren, som sannerligen inte tar arbete, utan som säljer arbete, dvs de är arbetssäljare. Så går det till att dölja och försköna.
Den X
Sven-Olof Yrjö Collin
I en nedåtgående konjunktur kan det uppstå övertalighet i företag. I producerande företag kan man möta det med att producera för lager, till viss gräns är nådd. I serviceproduktion, som t ex restaurangverksamhet, kan man inte bära ut rätterna och sätta på bord utan gäster. De kan inte producera för lager.
Det finns några företagsekonomiskt rationella skäl för sk personalhamstring. Bland personalen kan finnas individer med kompetens som är oerhört viktig för företaget. I fallet med restaurangen kan det finnas en oerhört skicklig servitör som är erkänt duktig att kunna ta folk. Att förlora den personen blir en kostnad för företaget. När konjunkturen sedan vänder, borden börjar bli mer besatta, behöver man fler servitörer, varför man måste söka efter dem och lära upp dem, dvs man får en kostnad för att hitta och för att lära upp personal.
Det finns också en kostnad för vad man skulle kunna kalla personalosäkerhet. Om företag visar att man omedelbart säger upp personal vid nedgångar, att de alltid optimerar personalen vid varje tillfälle, då ser personalen det, de vet det och de kalkylerar med det. De förstår att minsta nedgång kommer att drabba dem. Därför kan de vilja söka sig till en arbetsgivare som har mer av sk personalhamstring, där personalen får gå kvar, trots nedgångar.
Därmed kommer jag till det som inlägget egentligen handlar om. Personalhamstring kan man se som att kapitalisterna gör sitt jobb. Ett jobb de gärna pratar högstämt om. Ett jobb de hävdar ger dem rätt till vinsten.
Kapitalet hävdar, mycket ofta med darr på rösten, att det är riskkapital: ”Det är vi som står risken i ekonomin”. Det innebär att när det går bra, tar de vinsten, och när det går dåligt tar de förlusten. Kapitalet är en skyddsfaktor under dåliga tider. Varken leverantörerna eller arbetarna tar risken i verksamheten, risken att alla räkningar inte kan betalas. Den risken, företagarrisken, att njuta goda tider och att betala dåliga tider, tar kapitalet. Risken ankommer kapitalet. Risken är kapitalets jobb och belöning.
Personalhamstring är därför blott ett annat ord för riskfördelning, där ett personalhamstrande företag har ett kapital som gör sitt jobb, tar risken, medan ett företag som omedelbart avskedar folk, har kapitalister som smiter från sin arbetsuppgift.
Studier har visat att speciellt familjeföretag ägnar sig åt sk personalhamstring. De är mindre benägna att avskeda sin personal under sämre tider. Familjen och dess förmögenhet får ta smällen. Kanske för att dessa företagare egentligen är mindre kapitalistorienterade och mer familjeorienterade, med värderingen att man inte avskedar människor som nästan är familjemedlemmar, dvs de anställda i familjeföretaget.
Det är onekligen besynnerligt att de kapitalister som agerar som kapitalister, dvs står risken, är familjeföretagare, där skälet till deras ansvarstagande som kapitalister anges som att de inte är kapitalister utan sentimentala familjeföretagare.
Ordet ’personalhamstring’ är ett ord som skapats för att dölja ett faktiskt förhållande. Det framstår som en uppoffring, som ett socialt ansvarstagande att behålla personalen. Men det är blott att fullgöra den uppgift det kapitalistiska systemet ger kapitalisten, att ta risken och inte övervältra den på de som inte bett om risken.
Det finns andra ord som också finns för att gömma verkliga förhållanden. T ex arbetsgivare och arbetstagare. Ack vilken lögn. En arbetsgivare är inte givare av arbete, utan är en arbetsköpare som köper arbetskraft, inte från arbetstagaren, som sannerligen inte tar arbete, utan som säljer arbete, dvs de är arbetssäljare. Så går det till att dölja och försköna.
Den X
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
