​Som forskare inom företagsekonomi har jag studerat fenomen som både är forskningsproblem och praktiska problem. Ett sådant problem är en styrelses sammansättning. Hur påverkas verksamheten i och omkring företaget, om det ens påverkas, av hur styrelsen är sammansatt? Praktikern kan fråga sig: Skall vi förändra ledamotssammansättningen för att få t ex fler kvinnor, fler invandrare, fler homosexuella, fler arbetarklass?

Praktikern skall förvisso ta bort en konkret individ och tillsätta en annan konkret individ, med sina individuella förmågor och beteenden. Men, frågar han forskaren, är det så att man generellt har funnit något samband mellan vissa karakteristika och sådant som t ex företagets prestation? Får vi ökad avkastning på eget totalt kapital med fler manliga ingenjörer, och får vi ökat fokus på hållbarhet med fler kvinnor i styrelsen?

Som akademiker anser jag de forskare som självsäkert, utan minsta darr på stämman, utan någon antydan till osäkerhet säger: ”forskning visar att A leder till B”, är gemena skojare. I dessa dagar är det gångbart med forskare som hävdar att A är andelen kvinnor i styrelsen och B är antingen kapitalavkastning eller hållbarhetsfokus. Det är en slutsats som samhället önskar. Och det finns forskare som är villiga att ge samhället vad det önskar. Förvisso finns det forskare som också är villiga att ge vad samhället inte önskar sig. Men då samhället inte önskar sig det, har det oerhört svårt att komma till samhällets kännedom. Ja, det har t o m svårt att komma till forskarvärldens kännedom då resultaten kan vara svåra att få publicerade t o m i förment vetenskapliga tidskrifter.

Men, man kan tänka sig en mindre fördömande attityd. Ty, en seriös forskare kan oftast aldrig säga mer än två saker: Forskningen har ännu inte kunnat visa på stabila resultat att A ger B; Forskningen visar, med stor osäkerhet, att det beror på.

Praktikern knyter därvid sin hand i fickan. Här betalar man stora summor till forskningen, och vad får vi? Att det är ännu för tidigt att uttala sig och det beror på.

Inte konstigt att samhället tröttnar på sina forskare som inte kan sätta ner foten. Det som praktiker alltid måste göra. Man kan inte vänta 20 år på mer entydiga resultat om styrelsesammansättningens betydelse, ty styrelsen skall tillsättas NU!

Inför den irritationen, ja, kanske t o m uppgivenheten, är det inte konstigt om någon forskare faller till föga, hänger en heltäckande gardin för spegeln och hoppas att ingen vördad kollega får reda på det, och uttalar sig, inför praktiker, på ett oseriöst sätt, dvs sätter ner foten och påstår att A ger B. Och mumlar därefter, nästan ohörbart…oftast.

Att träda över gränsen och uttala sig oseriöst kan motiveras med att det övertrampet är mindre förödande än de övertramp som görs av de oseriösa. Bättre att till synes sätta ner foten, än att hålla den i luften. 

Å andra sidan kan det kritiseras för att ansluta sig till osanningens sammanhang, att underkasta sig samhällssammanhanget, där det orimliga avkrävs av vetenskapen, den sanna sanningen, istället för det mer rimliga, den mest sannolika sannolikheten. Istället skall man sätta ner foten, starkt och hårt, på den seriösa vetenskapens sida och hävda kunskapens osäkerhet.

Forskaren säger därför: Vill du veta kunskapen, fråga mig. Vill du däremot veta sanningen, får du vända dig till profeterna.

​Den 10 januari 2024
Sven-Olof Yrjö Collin

​”Den som älskar sin far eller mor mer än socialdemokratin är inte värdig socialdemokratin, och den som älskar sin son eller dotter mer än socialdemokratin är inte värdig socialdemokratin. Den som inte tar sin partibok och följer socialdemokratin är inte värdig socialdemokratin. Den som finner sitt liv skall mista det, och den som mister sitt liv för socialdemokratins skull skall finna det.”

Sålunda skrev en av socialdemokratins stora företrädare, Nils Karleby, i den bok ’Socialismen inför verkligheten’, utgiven första gången 1926, som blev en sorts ideologisk huvudbok för den framväxande socialdemokratin. I dessa citerade rader framställs socialdemokratens absoluta vilja att uppoffra sig själv för den demokratiska socialismen. Den sanna socialdemokraten skall ge sig hän uppgiften så starkt att den överger sin familj, och t o m är villig att ge upp sitt liv för den demokratiska socialismen.

Några inskränkta kritiker skulle kunna hävda att stycket visar på en fundamentalism som går utöver det mänskliga, utöver det humanitära, som kan leda till ett agerande som i sig är antihumanitärt, ja, t o m uppmana till terrorhandlingar där socialdemokrater är villig att ge upp sitt liv, men även andras, för att vinna den demokratiska socialismens seger. Här står ju, svart på vitt, om ett martyrskap, där individen ger upp det som vi ser som humanitärt, att älska sin familj och att leva, för att med sitt liv som insats befrämja den demokratiska socialismen.

Det citerade stycket visar på den demokratiska socialismens antihumana fanatism. Ve den demokratiska socialismen!

Emellertid!

Texten är en delvis förfalskning och referenshänvisningen är helt falsk. Någon sådan text finnes icke i den demokratiska socialismens litteratur, för så vitt jag vet. Texten och dess innebörd är helt främmande för den demokratiska socialismen, dess ideologi och dess värderingar.

Men texten finns, i en något annorlunda version.

Den icke-förfalskade texten lyder som följer: ”Den som älskar sin far eller mor mer än mig är mig inte värdig, och den som älskar sin son eller dotter mer än mig är mig inte värdig. Den som inte tar sitt kors och följer mig är mig inte värdig. Den som finner sitt liv skall mista det, och den som mister sitt liv för min skull skall finna det.”

Texten är korrekt citerad från Evangeliet enligt Matteus, kapitel 10, verserna 37 till 39. Den som Matteus hävdar ha uttryckt denna antihumana fanatism är Jesus. Den, vars födelse firas på juldagen, där Jesu följare stolt läser ur Jesaja 9:6, där profetian om Fridsfursten förkunnas. 

Men, enligt Matteus, var han inte mer fridsfurste än att förkunna vad vi idag betecknar som antihuman fanatism.

Av det första falska och det andra riktiga citerade torde vi kunna förstå och inse varför den demokratiska socialismen inte har skapat terrorister, inte har mördat människor för sakens skull, inte har bränt en enda kvinna på bål, medan de kristna har varit förmögna till antihumana fanatiska illdåd.

Till skillnad från kristendomen, och idag gäller det än mer kristendomens efterträdare, islam, rymmer inte den demokratiska socialismen antihumanitär fanatism. Medan kristendomen, och än mer idag, islam rymmer och kan uttrycka antihumanitär fanatism.

​Den 9 februari 2024
Sven-Olof Yrjö Collin

​Nerikes Allehanda har sammanställt domarna som fallit över de muslimer som utövade fascism, dvs utövade våld mot opinionsyttring, fredagen den 15 april 2022 i Sveaparken. Paludan skulle bränna en koran och fascistiskt inspirerade muslimer fann skäl att ägna sig åt stenkastning och upplopp.

108 personer dömdes för sabotage mot blåljusverksamhet. Totalt dömdes ut 239 år och 2 månader i fängelse och för de yngre, under 18 år, har totalt 15 år och sex månader i ungdomsvård dömts ut. Av de 108 dömda, var 52 tidigare dömda och 56 var ostraffade. 90 av de dömda hade bostadsadress Örebro. En var kvinna, resten var män. 45 stycken var 20 år eller yngre, 41 stycken var mellan 21 - 30 år, och 22 stycken var 31 år eller äldre.
( https://www.na.se/2023-12-27/unik-lista-har-ar-alla-108-domda-i-sveaparken )

Vid upploppet skadades fler än 70 poliser och egendom för över 20 miljoner förstördes. Någon summa på vad polisens utredning och domstolarnas arbete kostat, har jag inte sett, men torde vara ansenlig.  

När upploppen skedde kritiserades både upploppsmakarna och Paludan. Främst problematiserades Paludan. Det initierades en undersökning om hans brännande kunde stoppas inom befintlig lag eller ny lag behövdes. Det medförde ju både upplopp och Turkiets muslimske härförare, Erdogan, stoppade upp NATO-processen delvis med hänvisning till brännandet.

Någon debatt om det som gav poliserna smärta, det som gjorde att polisbilar brann, och det som nu lett till 239 fängelseår, har - ännu - inte skett. Någon hyllning från politiskt håll, att svensk demokrati har visat sig fungera, kanske inte på den politiska sidan, men på den rättsliga sidan, har inte skett. Däremot finns en liten diskussion om hindrande av brännande, mot bakgrund av att Danmark förbjudit brännande av religiösa skrifter.

Är inte världen helt upp och ner? Att en ensam man springer omkring och bränner en bok, är en ganska timid verksamhet. Att mängder av män kastar sten, sätter eld på bilar, stjäl bilar, får 239 år i fängelse, allt drivet av en upplevd förödmjukelse av deras religion, är en stor och dyr sak, som också drabbar demokratin, vårt samhälles fundament.

Det är den timida verksamheten som får uppmärksamhet, medan den dramatiska verksamheten inte får någon analys, blott en sammanställning av fängelsetiden för brottslingarna.

Varför utlöstes det fascistiska våldet? För att han brände koranen, vilket är en skymf för muslimer.

Varför väljer muslimer en fascistisk handling, dvs att stoppa en opinionsyttring med våld? Det är det riktiga problemet. Problemet är inte demonstrationen, att bränna koranen. Det hade inte heller varit ett problem om de valt att demonstrera mot opinionsyttringen, t ex genom att stå på andra sidan och protestera med röst och plakat.

Problemet är hur de valde att reagera. De valde fascism, dvs de valde våld med syftet att tysta opinionsyttringen genom att skada eller skrämma bort opinionsyttringen. Fascismen är inte en demokratisk motdemonstration. Det är inte ett värdigt demokratiskt sätt att bemöta någon. Det är att hota eller nedkämpa någon, inte med argument eller plakat, utan med våld. Det är ren och skär fascism. Mussolini hade varit nöjd.

Det är den fascistiska handlingen som skall debatteras och reflekteras kring. Varför valde männen och pojkarna fascistisk handling och inte demokratisk handling? Finns denna fascism lätt tillgänglig i deras familjer, florerar den i deras bostadsområde? Skall vi söka en socioekonomisk förklaring till fascismen? Eller finns det en idealistisk förklaring, att den fascistiska handlingen kommer från deras religion, islam?

Oaktat vilket svar man ger, måste samhället ägna sig åt att reflektera kring detta, ty fascismen finns där. Den måste bekämpas, ty fascismen skall inte ha ett hem i Sverige. Förvisso ser det ut som om polisen och domstolarna klarar av att ta hand om fascismen. Men fascismen skall bekämpas där den växer, inte bara där den blommar ut.

Den X
Sven-Olof Yrjö Collin

​Tesla kämpar för att deras arbetare skall få vara fria individer, för att de fritt skall få teckna avtal, i full frihet och med sin egen individuella kraft få teckna avtal med Tesla som motpart, som arbetsgivare. Fackföreningar leder blott till monopolsituationer, avund och pampar.

Se på föredömet, byggarbetsplatsen i Sundbyberg. Där fanns en huvudentreprenör som använde sig av marknadsekonomins välsignelse, att det finns underleverantörer som kan sin speciella sak, som är specialiserade på det och gör det bättre än ett stort företag.

En av dessa underentreprenörer behandlar sina arbetare med marknadens respekt. De utgår från att arbetarna är individer som är självständiga, egna agerande subjekt som värderar ett arbetsförslag utifrån sina egna preferenser. Där finns inga fackföreningar som blandar sig i. Inga fackpampars preferenser. Inga regleringar, utan blott arbetarens egna preferenser och värdering.

Där anställer man med förtroende. Det sägs nämligen att två ukrainska arbetare ”var provanställda med muntliga anställningsavtal.” Muntliga avtal gäller självfallet, ett handslag räcker i ett gott företag, där inte facket går in och styr och ställer till det. Man litar på varandra. Har fullt förtroende för varandras kraft och förmåga.

Regleringar går till överdrift, ty envar människa, speciellt de kunniga som arbetar på byggen, kan ju göra en riskbedömning själv, och avgöra vad den kan och vill göra och vad den inte kan eller inte vill göra. Om den finner att den inte vill göra en sak, lämnar den helt enkelt arbetsplatsen eftersom den är en fri arbetare som inte är underkastade fackföreningar.

Det som framställs som en olycka med en hiss på den arbetsplatsen som hade fria arbetare, var sannolikt inte en olycka, utan en kalkylerad risk som arbetarna tog, under full frihet. Det bevisas genom att en av arbetarna valde att inte följa med hissen ner. Den arbetaren gjorde en egen, individuell riskbedömning, som i just detta fall räddade hans liv.
I ett gott företag överlåter man till arbetaren att använda sitt förnuft och sin erfarenhet. I ett gott företag sätter man sig inte på höga hästar och påbjuder hur saker skall vara, i trots mot arbetarens professionalism och personliga riskbedömning.

Beklagligtvis dog de muntligt anställda arbetarna. Men, de dog under sin frihet, som fria män, med egen beslutskraft, som själv värderade risker istället för att överlåta det åt monopolistiska fackföreningar som blott befrämjar avund och konflikt på en professionell arbetsplats.

De ukrainska arbetarna dog som fria män!

​Den 8 januari 2024
Sven-Olof Yrjö Collin

​De konservativa, och än mer, de liberala anser att marknaden, inte staten, skall fördela nyttigheter. Skolan skall regleras genom föräldrarnas val på en skolmarknad. Utbudet av mjölk skall regleras genom marknaden där kunderna väljer vilken mjölk som skall produceras och vilken som inte skall produceras.

Men det finns en del av samhället som de liberala och de konservativa avskärmar från marknadens påverkan, nämligen kulturen. Eller snarare, den del av kulturen som samhällets elit finner tilltalande. Den goda kulturen.

Den goda kulturen skall antingen försörjas genom statens bidrag eller genom sponsorers bidrag. Blotta tanken på att marknaden, dvs de som är villiga köpare av Operans biljetter, är de som skall försörja Operan, är otänkbar.

Men varför kan skolan regleras genom konsumenternas val, men inte Operan, Dramaten och Nationalmuseum? Är det verkligen så att den säkerhet som statlig subvention ger, är mindre värd i skolan relativt Operan?

Nåväl, säger du, den liknelsen går inte hem ty i Sverige får föräldrar en biljett till skolan, som den själv slipper betala. Skatten finansierar skolbiljetten. Men man har skapat konsumentens marknadsmakt genom att konsumenten får välja vilken skola man ger sin biljett till.

Det är korrekt. Men varför finns inte detta på kulturens område? Motsvarande skulle då vara att varje medborgare får en kulturbiljett som den kan ge till den som skapar den kultur som den vill ha.

Här infinner sig svårigheten att medan skola inte är så svårt att avgränsa, är kultur betydligt svårare att avgränsa. Idag subventioneras inte all kultur, utan blott den som anses vara god.  

Däremot är det lätt att ge folk en biljett. Om alla 10 miljoner svenskar skulle få en biljett motsvarande deras andel i kulturbudgeten, som är på cirka 9 miljarder kronor, ger det 900 kronor per svensk, liten som stor. Varje medborgare får då, säg 90 biljetter à 10 kronor styck. Dessa kan den ge till en kulturproducent eller till en annan medborgare.

Men vad är då kultur? Ja, det borde omfatta allt som är uttryck för människans själ, dvs allt från Operans föreställning av Don Giovanni till Båstad Classic Motor Show, där gamla bilar ställs ut. Det kommer onekligen att bli en mycket livlig debatt om vad kultur är, som griper långt ner i folkdjupet. Det är ju inte helt otänkbart att tex ishockey och fotboll anser sig vara en kulturyttring och kräver rätten att få motta biljetterna.

På så sätt blir kulturutbudet finansierat enligt direktdemokrati och inte elitistiskt, eftersom varje svensk röstar på sin föredragna kultur genom sina biljetter.

Kvar till de liberala och konservativa finns då sponsring, dvs att rika och företag ger pengar till något de anser vara angeläget. Det är sedan gammalt en företeelse som vi socialister har haft svårt för eftersom det leder till ett större utbud av elitens kultur, då eliten har mer pengar som de kan avstå till det som de föredrar. Men det ter sig svårt att begränsa sponsring, varför det icke-marknadsdraget i kulturen får stå kvar.

Eller är det så att kulturen, den goda, har sådana kvaliteter att samhället som sådant tjänar på att den goda kulturen inte är utsatt för marknaden, för direktdemokratins kraft, utan får sina medel genom den representativa demokratin?

Som demokratisk socialist har jag en benägenhet att ofta se demokratin som rimligare fördelare än marknaden, relativt vad de konservativa och speciellt de liberala ser. Hur attraktivt det än kan se ut när man har marknaden, dvs direktdemokrati, så har den representativa demokratin fördelar.

Statarmuseet i Torup ( https://statarmuseet.com/ ) finansieras genom besöksavgifter, men får också bidrag från Svenska Kommunalarbetareförbundet, Kommunal Skåne, Svedala kommun, ABF Skåne samt Stiftelsen Statarliv i Skåne. Oaktat besökssiffror borde det vara av långsiktigt intresse för svenska samhället att en sådan historisk epok och statarnas liv bevaras och görs tillgängligt för Sveriges folk. Om folk under en tid inte finner det angeläget, måste staten, i detta fall, Regionen och kommuner, vara de som överbryggar folks intresse genom att skjuta till skattemedel för dess långsiktiga bevarande.

Således, mjölk bör nog oftast produceras och fördelas enligt marknadens logik, medan kulturfenomen av betydelse för landet bör undantas från marknadens logik.

​Den 7 februari 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

​I en intervju av den forna utrikesministern, efter att modigt besökt en israelisk kibbutz och påmint om krigets ursprung, står, angående Israels krig mot Hamas: ”Hon pekar på att Ryssland inte lyckats bomba bort det ukrainska motståndet och att tyskarnas blitz mot London inte minskade britternas kampvilja.”
( https://www.svd.se/a/8Jy72d/linde-terrordadet-i-israel-hamnar-i-skymundan )

Det är sant och de exemplen, bland andra, tas som intäkt för att Hamas och dess våldsamma islamgrundade föreställningar, kommer att sitta kvar hos de palestinier som överlever, och bland de muslimer som finns i världen. Något vi åser med viss förskräckelse runt världen genom demonstrationer och hatfulla uttryck.

Men det är ändock inte helt sant att man inte kan bomba bort en ideologisk föreställning.

Det lustiga är att hon tar exemplet med Rysslands attack mot Ukraina, som Ryssland motiverade med att Ukraina är nazistiskt. Det andra exemplet är nazisternas bombningar mot England. I bägge fallen nämns nazism.

Nazisterna startade krig och fick krig. De allierade och USSR stannade inte upp i sitt krig mot nazisterna vid Tysklands gräns utan fortsatte till Berlin, med oerhört mänskligt militärt såväl som civilt lidande, likt det som idag finns på Gaza. Föresatsen och målet var att Nazityskland inte skulle få en fred, utan att det skulle utraderas.

Det lyckades. Nazityskland försvann. Nazismen försvann. Kvar blev en oerhört framgångsrik och stark demokrati.

Med det exemplet i ryggen borde de goda makterna ha råg i ryggen och försöka tänka att det kan gå att avhamasifiera Gaza så som man avnazifierade Tyskland.

Men. Det finns ett hinder i avhamasifieringen. Ett hinder som kommer att innebära att forna utrikesministern ges rätt. Ty avhamasifieringen innebär avislamisering.

Avislamisering är omöjligt av två skäl. Islam har inte bara anhängare på Gaza utan i hela världen. Att utradera en sådan ideologi, hur eländig och hemsk den än är i sin tillämpning och sitt innehåll, låter sig inte göras.

Till detta kommer det andra, mytiska skälet. Religioner hålls som förmer, trots sina likheter med politiska ideologier, vars innehåll och tillämpning är lika hemska. Trots 300 år av Upplysningen, har religionerna fortfarande ett grepp om människorna, både som tillbedjare och som ursäktare. Som jag skrivit om, mycket och ofta, att religioner har ett etiskt undantag. Det undantaget kommer nu att tjäna Hamas. Och vara till förfång för Israelerna och för judarna.

Hur mycket Israel än bombar Hamas, kommer deras grundläggande kraft att vara ursäktad, trots sin fascism och antisemitism. Skulden för den ursäkten ligger förvisso hos deras tillbedjare, muslimerna, men också hos de som ger religioner ett etiskt undantag.

​Den 6 januari 2024
Sven-Olof Yrjö Collin 

PS CNN anser att min jämförelse inte låter sig göras. Lyssna på vilka argument de har för att inte göra den jämförelsen: https://edition.cnn.com/videos/world/2023/12/26/tal-heinrich-israel-gaza-hamas-conflict-keilar-intv-vpx.cnn  DS)

​Per Myrberg dog nyligen. För mig är han främst sångrösten till låten ’34:an’. Det var den första favoritlåten jag hade, senare ersatt av ’Satisfaction’. Men då, 1964, låg låten på Svensktoppen i 39 veckor. Vi hade inte så många radiokanaler, så den hördes titt som tätt. Jag var 7 år, och började vakna som människa, bl a genom att lyssna på Svensktoppen. Där Myrbergs låt gick om och om igen.

Låten blev en sk landsplåga och den har fortsatts att spelas. Både för dess kvaliteter som sång, men också som ett minne av framgångsåren, där den fick stå som representant för framtiden, där man rev gamla, dåliga bostadshus, med viss klagan och sentimentalitet.
Jag läser i Svenska Dagbladet om att Myrberg berättade i en intervju i DN hur det hade gått till när hans största framgång kom, ’34:an’.

Sången gjordes av Olle Adolphson, en visdiktare som lyckades förmedla svenskens upplevelse och längtan under rekordåren, kanske främst känd för sången ’Det gåtfulla folket’. Sången var gjord för Siw Malmkvist. Men man hade först spelat in musiken, vilket gjordes i en tonart som inte passade Siw, varför man behövde en annan sångare. Någon i studion visste att Per var i studion den dagen. De frågade honom om han ville sjunga in låten. Han sade ja, och enligt honom själv tog det en kvart och sedan var inspelningen klar.
Han råkade befinna sig på en plats. Han fick ett erbjudande. Han tog det. 15 minuter senare hade han gjort en sak som ändrade hans liv och som följde honom hela sitt liv.

Alla ögonblick rymmer inte möjligheter. Men det gäller att vara varse, plus att ha en gnutta tur, att vara på en plats där ögonblickets möjlighet befinner sig och att fånga ögonblickets möjlighet.

Jag var hemma hos min flickvän. Jag hade förberett min ansökan till forskarutbildning i företagsekonomi vid Lunds universitet. Men, vem är väl jag? var tanken i mitt huvud. Forskarutbildning? Det är för de smarta. Jag var bara Sven-Olof. Inte skall väl jag? Övermaga! Rida på höga hästar! Nej, det är för andra. Så var tankarna när jag lämnade ansökan på skrivbordet och åkte till min flickvän. Hon läxade emellertid upp mig och övertygade mig, alternativt bestämde, att jag skulle lämna in ansökan. Större var inte tron på min ansökan än att jag var kvar hos min flickvän, ringde till min bästa kompis som bodde i det kollektiv jag bodde i, där ytterligare en man och en kvinna bodde. Jag bad henne ta ansökan, som låg på mitt skrivbord, lägga det i kuvertet och cykla till Företagsekonomiska institutionen nästa morgon, innan klockan 12 och lämna in den. Jag blev antagen 1983. Jag blev doktor 1990, docent 1999, professor 2005, avskedad professor 2018, och är i dagarna 2024 på väg att avsluta mitt akademiska arbetsliv genom publicering av mina två sista artiklar, varvid jag har publicerat 69 artiklar.

Kvällen hos min flickvän, närvaron och kraften hos min flickvän, fick mig att vända ryggen till tvivlet och göra en liten insats, ringa min bästa vän och be henne lämna in ansökan. Det var ögonblicket och möjligheten som ändrade min livsfärd, som gav mig den himlastege som jag bestigit.

Det aningen tragiska i detta är att du inte har möjlighet att förstå vilket ögonblick som är det dramatiska ögonblicket, ty dramatiken visar sig först långt efter. Du har ingen möjlighet att rationellt kunna bedöma om du skall agera på ögonblickets möjlighet eller låta det passera. Jag har säkert haft ett antal ögonblicks möjligheter som jag låtit passera, som hade kunnat haft avgörande betydelse för mitt liv.

För att nu inte lämna dig med tron att jag är en tvehågsen satan som måste förlita mig på starka kvinnor i min omgivning, må jag berätta om det andra viktiga ögonblicket i mitt liv, som ändrade min livsbana helt. Jag hade träffat en fantastisk kvinna på en fest. Vi hade inte bytt telefonnummer, och inte gjort upp om en nästa träff. Vi blott skildes åt. Dagen efter var mitt huvud, mitt hjärta, min mage blott och enbart uppfylld av kvinnan. Jag skrev inte ett brev till henne, där jag framförde en tydlig önskan om en träff. Jag skrev ett litet kryptiskt poem med väl inlindad önskan. Det skickade jag som brev till henne. Hon fick brevet. Hon hittade mitt telefonnummer i telefonkatalogen och ringde mig. Hon hade svårt att helt förstå vad jag sade på min skånska, men hon förstod att vi hade enats om att träffas i stadsparken senare den dagen. Idag, när jag skriver detta, den 4:e januari, firar jag och den kvinnan att vi träffades den 4:e januari 1984 i Stadsparken i Lund. Kanske det hade blivit ett liknande utfall, men någon fördröjning. Men ögonblickets möjlighet fanns där, och utnyttjades med ett poem.

Eftersom man aldrig kan veta vilket ögonblick som rymmer en livsavgörande möjlighet, kanske man borde uppmana människor att utnyttja så många ögonblick som helst. Många kommer att rinna ut i sanden. Många kommer att bli misslyckanden. Men, som i mitt fall, två ögonblicks utnyttjande räcker för att forma ett helt liv.

​Den 5 januari 2024
Sven-Olof Yrjö Collin

​Drottning Margrethe av Danmark beslöt att abdikera och att ge kronan, dvs statsöverhuvudskapet till den som står i tur, hennes son kronprins Fredrik. Onekligen en märkvärdighet, för att inte skriva anmärkningsvärt, att statens överhuvud i en i övrigt demokratisk stat utses av en ensam person, Margrethe, dvs en form av envälde. Vidare än mer anmärkningsvärt är att det görs inom familjen, dvs ren och skär nepotism, utan ursäkt eller legitimerande motivering.

Statens princip är i stor utsträckning meritokrati, dvs positioner vinns utifrån förmåga. Till detta kommer att positioner ofta vinns i konkurrens. Däremot finns i liten utsträckning att valet görs demokratiskt, utan sannolikt utifrån envälde, dvs att en överordnad beslutar.

Att positioner erhålls p g a ren nepotism finns i samhället på en annan betydande plats, familjeföretaget. Här finns nepotismen i två former. Genom arv eller gåva, där ägandet ges till barnen. Det skiljer sig från Margrethes gåva eftersom hennes gåva enbart kan ges till en person, och till en person som är definierad i regentlängden. Däremot kan högsta positionen i familjeföretaget, VD och/eller styrelseordförande, helt oblygt ges till en familjemedlem, likt vad Margrethe har gjort när hon gett kronan till ett av sina barn.

Familjeägande är därför aningen mer demokratiskt än Margrethes handling eftersom fler inom familjen får del av ägandet. Men å andra sidan är det mindre demokratiskt ty Margrethe kan inte välja vem i familjen som blir högsta hönset, ty det är givet genom den demokratiskt fattade lagen, medan familjeföretagaren bestämmer efter eget gottfinnande.

Man kan tycka att
1.) meritokrati skall råda, dvs att förmåga skall vara avgörande, inte om man är resultat av två människors kopulerande,
2.) positioner vinns i konkurrens, där den med bäst förmåga erhåller positionen
3.) beslutet vem som skall erhålla positionen görs av flera, helst demokratiskt
4.) kanske också att överklagande av beslut skall vara möjligt.

Familjeföretaget och monarki strider mot samtliga av dessa fyra. Finns det då någon skillnad mellan dessa två ovärdiga former av maktöverföring?

Man kan hävda att familjeföretagande sker på konkurrensutsatta marknader. Om de nepotistiskt tillsatta inte klarar av att utöva makten till gagn för företagets överlevnad, går företaget i konkurs och nepotismens dagar är över. En liknande konkurrens finns inte när det gäller monarkin. Den beror inte på hur den presterar på en marknad.

Däremot kan man säga att monarkins existens beror på hur den presterar på vad som kan kallas en politisk marknad. Monarkin beror på Riksdagens beslut. Om de folkvalda blir trötta på regerandet kan de, som i Sveriges fall, besluta två gånger om dess avskaffande, med ett val emellan, varvid monarkens saga är all.

I bägge fallen finns den osmakliga nepotismens makt, men i bägge fallen är makten inte absolut, utan kan erodera genom marknad eller politik, för att till slut leda till att makten helt upphör, familjeföretaget går i konkurs och monarkin avskaffas.

Familjeföretagets arv strider mot våra liberala principer om förmågans betydelse. Men precis som vi accepterar aktiebolagets begränsade ansvar, vilket strider mot moraliska principer, men där acceptansen ges genom aktiebolagets oerhörda förmåga att skapa effektiva företag, så kan vi acceptera familjeföretagets nepotism eftersom familjeföretaget är en mycket effektiv form för företagande, i vissa aspekter visar studier att den är överlägsen andra former av företagande.

Om ärvd monarkin är effektiv känner jag inte till, då jag inte sett en studie som försöker utröna dess effektivitet relativt vald monarki, republik eller diktatur. Men, i ett dynamiskt samhälle, där man hela tiden söker förbättringar, borde alla former vara underkastade utvärdering.

En sådan utvärdering görs av monarkin i Sverige. Man frågar folk om deras inställning till monarkin. Senast fann man att 68% är negativa till republik, medan 11 % vill ha republik. 44% har mycket stort eller stort förtroende för kungahuset. Sammantaget ger det vid handen att svensken vill behålla monarkin. (https://www.aftonbladet.se/kungligt/a/WRdmVG/stodet-for-monarkin-okar-men-victoria-ar-popularast )

Principiellt är monarkin en smaklös historia, men praktiskt en omhuldad historia. Den principiella fundamentalismen står inte högt i kurs. Konservatismen råder. Om det vi har förefaller att fungera, varför ta sig omaket att ändra, speciellt när man inte kan se andra fördelar än att principer, om än liberala, uppfylls?

Men det är kanske inte alls så principlöst som det tycks vara. Ty pragmatismens princip slår den liberala principen.

Den 4 januari 2023
Sven-Olof Yrjö Collin 

​Män och kvinnor skiljer sig åt, inte blott i kroppslig mening, utan än mer när det gäller attityder och agerande.

Betydligt fler män röstar på Sverigedemokraterna, medan kvinnor röstar i högre grad på Vänsterpartiet. Män giller kärnkraft mer, medan kvinnor tycker mindre om atomkraft. Kvinnor är mer invandrarvänliga, medan männen är mer ovänliga. O s v

En grundläggande attitydskillnad, som brukar tas fram, är riskbeteende. Män kör fortare och tar större risker i trafiken. De har högre risk i sina aktieplaceringar. De gör våghalsigare saker.

En förklaring kan vara evolutionär på artens nivå. För människoartens fortlevnad är den enskilda mannen mindre värd än den enskilda kvinnan. Fortlevnaden av en grupp av människor beror mer på varje enskild kvinna, än på varje enskild man. Skälet är att kvinnan bär barnet och ger inte många barn efter sig, medan en enskild man kan springa omkring och befrukta kvinnor, flera stycken varje dag. Att det finns mer än en man i en grupp beror, ur denna aspekt, mer på behovet att få genetisk variation, än på något annat. Plural av män beror således blott på behov av genetisk variation. Lika värde i all ära, men i evolutionen är den enskilda mannen mindre värd än den enskilda kvinnan.

Om mannen är mindre värd, är det rationellt för arten att låta den individ som är mindre värd ta de större riskerna. Den skall, med risk för sitt liv, försvara gruppen. Den skall beröva livet av djur, som gruppen sedan kan äta. Mannen som individ är mindre värd och tar därför större risker.

Men det finns ytterligare en konsekvens av det evolutionära. Vi vänder oss till familjeföretagen för att få inspiration till den konsekvensen.

Familjeföretag är ofta sådana som inte tar så stora risker som motsvarande företag, som drivs av entreprenörer eller är börsnoterade. Man brukar förklara den lägre riskaptiten med att familjeföretag är nepotistiska, dvs att de finns till för nästa generation. Företaget måste överleva den befintliga generationen, ty företaget skall ges i arv till nästa generation, som i sin tur skall ge det till nästa generation. Familjeföretag är därför, till sin natur, långsiktiga i sitt agerande, vilket brukar innebära att man tar lägre risk.

Åter till människan och könen. Kvinnor är mindre risktagande och mer nepotistiska än män. Det nepotistiska kommer av att hon kan skapa färre barn som kan underhålla henne, medan mannen kan skapa en oerhörd mängd. Varje enskilt barn blir viktigare för kvinnan än för mannen. Det innebär att kvinnan blir långsiktig i sin attityd gentemot sina barn, ty hon skall ju värna om blott ett fåtal och kan inte riskera att förlora för många. Därför kanske kvinnor har en mer långsiktig attityd än män.

Således kan vi, kanske inte dra en generell slutsats, men väl formulera troliga hypoteser, utifrån ett evolutionärt tänkande om människans som överlevande art, att kvinnor är mindre risktagande och mer långsiktiga än män.

Om dessa två attityder är evolutionärt kodade i människan, och socialisering svårligen kan ta bort dem, då talar det för könskvotering. En investeringsfond som vill ha en högriskprofil, har enbart män. En pensionsfond, som vill ha låg risk och långsiktighet, har bara kvinnor. O s v.

Men, könskvotering med det evolutionära argumentet, bortser från en sak. Det evolutionära argumentet är på artnivå, inte på individnivå, medan anställning av personer inte är på artnivå utan på individnivå.

​Den 3 januari 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

​Är Jaget ett, en konsistent helhet? Eller är Jaget en kollektion av Jag, än det ena Jag, än det andra Jag? Eller är Jaget en komplex enhet av flera Jag?

Konsistent, kollektion eller komplex?

Jag är skåning, med rätt att sidda och tänka och ibland bara sidda. Jag är svensk, med normer om solidaritet och jämlikhet. Jag är europé, med Upplysningens kritiska kraft. Jag är demokratisk socialist, som tror på kollektivets organiserade kraft. Jag är professor, som hävdar kunskapens primat. Jag är ateist, som hävdar människans ensamhet på jorden och själens dödlighet. Jag är Kantian, som hävdar människans frihet genom förmågan till plikt. Jag är Hegelian, som hävdar människans dynamiska instängdhet i motsatslagen. Jag är statarungens son, som ser klassamhällets förtryck. Jag är… i all oändlighet.

Är alla dessa Jag integrerade i en enhet, en konsistent enhet, ett Jag, där allt har sin plats och delarna gemensamt följer varandra? Eller är alla dessa en kollektion av Jag, där personen Sven-Olof en stund är ateist, en annan stund Kantian, en tredje stund professor? Eller är Jaget en komplex enhet där alla delar inte hänger samman konsistent, utan t o m motsägelsefullt, men detta oaktat, utgör ett Jag?

Komplex är ett avskyvärt ord, ty det antyder att den som uttalar ordet inte har tänkt tillräckligt. Komplext är den lates ord. Blott av den anledningen skulle jag vara villig att förkasta Jag som ett komplext Jag. Det är helt enkelt så, att om man inte kan komma upp med en förståelse hur de olika delarna hänger samman, då kan man inte hävda att de är komplext relaterade till varandra. Då måste man erkänna att de inte är relaterade till varandra, i alla fall inte på ett begripligt sätt. Att ta till ordet komplext är att dölja att man inte begriper.

Kvar står då Jaget som konsistent eller som en slumpmässig kollektion av olika Jag.

Envar som granskar sig själv, torde, om den har ett rent sinne, som inte är förmörkat av viljan att framstå som ett konsistent Jag, erkänna att den som är Jag onekligen har agerat på olika sätt, som inte kan hänga samman i en helhet, i alla fall inte en helhet som låter sig förklaras logiskt, dvs utan motsägelser. Hyckleriet är ett exempel på vår brist på konsistens.

Kvar står då Jaget som en kollektion. Det är något outhärdligt i kollektionstanken, eftersom den säger att Jaget är slumpmässigt. Kanske inte delarna, ty de kan alla förklaras utifrån omständigheter och val personen gjort. Det är svårt att inte bära ett klasshat, om än sällan uttryckt och aldrig överfört till egentlig handling, när man suttit så många timmar med sin farmor, statarkärringen, och hört hur bönderna behandlade statarna. Men när klasshatet dyker upp, är omöjligt att förutsäga. Kanske en situation utlöser det. Som t ex när jag skrev tackordet i min avhandling och jag, där och då, var frustrerad av att min farmor dog någon månad innan, så att hon, som ville läsa vidare men inte fick p g a klassamhället, kunde få se att det hon inte fick, det fick i alla fall hennes sonson. Då och där, när jag sitter i modulen på Holger Crafoords ekonomicentrum, platsen och institutionen som fått min förmåga att blomma ut, då dedicerar jag avhandlingen till henne, och erfar hennes närhet så starkt att jag avslutar tackordet med de ord, som fortfarande kommer till mig, både som ord och upplevelse, men även som drivkraft: ”I gräset glöder fortfarande hennes tårar.”

En välindoktrinerad ekonom skulle säga att den har förklaring till varför de olika Jagen dyker upp. Den säger att det finns ett sorts överJag som kan göra en värdering av vilket Jag som skall tas fram, utifrån en nyttighetskalkyl. Detta överJag är egentligen blott en kalkylator som kan beräkna utfallet av olika Jags uppdykanden. Det som ger störst nytta, är det som dyker upp.

Det vet vi att det inte är sant. Människor agerar på sätt som inte, på ett meningsfullt sätt, kan anses maximera individens nytta. En människa kan vara motiverad att frivilligt gå ut i krig, men det vore absurt att påstå att den livshotande aktiviteten maximerar individens nytta. Lika absurt är det när en äldre manlig individ inte kämpar med slag och sparkar för att komma med i livbåten, utan kanske väljer att låta kvinnor och barn få platserna och själv gå under med det sjunkande skeppet. Eller fadern som kastar sig framför sitt barn och tar den kula som annars skulle ha dödat barnet.

Nej, egoism integrerar inte de olika Jagen genom att avgöra när de dyker upp, och möjliggör därmed en förklaring av Jagens uppdykande.

Idag når jag inte längre än hypotesen att Jag är en kollektion av Jag som tenderar att dyka upp på ett oförutsägbart och därmed slumpmässigt sätt. Det är förvisso en rolig slutsats eftersom den innebär att inte ens personen kan veta hur den kommer att agera eftersom den inte vet vilket Jag som dyker upp. Därför kan vi bli överraskade över vårt eget agerande. Som om det inte var Jag som gjorde det. Vilket det ju inte heller var, eftersom Jaget är en kollektion av Jag.

​Den 2 januari 2024
Sven-Olof Yrjö Collin

​Varje människa är en oändlig trädgård, fylld med blommor och frukter, men även törnen och hala stenar. Hur mycket du än går omkring i din egen trädgård, kommer du ändå inte att ha sett allt, ty den är oändlig. Du är ju själv en sådan trädgård, och inte kan du med rimliga anspråk på sanning, påstå att du känner hela dig själv?

Idag finns det något fler än 8.000.000.000 oändliga trädgårdar på jorden. Några är gamla, med vissnande löv, men med en prakt av erfarenhet. Andra har några få spirande plantor, med en prakt av nyodling.

Se, allt detta är skönt och vackert.

Emellertid!

En del av dessa trädgårdar anfrätts av hatets gift. Det kan komma i form av det mest spridda giftet, religion, där idag det värsta giftet heter islam. Men det kommer även i form av imperialism, som hos Rysslands ledare, eller i form av gängkonkurrens i Sverige.

Giftet får blommorna att vissna och frukterna att falla till marken och murkna. Det leder till att den förgiftade trädgården vänder sitt gift mot andra, sköna, vackra trädgårdar och i ett hårt, kallt hat skadar eller t o m mördar dem.

Idag skördar imperialismens och religionens hat människors liv. Människor som fötts i smärta, som ges omsorg av andra människor, som själva ger omsorg, som leker, spelar och dansar, som inget hellre vill än att leva ett gott liv. De förvägras sina liv och mördas av hatets bärare. De mördas i Ukraina, i Jemen, i Somalia, i Israel och Palestina, men också i Malmö och Västerås.

Dessa satans mördare, som bär det mordiska giftet, som begår det värsta brott som kan begås, att mörda en människa, att släcka ut en oändlig trädgård.

Religioner håller sin gud som helig. Kommunister håller sitt parti som heligt. Hos nazisterna är Führern helig och hos fascisterna är Il Duce helig. Hos Putin är Storryssland heligt. De hävdar alla att de är fredens apostel. Men de kan inte sannerligen inte stava ty deras fred stavas KRIG. Deras liv stavas DÖD. Deras trädgård är begravningsplatsen.

De har alla fel, ty intet av det som de håller heligt är heligt. Ty det heliga är människan. Hon är det heliga, det oberörbara, det levande. Varje människa är en helig, oändlig trädgård, som alla människor har att njuta, att sköta, att bevattna. Den som bryter en kvist i en av dessa oändliga trädgårdar är en usel människa. Den som trampar ner en blomma i trädgården är en vanartig människa. Den som dödar en trädgård är en satans mördare.

Gör inte som de kristna, som i sin text har orden ’Du skall inte döda’, som gärna uttalar orden, men som sedan har präster som välsignar granaterna som mördar. Gör inte som muslimerna, som säger sig vara fredens religion, men som den 7:e oktober mördade de vackraste människorna och därefter åkte i triumftåg och mottog andra hatares uppskattning för sitt mördande. Gör inte som judarna, som inget hellre vill än leva i fred, men som låter döda 10-tusentals människor i sin krigssträvan, som de kallar fredssträvan.
Året 2024 borde vara ett år då varje oändlig trädgård försöker komma till sams med alla de andra trädgårdarna. Ty människan är fantastisk. Hon kan bekämpa ett elakt virus som i pandemin gjorde människor sjuka och dödade dem, genom att uppfinna ett vaccin. Inte kan det vara lättare att uppfinna ett virus som skonar människor än att skona andra människor genom att komma till sams?

Tre principer gäller i människans religion.

Varje människa har skyldighet att odla sin trädgård och att hjälpa andra människor odla deras trädgårdar.

Ingen människa har rätt att skada, föröda eller döda en annan människas trädgård.

När människor blir osams skall de bli sams genom att följa de två första principerna.

Människan är en helig, oändlig trädgård.

Den 1 januari 2024
Sven-Olof Yrjö Collin