Jag har cirka två meter böcker om nazismen och dess framväxt i min bokhylla. Skälet är att jag under en lång tid har varit ockuperad av två frågor: Hur kunde det ske? Vad skulle jag ha gjort?
Vid ett besök i Belarus för en del år sedan erfor jag en rent existentiell förklaring. Jag hade varit med om en del intermezzon under dagen i Minsk. När jag kom till hotellet ville jag berätta om det via Facebook. Jag började skriva. Men strax kom tanken att Facebook kanske avlyssnas i Belarus. Att det jag skrev skulle läsas av Belarus’ KGB, som fanns i en byggnad en bekant hade visat mig när vi promenerade i Minsk. Jag tänkte att det jag har att säga, kan sägas när jag kommit hem. Jag stängde ner Facebook utan att skriva något. Omedelbart erfor jag, med en stark obehaglig känsla, hur diktaturen krupit nära mig, ja, t o m in i mig och gjort att jag hindrade mig själv från att skriva.
Jag satt på hotellrummet i Minsk och skämdes. Jag hade böjt mig för diktaturen. En osynlig, kanske inte ens närvarande makt, utgjorde en repressiv kraft som tystnade mig.
Jag förstod då, inte intellektuellt utan kraftfullt i min själ, att rädslan för makten gör att man tiger. Varpå makten och dess repression kan fortsätta och t o m utveckla sig. Och jag frågade mig, hade jag protesterat mot nazisterna när de började gå på gatorna i Berlin? Med risk att slåss ner? Skulle inte jag tiga, så som så många gjorde, inför risken att utsättas för nazisternas våld? Var det så nazismen spreds? Genom tystnad?
Den 17 oktober 2023 fick jag sändningen av knappar som jag designat och beställt. På bilden ser du knappen. Den är en enkel imitation av kärnkraftsmotståndets knapp, men nu med texten ’Islam? Nej Tack!’ En ganska mild text som vänligt avböjer det erbjudande som Sverige idag får, att Islam mer och mer skall penetrera samhället.
Kvällen innan knapparna kom till utlämningsstället hade två svenskar mördats och en svensk allvarligt skadats i Bryssel av en muslimsk fascist, där personerna sköts just för att de var svenskar. Veckan innan hade Israel drabbats av ett terrordåd av det muslimska Hamas som kostade minst 1 300 israelers liv, bland dem socialister på kibbutzer.
Det muslimska våldet var därför mycket närvarande på parkeringsplatsen vid Vä:s köpcenter, där jag hade hämtat lådan vid Coops utlämningsställe, satt mig i bilen och lyckats öppna lådan, trots all tejp. Jag tog upp en knapp, tittade på den. Fann att den såg ganska bra ut.
Då kom tvivlet. Jag kände igen tvivlet. Det var ett liknande tvivel som jag haft i Minsk. Då jag tystnade. Skulle jag sätta på mig knappen och gå runt med den, skulle den synas på kanske två-tre meters håll. Den skulle kunna reta en muslim. Kanske den skulle utlösa det våld som är så tillgängligt för muslimer.
Jag satt på parkeringsplatsen, i min bil, med knappen i min hand, och kände, in i min själ, den repressiva kraft som jag hade upplevt i Minsk.
Men nu satt jag på en parkeringsplats i Vä, min hemort, mitt Skåne, mitt Sverige. Jag kände motståndets kraft och ilska komma. Jag satte på knappen och tog det foto som du ser här. Jag hade bestämt mig. Jag tystnar inte. Jag står upp för frihet, både genom att uttrycka mig genom en knapp, och genom dess budskap, att tacka nej till en totalitär, våldsam ideologi. En ideologi som får mig att tveka om något så enkelt och fundamentalt, som att uttrycka mig.
Fotot du ser här, lade jag ut på Facebook, med texten ’Dare to take a stand’. Jag skickade fotot till min familj.
Någon timme senare hade jag fått likartade råd, att tänka över om det var nödvändigt att demonstrera. Någon sade att alla vet min ståndpunkt genom den här bloggen, så jag behöver inte öka risken för mig själv genom att bära knappen. Andra sade att jag nu gör det som jag själv tycker illa om, demonstrerar en attityd, vilket med nödvändighet leder till höjd konfliktnivå. Flera sade saker som visade att de såg knappen som farlig för mig.
Islams våld är effektivt. Det fungerar. Det visar sig som fascistiskt våld, dvs det förtrycker uttryck. Det är repressivt genom att skapa tystnad. En tystnad som ger intryck av följsamhet, ja, acceptans. Men där tystnaden blott är en krevad av rädsla.
Jag var där, med min knapp. Jag erfor min egen rädsla inför att bära knappen. Jag fick höra om andras rädsla för vad som skulle ske gentemot mig. Där och då insåg jag, med en starkt existentiell känsla i kroppen, vad som kunde vara en faktor i nazismens framväxt. Det fascistiska våldet och den egoistiskt rationella reaktionen på våldet, tystnaden, som förefaller som acceptans, och därmed blir i realiteten acceptans.
På kvällen hörde jag Socialdemokraternas partiordförande säga att det är viktigt att snabbt se över lagstiftning kring koranbrännande, så att risken för terrordåd minskar. Statsministern sade att vi skall besinna oss. De pratade bägge om tystnad. Om att rädslan för det fascistiska våldet skall överföras till tystnad.
Dagen efter läser jag Lotta Lundbergs krönika i Svenska Dagbladet. Hon, som bor i Berlin och har en balkong, skriver ” När debatten om koranbränningarna går som högst tar jag ner min lilla svenska flagga från balkongen. Den har hängt där i snart 15 år. Jag tänker lite förstrött att jag inte vill väcka den björn som sover.” Det lilla uttryck som flaggan var, blev tystat. Av Lotta. Inte av en skrikande, våldsam mobb. Hotet om våldet fungerade effektivt.
Återigen kom känslan, den rent existentiella starka känslan, som berättar att fascismen ger en självpåtagen tystnad, som ger acceptans och därmed befrämjar tillväxten av det repressiva. Då gällde tystnaden nazismen. Idag gäller tystnaden islam.
Tystnaden bygger grunden för acceptansen och därefter kommer katastrofen.
Jag bär min knapp. Kosta vad det kosta vill. Jag tystnar inte. Jag är inte delaktig i demokratins nedmontering och fascismens utbredning. På den svidande andra frågan som jag inledde med, svarar jag: Jag hade protesterat mot nazismen. Så som jag idag protesterar mot islam.
Om jag nu inte är en galen hotelldirektör: https://www.youtube.com/watch?v=Cr7hg7zDOQk
Den 19 oktober 2023
Sven-Olof Yrjö Collin
Vid ett besök i Belarus för en del år sedan erfor jag en rent existentiell förklaring. Jag hade varit med om en del intermezzon under dagen i Minsk. När jag kom till hotellet ville jag berätta om det via Facebook. Jag började skriva. Men strax kom tanken att Facebook kanske avlyssnas i Belarus. Att det jag skrev skulle läsas av Belarus’ KGB, som fanns i en byggnad en bekant hade visat mig när vi promenerade i Minsk. Jag tänkte att det jag har att säga, kan sägas när jag kommit hem. Jag stängde ner Facebook utan att skriva något. Omedelbart erfor jag, med en stark obehaglig känsla, hur diktaturen krupit nära mig, ja, t o m in i mig och gjort att jag hindrade mig själv från att skriva.
Jag satt på hotellrummet i Minsk och skämdes. Jag hade böjt mig för diktaturen. En osynlig, kanske inte ens närvarande makt, utgjorde en repressiv kraft som tystnade mig.
Jag förstod då, inte intellektuellt utan kraftfullt i min själ, att rädslan för makten gör att man tiger. Varpå makten och dess repression kan fortsätta och t o m utveckla sig. Och jag frågade mig, hade jag protesterat mot nazisterna när de började gå på gatorna i Berlin? Med risk att slåss ner? Skulle inte jag tiga, så som så många gjorde, inför risken att utsättas för nazisternas våld? Var det så nazismen spreds? Genom tystnad?
Den 17 oktober 2023 fick jag sändningen av knappar som jag designat och beställt. På bilden ser du knappen. Den är en enkel imitation av kärnkraftsmotståndets knapp, men nu med texten ’Islam? Nej Tack!’ En ganska mild text som vänligt avböjer det erbjudande som Sverige idag får, att Islam mer och mer skall penetrera samhället.
Kvällen innan knapparna kom till utlämningsstället hade två svenskar mördats och en svensk allvarligt skadats i Bryssel av en muslimsk fascist, där personerna sköts just för att de var svenskar. Veckan innan hade Israel drabbats av ett terrordåd av det muslimska Hamas som kostade minst 1 300 israelers liv, bland dem socialister på kibbutzer.
Det muslimska våldet var därför mycket närvarande på parkeringsplatsen vid Vä:s köpcenter, där jag hade hämtat lådan vid Coops utlämningsställe, satt mig i bilen och lyckats öppna lådan, trots all tejp. Jag tog upp en knapp, tittade på den. Fann att den såg ganska bra ut.
Då kom tvivlet. Jag kände igen tvivlet. Det var ett liknande tvivel som jag haft i Minsk. Då jag tystnade. Skulle jag sätta på mig knappen och gå runt med den, skulle den synas på kanske två-tre meters håll. Den skulle kunna reta en muslim. Kanske den skulle utlösa det våld som är så tillgängligt för muslimer.
Jag satt på parkeringsplatsen, i min bil, med knappen i min hand, och kände, in i min själ, den repressiva kraft som jag hade upplevt i Minsk.
Men nu satt jag på en parkeringsplats i Vä, min hemort, mitt Skåne, mitt Sverige. Jag kände motståndets kraft och ilska komma. Jag satte på knappen och tog det foto som du ser här. Jag hade bestämt mig. Jag tystnar inte. Jag står upp för frihet, både genom att uttrycka mig genom en knapp, och genom dess budskap, att tacka nej till en totalitär, våldsam ideologi. En ideologi som får mig att tveka om något så enkelt och fundamentalt, som att uttrycka mig.
Fotot du ser här, lade jag ut på Facebook, med texten ’Dare to take a stand’. Jag skickade fotot till min familj.
Någon timme senare hade jag fått likartade råd, att tänka över om det var nödvändigt att demonstrera. Någon sade att alla vet min ståndpunkt genom den här bloggen, så jag behöver inte öka risken för mig själv genom att bära knappen. Andra sade att jag nu gör det som jag själv tycker illa om, demonstrerar en attityd, vilket med nödvändighet leder till höjd konfliktnivå. Flera sade saker som visade att de såg knappen som farlig för mig.
Islams våld är effektivt. Det fungerar. Det visar sig som fascistiskt våld, dvs det förtrycker uttryck. Det är repressivt genom att skapa tystnad. En tystnad som ger intryck av följsamhet, ja, acceptans. Men där tystnaden blott är en krevad av rädsla.
Jag var där, med min knapp. Jag erfor min egen rädsla inför att bära knappen. Jag fick höra om andras rädsla för vad som skulle ske gentemot mig. Där och då insåg jag, med en starkt existentiell känsla i kroppen, vad som kunde vara en faktor i nazismens framväxt. Det fascistiska våldet och den egoistiskt rationella reaktionen på våldet, tystnaden, som förefaller som acceptans, och därmed blir i realiteten acceptans.
På kvällen hörde jag Socialdemokraternas partiordförande säga att det är viktigt att snabbt se över lagstiftning kring koranbrännande, så att risken för terrordåd minskar. Statsministern sade att vi skall besinna oss. De pratade bägge om tystnad. Om att rädslan för det fascistiska våldet skall överföras till tystnad.
Dagen efter läser jag Lotta Lundbergs krönika i Svenska Dagbladet. Hon, som bor i Berlin och har en balkong, skriver ” När debatten om koranbränningarna går som högst tar jag ner min lilla svenska flagga från balkongen. Den har hängt där i snart 15 år. Jag tänker lite förstrött att jag inte vill väcka den björn som sover.” Det lilla uttryck som flaggan var, blev tystat. Av Lotta. Inte av en skrikande, våldsam mobb. Hotet om våldet fungerade effektivt.
Återigen kom känslan, den rent existentiella starka känslan, som berättar att fascismen ger en självpåtagen tystnad, som ger acceptans och därmed befrämjar tillväxten av det repressiva. Då gällde tystnaden nazismen. Idag gäller tystnaden islam.
Tystnaden bygger grunden för acceptansen och därefter kommer katastrofen.
Jag bär min knapp. Kosta vad det kosta vill. Jag tystnar inte. Jag är inte delaktig i demokratins nedmontering och fascismens utbredning. På den svidande andra frågan som jag inledde med, svarar jag: Jag hade protesterat mot nazismen. Så som jag idag protesterar mot islam.
Om jag nu inte är en galen hotelldirektör: https://www.youtube.com/watch?v=Cr7hg7zDOQk
Den 19 oktober 2023
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
