En svensk debattör, Inger Enkvist, skriver:”Gays produktion är så begränsad att hon knappt skulle ha fått en fast tjänst som lärare på en mindre högskola, men nu har hon först blivit professor vid Harvard och sedan rektor. Det har också kommit fram att hon i sina arbeten dessutom har kopierat andra forskare utan att ange källan. ”
(https://www.svd.se/a/abAjrM/inger-enkvist-lar-av-haveriet-pa-harvard)
Det avser Claudine Gay, som avgick som rektor för Harvard University. Hon klarade inte av det till synes omöjliga, det monumentala hyckleriet kring yttrandefriheten på Harvard, där en utsaga leder till att man förlorar sin lärartjänst, medan en annan utsaga skall kontexualiseras.
Det är oklart om Inger avser en mindre högskola i USA eller i Sverige. Enligt Google scholars har Gay 2815 citeringar.
I Sverige går det alldeles utmärkt att bli rektor för en högskola, utan att vara vare sig professor eller ha 3-sifriga citeringar.
I Sverige går det alldeles utmärkt att bli professor då tre professorer, vid ett och samma universitet, i ett för mig kärt ämne, som tillsammans, dvs summan av de tre professorernas citeringar, har knappt 1000 citeringar. Återigen, jag upprepar, tillsammans, summan av de tre professorernas citeringar.
I Sverige går det också alldeles utmärkt att plagiera. Dock med variationen att en lektor inte kan göra det, utan åker ut genom bakdörren, medan en professor ursäktas med att det plagierade inte höll hög vetenskaplig nivå, eller så beaktas överhuvudtaget inte plagiatet.
Nu kan man hävda att det är en stor skillnad att leda och att vara professor vid ett av världens mest ansedda universitet, relativt att vara på några av de mindre ansedda högskolorna och universiteten i Sverige. Men jag tror att Enkvist, som debatterar mycket om högskolevärlden och skolan i Sverige, inte är fullt informerad om tillståndet på Rikets högskolor. Hon brukar vara kritisk över tillståndet. Jag tror att hon hade förfasat sig än mer om hon hade haft min erfarenhet.
Mats Alvesson, en annan kritisk debattör av högskolan, har upprepade gånger kritiserat professorsutnämnandet i Sverige och har nyligen visat, tillsammans med Sjöholm, i Ekonomisk Debatt (2023, 51(5):64-74), att det inte är svårt att avhålla sig från att bli imponerad av svenska professorer i de ekonomiska ämnena och deras förankring i vetenskapssamhället genom citeringar.
I Sverige kan man förvisso bli professor i företagsekonomi genom individuell prestation. Men det underlättar något alldeles oerhört om man, oaktat prestation, har vänner på högskolan som vill en väl, samt har vänner utanför högskolan som villigt levererar det ’sakkunnighetsutlåtande’ som rymmer slutsatsen att man är professorskompetens. Tricket är kombinationen, att vännerna på högskolan ser till att vännerna utanför högskolan blir utsedda till sakkunniga. Då kan man bli utsedd till lärd i sitt ämne, med vetenskapliga kvalifikationer som är professorns, trots att forskarvärlden, via citeringar, i alla fall ännu inte uppmärksammat de vetenskapliga prestationerna. Det innebär att svenska högskolor har professorer som ligger långt från fd Harvardrektorns citeringar när de tillträder, och aldrig når upp till den nivå då de saknar den förmåga eller, med mildare uttryck, den inriktning som ger en anständig nivå på citeringar.
Det finns vänskapspakter, nätverk, akademiska familjer, klaner och klubbar som innebär att man kan stöta på utnämningar som framstår som mer av ett uttryck för välgörenhet än av meritokrati.
Alvesson angriper befordransmöjligheten, dvs att man kan få professors titel utan att få professors tjänst, där befordran sker genom enbart sakkunnighetsförfarande, men utan konkurrens. Den kritiken är inte helt korrekt, ty tillsättande genom konkurrens innebär blott att administrationen måste vara något skickligare för att vänskapsbanden och korruptionen skall kunna bli framgångsrik. Det tar sannerligen inte bort välgörenheten i professorsutnämningarna.
Den 25 januari 2024
Sven-Olof Yrjö Collin
(https://www.svd.se/a/abAjrM/inger-enkvist-lar-av-haveriet-pa-harvard)
Det avser Claudine Gay, som avgick som rektor för Harvard University. Hon klarade inte av det till synes omöjliga, det monumentala hyckleriet kring yttrandefriheten på Harvard, där en utsaga leder till att man förlorar sin lärartjänst, medan en annan utsaga skall kontexualiseras.
Det är oklart om Inger avser en mindre högskola i USA eller i Sverige. Enligt Google scholars har Gay 2815 citeringar.
I Sverige går det alldeles utmärkt att bli rektor för en högskola, utan att vara vare sig professor eller ha 3-sifriga citeringar.
I Sverige går det alldeles utmärkt att bli professor då tre professorer, vid ett och samma universitet, i ett för mig kärt ämne, som tillsammans, dvs summan av de tre professorernas citeringar, har knappt 1000 citeringar. Återigen, jag upprepar, tillsammans, summan av de tre professorernas citeringar.
I Sverige går det också alldeles utmärkt att plagiera. Dock med variationen att en lektor inte kan göra det, utan åker ut genom bakdörren, medan en professor ursäktas med att det plagierade inte höll hög vetenskaplig nivå, eller så beaktas överhuvudtaget inte plagiatet.
Nu kan man hävda att det är en stor skillnad att leda och att vara professor vid ett av världens mest ansedda universitet, relativt att vara på några av de mindre ansedda högskolorna och universiteten i Sverige. Men jag tror att Enkvist, som debatterar mycket om högskolevärlden och skolan i Sverige, inte är fullt informerad om tillståndet på Rikets högskolor. Hon brukar vara kritisk över tillståndet. Jag tror att hon hade förfasat sig än mer om hon hade haft min erfarenhet.
Mats Alvesson, en annan kritisk debattör av högskolan, har upprepade gånger kritiserat professorsutnämnandet i Sverige och har nyligen visat, tillsammans med Sjöholm, i Ekonomisk Debatt (2023, 51(5):64-74), att det inte är svårt att avhålla sig från att bli imponerad av svenska professorer i de ekonomiska ämnena och deras förankring i vetenskapssamhället genom citeringar.
I Sverige kan man förvisso bli professor i företagsekonomi genom individuell prestation. Men det underlättar något alldeles oerhört om man, oaktat prestation, har vänner på högskolan som vill en väl, samt har vänner utanför högskolan som villigt levererar det ’sakkunnighetsutlåtande’ som rymmer slutsatsen att man är professorskompetens. Tricket är kombinationen, att vännerna på högskolan ser till att vännerna utanför högskolan blir utsedda till sakkunniga. Då kan man bli utsedd till lärd i sitt ämne, med vetenskapliga kvalifikationer som är professorns, trots att forskarvärlden, via citeringar, i alla fall ännu inte uppmärksammat de vetenskapliga prestationerna. Det innebär att svenska högskolor har professorer som ligger långt från fd Harvardrektorns citeringar när de tillträder, och aldrig når upp till den nivå då de saknar den förmåga eller, med mildare uttryck, den inriktning som ger en anständig nivå på citeringar.
Det finns vänskapspakter, nätverk, akademiska familjer, klaner och klubbar som innebär att man kan stöta på utnämningar som framstår som mer av ett uttryck för välgörenhet än av meritokrati.
Alvesson angriper befordransmöjligheten, dvs att man kan få professors titel utan att få professors tjänst, där befordran sker genom enbart sakkunnighetsförfarande, men utan konkurrens. Den kritiken är inte helt korrekt, ty tillsättande genom konkurrens innebär blott att administrationen måste vara något skickligare för att vänskapsbanden och korruptionen skall kunna bli framgångsrik. Det tar sannerligen inte bort välgörenheten i professorsutnämningarna.
Den 25 januari 2024
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
