​Det sitter en gammal man i ett flyktingläger i Jordanien. Runt halsen bär han ett halsband där det hänger en nyckel. Han fick halsbandet av sin far. Han som stängde dörren till sitt hus i Palestina och låste dörren år 1948, med förhoppningen om att en gång kunna återvända och låsa upp dörren till sitt hem. Hans son, den gamle mannen med nyckelkedjan, har fortfarande förhoppningen, men numer mest som en dröm, trots att huset sedan länge är jämnat med marken och numer bär andra hus, de judiska bosättningars hus.

Det är en annan berättelse än den som flödar fram idag. Det är en berättelse som de bär som körde på Möllevångstorget och på det mest smaklösa sätt firade muslimska Hamas massaker på israeler lördagen den 7 oktober 2023.

I den berättelsen är israeler simpla ockupanter, tjuvar av land, som ursprungligen motiverades av sionismen och dess praktiska ideolog, Theodor Herzl, som förespråkade ett etniskt rike för judar. En sådan berättelse, om ett etniskt rike, känner vi igen. Palestinier bär själva på tanken. Ryssarna motiverar sin ockupation av östra Ukraina med etniska argument. Vi känner berättelsen som uttrycket ’Ein Reich, ein Volk’. Vi hör dess toner från Sverigedemokrater och andra, än mer högerextrema yttringar, med slagordet ’Sverige åt svenskarna’.

I den andra berättelsen får vi höra från israels försvarsminister, Yoav Gallant: ”Vi kämpar mot djur i människoskepnad”. Vi, som sett bilderna från massakern på festivalsfirarna och kibbutzmedlemmarna, håller med om liknelsen med det djuriska.

Men vi som känner vår judiska historia och som läst vår Bibel, minns citatet från den skrift som är helig för judar och kristna, 5 Mosebok: 7:1-2 ”När Herren nu snart leder er in i det utlovade landet, ska han förgöra sju folk, som alla är större och mäktigare än ni: hetiterna, girgaseerna, amoreerna, kananeerna, perisseerna, hiveerna och jebuseerna. När Herren, er Gud, överlämnar dem åt er för att förgöras, måste ni göra det utan förbarmande. Gör inte några överenskommelser med dem och visa dem ingen barmhärtighet, utan utplåna dem fullständigt.” Detta är en judisk berättelse om en etnisk rensning där agerandet liknar muslimernas djuriska agerande. Det djuriska är sannerligen inte främmande för judarna, enligt deras egen berättelse.

Det finns blott två sanningar i denna, konflikternas konflikt, Israel – Palestinakonflikten.

Den första sanningen är att sanningen sedan länge har försvunnit och ersatts av berättelser. Berättelser som går tillbaka till mänsklighetens största tragedi, uppfinningen av monoteismen, den absurda idén att Jahve, gud, allah är gudar som ger människor rätt till, t ex förintelse av varandra.

Den andra sanningen ser du på bilden som finns bakom länken nedan. Klicka på länken. Där ser du Sila, 1 år och Nawal, 4 år. Nawal är svensk medborgare. Det är två flickor som mördades av den israeliska staten måndagen den 9 oktober 2023. Likt de barn som mördades av de muslimska terroristerna på kibbutzen har dessa flickor knappt hunnit ta del av berättelserna. De föredrar sannolikt andra berättelser. Men de berättelser som förgjort sanningen har tagit deras liv. Alla döda barn, i Gaza, på de ockuperade områdena, i Israel, är den andra ohyggliga sanningen.

Du som tar ställning för Israel eller för Palestina. Du som anser dig bära en sanning, det som jag här kallar berättelse. Klarar du av att titta på bilden av de två flickorna och framhärda i din sanning? Kan du se in i Silas ögon och fortfarande tro på din sanning?

Nawal, som håller sin lillasysters hand, är oändligt större än jahve, gud och allah, tagna tillsammans. Hon är större än Israel och Palestina tillsammans. Och då är hon blott en. Till henne kommer hennes syster, Sila. Och sedan varje dött barn i Gaza och på kibbutzen. Ja, varje enskild människa är förmer än alla dessa mordiska berättelser och deras skapelser.   
(https://images.aftonbladet-cdn.se/v2/images/b935f1e9-95d3-44d0-a295-a24bce6e30dc?fit=crop&format=auto&h=398&q=50&w=400&s=69acbe608873347436aef8ab9588dae464f0b56d )

Dessa är mina två sanningar. Där den andra sanningen är den främsta, Nawal.

Den person som dödade Nawal, och alla de andra djuren, på bägge sidor, som deltar i detta dödande, har inget annat att fira än sin omänsklighet och sin oändliga ondska.

Den 11 oktober 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

​Palestinska, muslimska organisationer invaderade Israel från Gazaremsan och attackerade israelisk militär och civila i Israel den 7 oktober 2023. Staten Israel bombar i skrivande stund Gazaremsan och har förklarat krig mot Hamas, den ledande muslimska organisationen.

Staten Israel är en ockupationsstat som sedan 1967 ockuperar palestinskt territorium, där de, i brott mot folkrätten, bygger bosättningar för israeler. Det är en stat som får mycket starkt stöd av en supermakt, USA, både från staten USA och från organisationer och individer i USA. Palestinier har legitim rätt att angripa staten Israel, för att skydda sina landområden och tvinga ut ockupationsmakten.

I Sverige finns numer många flyktingar som kommer från Syrien och Irak, men som har släktingar som en gång i tiden kom från forna Palestina. Några av dem kanske har kvar nyckeln från det hem de tvingades lämna när staten Israel etablerades. Även om många av dessa flyktingar är muslimer, och därför bär den muslimska antisemitismen, har många även ett hat mot Israel som, enligt deras syn, fördrev deras släkt från sina hem i forna Palestina. Att de går ut på gatorna i Sverige och firar attacken är därför förståeligt, om än oacceptabelt, ja, rent av vidrigt.
( https://www.youtube.com/watch?v=QTRnUkFAfZA )
​(https://doku.nu/2023/10/08/palestinskt-firande-i-sverige-efter-attackerna-mot-israel/ )

Vidrigt är det ty attacken är inget krig mot staten Israel, vilket skulle vara fullt legitimt. Hade de slagit till mot militära installationer och mot representanter för staten Israel, hade attacken kunnat vara legitim. Ty envar har, likt t ex Ukraina, rätt att försvara sig och att tvinga bort ockupanter. Men attacken skedde inte blott, och knappt ens dominerande mot militära mål. Det förefaller främst ha varit civila mål som attackerades. Attacken är således inte ett legitimt krig mot ockupationsmakten Israel, utan en terroristhandling mot civila.

Att svenska demonstranter hyllar attacken är därför vidrigt, oanständigt och en pinsamhet för Sverige, att vi hyser vidriga människor som hyllar terrorism.

Men det finns ytterligare grupper i Sverige som gör det vidriga. Mycket vänsterfolk, ja, t o m socialdemokrater, uttrycker stöd för palestiniernas sak, så som jag gjorde ovan, men som inte, med emfas, som jag gjorde ovan, fördömer attacken som uttryck för terrorism. Förståelsen för palestiniernas känslor tycks lägga sordin på den andra sidan av saken, att attacken är en terroristhandling. Man tycks kunna acceptera terror då de ser en sak som är rättfärdig.

Socialdemokrater, som borde vara demokratiska socialister, tycks vara blinda för faktumet att attacken utförs av organisationer som leds av en av mänsklighetens värsta uppfinningar, islam. Palestiniernas sak har kidnappats av muslimska fascister, vilka nu får tyst förståelse från svenskar, ja, t o m socialdemokrater. För mig, som demokratisk socialist, är det smärtsamt att se hur de som borde omfattas av samma ideologi, och därmed samma innerliga kamp mot totalitära ideologier idag legitimerar muslimsk fascism genom att inte med hårdhet fördöma terrorhandlingen.

Deras stöd till palestinierna gör dem också blinda för att de muslimska fascisterna inte gjorde ett militärt angrepp på staten Israel, utan ett angrepp på civila, dvs en terroristhandling. Det är synnerligen smärtsamt att åse hur individer, som borde värna människors rätt till liv, lägger undan denna grundläggande attityd, till förmån för en attityd som rättfärdigar terrorism.

Attacken var vidrig. Den har uppenbarat vidrigheter i det svenska samhället, som hyser grupper och individer som företräder terror, och grupper och individer som inte kan se skillnad på terror och på krig, och som därför är blind för terrorns grund, fascism.

​Den 10 oktober 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

​Jag kan sannerligen inte belägga följande tes. Det är knappt ens en hypotes utan mer ett påstående baserat på en känsla. Men här kommer det:

Relationen mellan samhället och vetenskapen var tidigare information eller tystnad, medan den idag är propaganda eller kritik.

I dåtiden hade vetenskapen en upphöjd status, vilket gjorde att vad som kom från vetenskapen var hart när sanningen själv. Om den kan intet sägas, annat än att informera om den sanning som just kommit fram. Skulle däremot denna sanning vara opassande, inte stödja utan kanske kritisera ett specifikt intresse, då teg man om de vetenskapliga resultaten. Tystnad var tekniken att hantera opassande vetenskapliga resultat.

Då var vetenskapen i orubbat bo, en bastion som byggde sitt försvar på vetenskapsfolkets personliga ointressse i sak och objektiva metoder.

Idag är vetenskapen som så mycket annat, något man kan basunera ut som oomkullrunkeliga sanningars sanning, dvs propaganda, eller med ett ifrågasättande, inte sällan med löje, en blott nedgörande kritik.

Idag presenteras forskningens resultat som propaganda, nästan som religiösa utsagor, att resultat är så sanna att de som tvivlar på dem inte är kritiker utan de är kättare, med sådana nedsättande titlar som klimatförnekare och konspirationsteoretiker.

Eller så presenteras forskningens resultat med grund i en misstänkliggörande kritik. Vetenskapsfolket hävdas ha egenintresse som leder deras forskning. Metoderna är valda för de resultat som önskas.

Ta klimatet som exempel. Idag presenteras det antingen som en oomkullrunkelig sanning att det blir varmare och att det beror på människans aktivitet. Mot det står de som kritiserar dessa forskare för att domedagsprofeter och på jakt efter uppmärksamhet och mer forskningsanslag. De kritiska tycker sig kunna visa att temperaturförändringar är naturliga processer. Men det tycks som om mer sansade, och därför knappt uppmärksammade experter hävdar att årets värme kan förklaras av faktorer som tillhör bägge sidor. Uppvärmning kommer av människans förbränning av fossila bränsle, av El Niño, av solens ökande aktivitet, av minskade svavelutsläpp från fartyg, som innebär att mindre solljus reflekteras ut i rymden, samt vulkanutbrottet i Tonga, som innebar att upphettad ånga spreds i atmosfären.

Således finns vetenskapen kvar, men den når inte ut till opinionen, delvis p g a vetenskapens egna aktörer, där de aktivistiska är framgångsrika gaphalsar och de seriösa är rädda för opinionsuppmärksamhet, eftersom det kan skada dem och deras arbete, och delvis p g a opinionens egenintresse.

Vetenskap är egentligen oerhört tråkig då den inte går att passa in på twitterkontots begränsade utrymme och då den aldrig kan ge ett entydigt svar på frågan: Vad är sant?

Vi lever i ett samhälle karakteriserat av en version av Dunning-Kruger-effekten, att den okunnige överskattar sin kunskap medan den kompetente har en seriös, ödmjuk tveksamhet till sin kompetens. Vetenskapens grundläggande attityd, att alltid vara tveksam till sin kunskap, att alltid ifrågasätta den, att betrakta den som tillfällig, i väntan på ny kunskap, är sannerligen inte den rådande attityden.

​Den 5 oktober 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

​Med mina 66 år har jag haft möjlighet att uppleva förändringar som främst är ideella, dvs knuten till våra tankar, och mindre reella, dvs knutna till det materiella. Men de ideella förändringarna har en dålig funktion, nämligen att mörklägga eller förleda. Sådana ideella förändringar framkommer delvis genom ordanvändning. Låt mig ta några exempel.   

Tidigare fanns problem. De mötes genom lösningar, varvid problemet upplöstes. Bråkiga elever var ett problem. Lösningen var att sätta dem i speciella klasser, där man hade speciella lärare som var erkänt duktiga på att ta hand om eleverna. Problemet var ofta löst, i alla fall i det tidigare oroliga klassrummet, men också genom att den oroliga eleven blev mer ordnad.

Idag finns inte problem, utan utmaningar. De möts med ansträngningar som övervinner utmaningen. Medan problem står där, är en utmaning något som står emot en. Att möta utmaningar görs med ansträngningar, som nästan för tanken till kamp, att övervinna utmaningar genom att besegra, likt man besegrar en bergstopp genom att bestiga den. Integrationen är en utmaning. Den övervinner man, den klättrar man över, genom ansträngningar.

Det förefaller som om förändringen från problem med lösningar, till utmaningar med ansträngningar, är ett sätt att dölja att problemet är så oerhört allvarligt, och lösningarna så svaga, om ens befintliga, att man måste dölja problemets allvar genom att reducera det till en utmaning, som, likt bergsbestigningen, blott kräver ansträngning, inte lösningar. Förändringen från problem till utmaning är ett sätt att reducera det problematiska och att försöka undgå ansvaret för en lösning.   

Tidigare fanns barn som blev ungdomar, ofta i samband med att de blev tonåringar, dvs när de fyllde 13 år. Man kunde t o m erhålla titeln vuxen när man var 19-20 år, inte sällan för män efter fullgjord värnplikt, eller för kvinnor genom första barnet eller giftermål. Idag förekommer det att man kallar dessa, som tidigare var vuxna, för barn. Det är än mer utbrett att kalla 15-åringar för barn. De som i äldre tid hade haft titeln ungdomar i två år, får behålla barnets titel idag. Varför denna åldersglidning av uttrycket barn?

Barn är oskyldiga, lättledda små busfrön som håller på att lära sig tänka i termer av konsekvenser. Av forna tiders ungdomar, dvs 13-åringar, som kanske precis fått utbildning i moral genom konfirmationsundervisningen, förväntade man sig konsekvenstänkande. När de var 15 år kunde de inte undkomma ansvar för sitt agerande. När man idag kallar 16-åringar för barn befriar man dem från bördan av att vara moraliskt agerande, med förmåga att reflektera kring konsekvenser. Man infantiliserar ungdomarna genom att reducera dem till barn.

Även detta språkbruk pekar mot en uppgivenhet, likt den uppgivenhet som glidningen från problem till utmaning rymde. De pangande och våldsamma ungdomarna infantiliseras genom att benämnas barn, och utgör ett så stort problem att deras agerande reduceras till utmaningar.

Dessa ordförändringar utgör således tecken på uppgivenhet, där samhället, ja vi, saknar lösningar.

Det är ett kraftlöst och oansvarigt samhälle som avslöjas genom sina ord.

(För den som vill fördjupa sig i hur samhällets nya ord döljer och mörklägger, rekommenderas boken  ’LTI: Tredje rikets språk’ av Victor Klemperer)

​Den 9 september 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

​Människan är utrustad med mentala förmågor som ibland samlas till de två begreppen förnuft och förstånd. Utan att gå in på begreppsdefinitioner och gränslandet mellan förnuft och förstånd, så avser de tillsammans vår förmåga att uppfatta och förstå världen, vari ingår att skapa principer som ordnar vårt sätt att uppfatta och tänka. Dessa principer kan man kalla föreställningar, dvs något som kommer före observationen eller fenomenet, dvs en ställning före, en föreställning.

Till detta kommer att vi har två förmågor som rör det som inte finns. Vi har en förmåga att fantisera, dvs att kunna tänka tankar som egentligen varken kommer från förnuftet eller förståndet, t ex fantasin att vår jord och de galaxer vi kan skönja, skapades av en grön groda på en planet bortom vårt synfält, där nu grodan sitter och kvackar förnöjsamt när den ser hur hans skapelse, jorden, utvecklas. Därtill kommer den andra förmågan om det som inte finns, vilket är intentionen, dvs förmågan att ha en vilja att göra något och att uppnå något som ännu inte finns.  

Människans mentala förmågor möjliggör att hon kan ställa existentiella frågor, vad finns, vad kan vara sant, vad är falskt, vem är jag, varför är jag som jag är, varför finns jag, och sedan, den viktiga frågan, som haft så många tragiska svar, finns det någon mening, någon intention i allt detta som är jag och min omgivning?

Eftersom människan funnits i över 100 000 år, har människan, med sitt förnuft, förstånd, fantasi och intention, skapat svar på dessa frågor under 100 000 år. Vi vet inte så mycket om de svar som fanns innan svaren nedtecknades, även om en del svar levt vidare genom muntlig tradition.

Vi lever i en tid som domineras av två föreställningssystem, det äldre, som kallas religion, och det yngre, som kallas vetenskap. Det äldre, men som kanske är ganska ungt, givet de 100 000 år vi funnits, bygger på fantasin att det finns någon form av urkraft och väsen, som likt min påhittade groda, ligger bakom allt, t o m vårt förnuft, där de abrahamitiska religionerna, som drar sina rötter tillbaka till Zarathustra, tror att det finns blott en kraft, en gud, dvs de är monoteistiska. Zarathustra levde cirka 1500 f kr, dvs de abrahamistiska föreställningarna, som idag tynger vår värld, är oerhört nutida då de har funnits mindre än 3,5% av människans tidsålder.

Ännu mer modern är föreställningen som kallas vetenskap. Även om de som kallas de gamla grekerna, som alltså inte alls är så gamla givet människans tidsålder, där Sokrates verkade strax innan 300 f kr, anses ligga nära vetenskapen, så etablerades vetenskapen som en föreställning kring 1500-och 1600-talet e kr. Den föreställningen är oerhört ung, knappt 500 år gammal, och har funnits mindre än en halv procent av människans tid.

Föreställningen som vi kallar religion har varit mycket framgångsrik, om vi mäter framgång i hur många människor som omfattas av föreställningen. Speciellt har den monoteistiska föreställningen varit framgångsrik, speciellt den som baseras på Zarathustra. Den har förintat tidigare föreställningar, både genom att vara mer övertygande, dvs förmått att få människor att frivilligt ansluta sig till föreställningen, och genom repression och krig tvingat människor att ansluta sig eller i alla fall att överge sina andra föreställningar. Som exempel duger kristendomen och dess krossande av den skandinaviska polyteismen, asatron, kring 1000-talet e.kr. Men, trots dess krigiska härjande i Indien, har monoteismen i sin abrahamitiska skrud, inte lyckats att krossa den indiska polyteismen, hinduismen.

Idag har den religiösa föreställningen tryckts tillbaka av vetenskapen som föreställning, efter hårda strider där religionen t ex brände vetenskapens män. En icke ringa förklaring till att vetenskapen som föreställning blivit dominerande består nog i människans praktiska utvärdering, att vetenskapen kan ge människor ett bättre liv än vad den tidigare föreställningen, religionen, kan ge. När människor ser att deras barn överlever p g a vetenskapens rön, blir människan benägen att se vetenskapen som en positiv ingrediens i deras liv. Trots religionens oerhörda makt, oerhörda resurser och oerhörda repression, har den inte lyckats övertyga människor att den kan ge människor mat och ett längre och behagligare liv.

En ödmjuk hållning innebär att vi inser att de är föreställningar, att vi haft andra föreställningar, om vilka vi intet vet, och att vi därför, ytterst sannolikt, kommer att uppfinna, med hjälp av vår fantasi, andra föreställningar. Men medan vi inväntar andra föreställningar, har vi att leva med de föreställningar som finns tillgängliga idag, och göra ett val mellan dem.

När jag idag ser att ett lidande barn, där de religiösa torrt konstaterar att gud verkar på ett mystiskt sätt, otillgängligt för oss att förstå, medan vetenskapen gör sitt yttersta för att lindra eller ta bort barnets lidande genom medicin, kirurgiska ingrepp och hjälpmedel, och i många fall lyckas, då är mitt val enkelt. Jag vänder min rygg till religionen som föreställning och anammar vetenskapen som föreställning.

​Den 8 oktober 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

​Av politiker, t ex Magdalena Andersson, fick vi veta att helgdrogandet, partydrogandet, driver gängkriminaliteten. Festprissarna är ytterst delaktiga i skjutandet och sprängandet. Vi har alla ett ansvar, så sluta befrämja gängvåldet med festdrogande, är uppmaningen.

Att peka ut invandring eller invandrarnas kultur som en orsak till gängvåld är rasism. Att däremot ge sig på de vita festprissarna och deras drogfestande är legitimt. Det är absolut inte ett sätt att vrida bort uppmärksamheten från andra orsaker till gängkriminalitet. Gängen lever på droghandel, varför gängen blir mindre om droghandeln blir mindre. En osviklig logik.

Men hur stor andel av gängens droghandel är partydrogande? Hur beroende är gängens ekonomi av partydrogandet? Hur drabbas gängens ekonomi och deras dynamik om inte en endaste medelklassperson köper en helgdrog? Hur stor andel kommer från andra drogaktörer, t ex de tungt beroende drogmissbrukarna?

Skuldbeläggningen av partydrogandet är inte helt övertygande. Speciellt inte eftersom man inte pekar ut andra aktörer, som genom sin aktivitet, eller snarare, brist på aktivitet, bidrar till gängens ekonomi.

Hur mycket bidrar kommunaltjänstemännen och Försäkringskassans tjänstemän med, genom att svikta i noggrann och effektiv kontroll av understödsutbetalningar, t ex stöd till funktionshindrade? Varför är inte välfärdssvindleriet ämne för skuldbeläggande?

Hur mycket bidrar tjänstemännen på Centrala Studiestödsnämndens genom att brista i noggrann kontroll av bidragsansökningar? Varför skuldbeläggs inte CSN?
https://www.svd.se/a/Knmov6/skolminister-mats-persson-om-csn-blasning-bedrovligt-system

Hur mycket bidrar de tjänstemän som gett tillstånd och sviktat i kontrollen av muslimska skolor, där skolpengarna skickats utomlands eller använts till rektorns lyxkonsumtion? Varför inte skuldbelägga dem?

Utan en gedigen genomgång av gängens ekonomi, och dess källor, går det inte att göra som t ex Magdalena Andersson har gjort, att peka ut en grupp, partydrogarna, och skuldbelägga dem. Gängen har många källor och alla källor måste angripas. Och gärna skuldbeläggas, så som partydrogarna skuldbeläggs. Det finns många aktörer som genom sitt agerande, eller brist på agerande, har skuld i gängens finansiering och därmed i deras gängvåld.

Partydrogarna, de tungt drogberoende, tjänstemän i stat och kommun, är alla delaktiga i att finansiera gängen. Skulden är stor.

Den slutsatsen är jag inte ensam om: https://www.gp.se/ledare/d%C3%A4rf%C3%B6r-vill-socialdemokraterna-att-kriminaliteten-ska-vara-partyknarkarnas-fel-1.111714256

​Den 7 oktober 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

​I Belgien brinner skolor. Orsaken är att både muslimska och katolska, samt andra högerextrema grupperingar, revolterar mot en obligatorisk kurs i sexualkunskap som ges under 2 timmar i skolorna till elever som är 11-12 år samt 15-16 år. Den förhatliga kursen omfattar vanlig sexualundervisning, som graviditet och preventivmedel, men även sexuell identitet och genus. Kritiken sägs handla om att kursen innebär att man utsätter barn för sexualisering.
https://www.svd.se/a/Q7kggW/ilska-mot-sexualkunskap-skolor-i-belgien-satts-i-brand

Är det inte vackert? Kristna och muslimer står sida vid sida. Korstågen är glömda. Nu är de eniga i sitt korståg mot sexualisering.

Den enigheten är inte svår att förstå. Abrahamiterna, dvs judar, kristna och muslimer, bär på samma kvinnofientlighet, vilken uttrycks bl a i en oerhört stark kontroll av kvinnans sexualitet.

När det gäller judarna är det så ohyggligt avskyvärt att det nästan slår över till att bli skrattretande när man hör judarnas gud säga till David, i 2 Samuelsboken 12:11:”Så säger Herren: Jag ska sända olyckor över dig från ditt eget hus, och jag ska ta dina hustrur inför dina ögon och ge dem åt en annan, och han ska ligga med dina hustrur mitt på ljusa dagen”. Kvinnohatet lyser starkt i texten.

De kristnas gud utför ett mirakel, säger de kristna, när guden våldtar en ung, ogift, och därmed förmodad oskuld, kvinnan Maria. Vad hon är, vad hon vill, är egalt, ty nu skallguden komma till människorna genom att hon skall bära ram gudens barn, Jesus. 

Hos islam är dess profet, mohammed, ett föredöme för envar muslim.Men förutom att vara en krigshetsare och mördare, var han en veritabel häradsbetäckare och pedofil, där kvinnor blott var objekt för förlustelse för honom. Föga föredömligt enligt humanistiska värderingar.

Hos abrahamiterna är kvinnor blott sinnliga objekt för sex, där sex är till mannens glädje eller förödmjukelse.

Att abrahamiterna kommer samman är ett tecken på den ökande ideologiseringen i samhället och på en ökning av legitimerad vidskepelse. Det sker även i Sverige. Här ser vi att abrahamiterna gratulerar varandra till sina vidskepliga helger. Vi har sett hur de kristna, som för 1000 år sedan mördade och fördrev muslimer, nu sluter en ring kring en moské, i syfte att visa sin kärlek och symboliskt beskydda muslimerna från det som de kallar hat mot muslimer och deras troslära.

Kanske har de kristna, som fått se sitt tidigare hegemoniska inflytande och sin oerhörda makt tryckas tillbaka i samhället under modern tid, sett en möjlighet till ökat inflytande genom att rida på den våg av tolerans som plötsligt visats mot de muslimska abrahamiterna, där de t ex har givits rätt att med iögonfallande symboler, som hijaben, fått föra ut sin trosföreställning på platser som i modern tid varit fredade från demonstrationer av trosföreställningar, t ex sjukhus.

När statsministerns fru deltar i sammanhang där statsministern just deltar som statsminister, dvs representerar landet Sverige, och där deklarerar sin kristna tro genom att vara klädd i sina yrkeskläder, den kristna prästens kläder, måtte de kristna bli ytterst förtjusta. Deras vidskeplighet får den mest förnämsta legitimitet som kan tänkas genom att till synes representera Sverige.

På den riktigt mörka sidan av samhället finns abrahamiternas kvinnoförtryck. Det som kallas hedersvåld, dvs det sexualiserade förtrycket av unga kvinnor, har inte uppmärksammats i den grad som det finns i samhället. När det uppmärksammas, framställs det som primitiva traditioner där man gör allt man kan för att dölja att det är en tradition som är starkt knuten till abrahamiternas trosföreställningar. I legitimeringen av abrahamiternas kvinnoförtryck försöker man dölja hedervåldets grund i abrahamiternas trosföreställning genom att kalla det rasistiskt eller islamofobiskt när man knyter hedersvåldet till abrahamiternas tro.

Ytterligare på den mörka sidan finns abrahamiternas krav på intolerans gentemot kritik av deras religion genom deras krav på att förbjuda vad som för dem är hädelse. De kräver att det skall vara förbjudet att bränna det som för dem är heliga skrifter. De har ingen acceptans eller tolerans mot föreställningen att deras skrifter är vidriga hatskrifter. Ty de är heliga för dem, och därför skall alla andra också behandla dem som heliga. Men helighet och hädelse finns blott i deras religion och det är en oerhörd intolerans och ett uttryck för deras totalitära ådra när de kräver att det som för dem är förbjudet och påbjudit, skall vara förbjudet och påbjudet för alla.       

Så ökar ideologiseringen i samhället. Så tar vidskepliga ideologier ökad plats i samhället. Så tar abrahamiterna sig ökad ton i samhället och kräver tolerans för sin intolerans. Så ökar repressionen i samhället. Och därmed minskar friheten.

​Den X
Sven-Olof Yrjö Collin

​Socialdemokraterna pläderar nu, arm-i-arm med t ex SD, men även flertalet andra Riksdagspartier, att använda militären för att bekämpa gängvåldet. Militären kan avlasta polisen med bevakningsuppdrag, att erbjuda transportfordon och ge teknisk och analytisk kunskap som kan användas i bekämpandet av gängvåldet.  

Samtidigt finns ett ständigt eko i samhället och bland politiker, inte minst i samband med SD, att vi aldrig får glömma. Den glömskan avser fascismens härjningar, i dess olika former, speciellt nazismens ohyggliga rasism. Det förekommer också diskussioner som anför von Pappens misstag, att ta in Hitler som Rikskansler, med förhoppningen att ha förmåga att kunna styra honom, vilket påminner om Tidöavtalet som gav SD omfattande inflytande. Minnets ekon hörs också kring Chamberlains misstag, som skrev avtal med Hitler och kom hem med fred i vår tid, året innan WWII, där vi idag kan reflektera kring om våra tidigare förhoppningar kring Rysslands utveckling och den nutida acceptansen i samhället av en stundtals våldsam och totalitär ideologi, islam, kommer att visa sig vara Chamberlains misstag.

Men med dagens politiska enighet kring att använda militären för civila ändamål, i det svenska samhället, hörs också historiens ekon.

Sverige har en historisk händelse som satt sina djupa spår, speciellt i Socialdemokratin, där vi, hitintills, tills idag, kan säga att vi lärt av historien. I Ådalen år 1931 mördades 5 personer av militärens skottsalvor. Ådalskommissionen, som utredde katastrofen skrev, enligt Wikipedia: ”Enligt kommissionens mening visar detta med styrka på vad som redan förut framhållits, nämligen vilket olämpligt medel för ordningens upprätthållande militären är i sådana fall, där det icke är fråga om att möta en öppet beväpnad motståndare."

Vad är det som gör att man kan lägga historiens erfarenhet åt sidan och föreslå användande av militären?

Ett argument är att militärens resurser används redan idag i det civila samhället, t ex deras helikoptrar.

Ett annat argument är att militären inte skulle användas för att ’möta motståndare’. Att bistå med transporter och kunskap kan rimligen inte innebära att militären kan använda sitt våldskapital, avsiktligt eller oavsiktligt. Dock kan användande av militären i civil bevakning leda till avsiktligt eller oavsiktligt militärt våld.

Ett annat argument är att situationen är annorlunda. Då marscherade demonstranter mot militären och stannade inte, varpå befälhavaren gav order om att skjuta. I fallet med gängvåld är det osannolikt att en liknande hotfull situation skulle uppkomma. Emellertid, det är osannolikt, vilket innebär att det kan vara sannolikt, om än, ytterst lite.

Men varför tänker man sig inte möjligheten att använda civila organisationer som saknar militärens våldskapital? Logistik och transporter sker dagligdags genom privata företag. Varför överväger man inte dem? Är det för att de inte kan krydda sina transporter med militärens rätt till våld? Bevakning sker redan idag av privata företag. Vill man inte anlita dem för att de saknar, återigen, militärens möjlighet till våld?

Dessa invändningar tycks ha en sak gemensamt, att peka på att militären kan göra det som det privata företaget kan göra, men addera sitt våld.

Därmed är vi tillbaka till det historiska misstaget, att inte mota demonstranterna med fredliga statliga medel, utan använda det starkaste man har, militär med möjligheter till dödligt våld.

Jag tror därför att åtgärden att öppna upp för militären i civilt bruk i denna omfattning öppnar en dammlucka som historien borde ha lärt oss att ha stängd så länge som möjligt. Att använda militären är att ge upp och att visa att det civila samhället har tömt ut sina resurser för att hantera ett samhälleligt problem. Det anständiga samhället abdikerar när militären marscherar in.

​Den 4 oktober 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

​Idag kan det finnas tre hotande utvecklingar som man måste vara mycket uppmärksam på för att kunna uppfatta. Det är oftast blott de mest invigda som kan uppfatta de lömska och dolda utvecklingarna, och blott de som inser att utvecklingarna utgör ett hot. De insiktsfulla och invigda är emellertid ofta både frekventa och högljudda i att förkunna sina insikter.

Det lustiga är att en hotande utveckling uppfattas av vänstern och av en del av etablissemanget, en annan hotande utveckling uppfattas av extremhögern, och den tredje hotande utvecklingen uppfattas av …tja, det anses nog mestadels vara högerfolk, men det kan också rymma förvirrat folk från den forna vänstern.

Idag beskriver jag dessa oerhörda hot och på dig ankommer att fundera om även du uppfattar hoten.

Hot 1. Högerkrafternas etablerande är ett slutande plan mot ett totalitärt samhälle. Här avses Sverigedemokraternas framgång i folkopinionen, i Riksdagen och deras inflytande över regeringen. De insiktsfulla, som förstår att varna för ett framväxande totalitärt samhälle, pekar på hur det rasistiska SD lyckats få migrationspolitiken att vända från öppna hjärtan till stängda gränser, med snart etablerande av läger som koncentrerar de som skall avvisas, snart ett kommande beslut att alla statsanställda skall vara polisens förlängda arm och anmäla papperslösa. SD är rasister, och om man gör om von Papens misstag, som kanske statsministern Kristersson nu börjat slå in på, kommer snart Åkesson och hans rasistiska anhang stifta än mer rasistiska lagar och öka repressionen än mer i Sverige. Detta är en utveckling som de insiktsfulla ser som helt uppenbar och snart oundviklig, om man inte agerar. Det fria Sverige är hotat!

Hot 2. Sverige undergår ett folkbyte, där svensken snart kommer att vara ersatt av muslimen. Det är främst extremhögern, som ju har en tendens att se folk som en meningsfull kategori, som med hjälp av demografiska data och lite matematik, anser sig kunna visa att svensken är utrotningshotad i sitt eget land. Svenskarna fortplantar sig inte i tillräcklig utsträckning. Den svenska kvinnan fortplantar sig inte med svenska män i den utsträckning som krävs för att reproducera den svenska befolkningen. Den svenska kvinnan vill göra karriär. Hon vill inte leva i ett livslångt äktenskap där hon föder många barn. Och det är t o m så, att hon ibland väljer en icke-svensk man, och därmed inte föder ett svenskt barn. Muslimska kvinnor är däremot kyska, tills de ingår äktenskap, varpå de börjar föda många barn, som de villigt tar hand om i hemmet. Hos dessa kvinnor finns inga tankar på karriär. Och! De är enbart tillgängliga för muslimska män. Skulle de begå misstaget att se till en svensk man, kommer den muslimska hederskulturen och kanske t o m sänder henne utomlands för att giftas med en kusin. För de insiktsfulla är det helt klart och uppenbart att Sverige, med sina svenskar, är hotat.  

Hot 3. Islams etablerande är ett slutande plan mot ett totalitärt samhälle. Detta kan låta likt hot 2, men är det inte ty det inriktar sig inte på muslimerna, utan på deras religion, islam. Därför omfattas denna insikt av både högerfolk, som kan gränsa till hot 2, och mittenfolk och vänsterfolk som ideologiskt anser sig vara vaccinerade mot totalitära ideologier och krafter. Dessa insiktsfulla ser hur islam, som är en totalitär ideologi, breder ut sig i samhället och medför totalitära effekter. Socialdemokraterna böjer sig, förnekar sina demokratiska rötter och säger att de aldrig kommer att kritisera islam. Det finns muslimska skolor, där man nästan utan bekymmer för avslöjande, har könsseparerat där man inte får könsseparera. Badhus har könsdiskriminerade bad, där man täcker för fönster så att sparsamt täckta kvinnokroppar inte skall exponeras för män. Det byggs moskéer och de erhåller tillstånd att sprida sina böneutrop i luften. Många mataffärer har idag ett mycket stort utbud av halalcertifierade produkter, vilket bl a innebär att konsumenter som köper dessa produkter betalar en islamskatt. Den kvinnliga symbolen för islam, hijaben, används demonstrativt av etablerade politiker för att, enligt dem, manifestera solidaritet med muslimska kvinnor. Den islamiska symbolen har nu blivit accepterad i offentliga miljöer, där man tidigare inte tolererade bärande av politiska eller stora religiösa symboler. Regeringen överväger inskränkningar av yttrandefriheten och/eller demonstrationsfriheten för att inte demonstrationer skall besvära islam och dess troende. De insiktsfulla ser att islam etablerar sig överallt i samhället och tränger in i samhällets alla hörn, där dess totalitära och repressiva sidor etableras. De som ser allt detta, etablerandet av islam i samhället, varnar för att den svenska friheten eroderar. 

Dessa tre hotinsikter kan framstå som konspirationsteorier med undergångsscenarior, där de insiktsfulla ser hot och mörka krafter, medan mer nyktra betraktare, som de insiktsfulla kallar naiva, blott ser ett demokratiskt partis försök att etablera sig, så som t ex socialdemokratin etablerade sig, där en folkgrupp etablerar sig i Sverige, så som finländarna etablerade sig, och där en religion försöker etablera sig, med sina religiösa uttryck.

Blott framtiden kommer att kunna visa om hoten var reella, om de insiktsfulla verkligen var insiktsfulla eller blott var domedagsprofeter, sådana som mänskligheten alltid har haft ett överskott av.

​Den 3 oktober 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

​Det finns skolor som ger elever dokument som t o m kan kallas avtal, där det finns förhållningsregler och annat förtecknat, som sedan eleven skall underteckna med sitt namn. Det har väckt debatt då sådana avtal egentligen inte är avtal utan blott föreställer avtal.

Jag har använt sådana avtal många år på mina examensarbetekurser, dvs kursen som avslutar studentens studier med en uppsats. Dock kallade jag det för normdokument. I det står det om handledarens plikt, studentens plikt, hur kursen personellt är organiserad, hur kursprocessen är strukturerad, hur examinationen går till, hur kursen avslutas med studenternas presentation, och slutligen, hur kursen utvärderas.

Detta normkontrakt består av två sidor, gjort för den gamla tiden då vi använde papper. På andra sidan, längst ner, efter texten ”This text has been fully understood and accepted”, skall studenten skriva datum, sin namnteckning, samt namnförtydligande. Det lämnas ut i två exemplar till varje student vid kursintroduktionen. Ett exemplar skall lämnas in, undertecknat, senaste på den andra föreläsningen på kursen. Precis som om det var ett avtal.

När normkontraktet lämnas ut förklarar jag avsikten med kontraktet. Normkontraktet beskriver vad lärare och studenter har rätt att förvänta sig av kursen och varandra. Genom att underteckna kontraktet har varje enskild student intygat att den förstått vilka rättigheter och skyldigheter den har, men även vilka förväntningar den har rätt att ha på lärarna och kursen. Jag förklarar att det som står i kontraktet är den viktigaste informationen. Har du som student klart för dig detta, vet du en hel del om kursen, säger jag. Och, avslutar jag, undrar du över kursen, har du ditt exemplar att titta på under hela kursens gång.

Sedan lägger jag till det repressiva. Om någon student kommer till mig och säger ’det hade jag ingen aning om, det har du aldrig sagt till mig’, och om det finns på kontraktet, då tar jag fram just det kontrakt som just den studenten har signerat och pekar på signaturen och säger ’du har intygat att du förstod det’.

Studenter får mycket information på papper, på kurssidor, på föreläsningar. Studenter kan drunkna i information. Min förmodan och tro är att kontraktet dramatiserar informationen, som gör att just den informationen blir speciellt uppmärksammad. Den finns på papper, men detta papper omnämns speciellt, får en explicit genomgång på introduktionsföreläsningen. Det finns som kontrakt, som undertecknas. Det nämns, med sträng blick, att jag kommer att använda signaturen om någon kommer och säger: ’Det hade jag ingen aning om’.

Från studenterna har aldrig hörts några klagomål. Ingen har muttrat att det bara är ett skenavtal. Kanske för att det är ekonomer som går på mina kurser, som alla kan sin ekonomistyrning, och därför förstår vad avsikten med kontraktet är, att styra.

Emellertid!

Kontraktet är ömsesidigt. Det är inte en ensidig reglering av studenten. Kontraktet låser också kursen till det innehåll som finns i kontraktet. Det ger därmed studenterna rätt att kräva att kursen sker som det står i kontraktet, dvs kontraktet reglerar även kursen. Till detta kommer att kontraktet innehåller också vilka plikter lärarna har, vilket därmed också reglerar lärarnas insatser.

Kontraktet blir därmed ett kraftfullt dokument som reglerar kursen, kursansvarig, lärare och studenter. Jag tror med stor säkerhet att mina studenter har fått mer kunskap om kursen genom kontraktet än genom kursplaner och andra styrdokument som finns kring kursen och som ligger tillgängliga på kurssidor.

Inte minst för mig, som kursansvarig, är kontraktet viktigt. Genom det har jag tvingats till att verkligen tänka över vad som är mycket viktig information, vilket är det som kommer på kontraktet. Men kanske än mer, jag har tvingats reflektera över kursen, dess innehåll, dess struktur och processer på kursen.

Ett kontrakt är därför ett oerhört bra styrinstrument för kurser.

(vill du ha ett exemplar, för inspiration, skicka mig ett mail så får du det senaste kontraktet, [email protected])

​Den 2 oktober 2023
Sven-Olof Yrjö Collin 

​I aktiebolaget har aktieägaren begränsat ansvar. Aktieägaren har ytterst makten över bolaget och kan besluta om dess affärer. Går det bra, får aktieägarna vinsterna. Skulle bolaget däremot göra stora förluster, behöver aktieägaren bara täcka upp förlusterna upp till det aktiekapital aktieägaren satsat. Finns det ytterligare skulder, behöver inte aktieägaren betala dem. De som står med ytterligare fordringar på bolaget får se sina fordringar gå upp i rök. Aktieägaren är obegränsat ansvarig för bolagets vinster, men blott begränsat ansvarig för dess förluster.

Det begränsade ansvaret är något som tas som nästan naturligt. Tänk nu om en aktieägare har ett barn som råkat krossa grannens ruta. Sannolikt säger föräldern till barnet att den åstadkom skadan och därför har att betala för skadan. Barnet pekar på sin spargris och hävdar att den blott rymmer 10 kronor, och inte de 20 kronor som rutan kostar. Föräldern står på sig, ty den vill lära barnet moraliteten att man skall bära konsekvenserna av sitt agerande, och säger att den lägger in de resterande 10 kronorna, men att barnet får betala av skulden genom att klippa gräset under sommaren.

Ingen förälder skulle lära sina barn aktieägarens moral, att du skall ta all vinst, men blott en begränsad del av förlusterna, dvs du br inte alla konsekvenser av ditt agerande.

Min undran är: När lär sig barnet denna dubbelmoral, att det som oftast gäller människor, speciellt barn, gäller inte i den mest förekommande företagsformen, aktiebolaget?

Ett annat exempel på den vuxnes lära och den vuxnes verklighet kommer från en krönikör i SvD, Johanna Möllerström (SvD 230923). Hon beskriver en enkätstudie hon gjorde där respondenter fick svara på två frågor på en 10-gradig skala. Hon bad respondenter svara på frågan: Vilken roll spelar tur/otur relativt ansträngning för en individs ekonomiska framgång i Sverige? Där skulle man ange 1 om man ansåg att det var Fru Fortuna som avgjorde, och 10 om det var individens ansträngning som avgjorde framgång. Hon frågade också om vad de lär sina barn, med samma svarsalternativ, där 1 var att Fru Fortuna avgör ekonomisk framgång, medan 10 var egen ansträngning. Resultatet var att man till barn förmedlar i högre grad att framgång kommer av egen ansträngning än vad man själv tror är det faktiska orsakssambandet. När upptäcker barnet att föräldern tror mindre på den moralitet som den lär barnet?

Ett tredje exempel är att många föräldrar lär barnet om tomten, och man låter barn hålla sig med osynliga kompisar. Men snart sätter verkligheten in och barnet lämnar eller måste lämna sin fantasivärld. Barnet inser eller blir lärd att tomten inte finns utan blott är ett påhitt, där pappan oftast är den som lurats genom att klä ut sig. Barnet får veta att de osynliga kompisarna inte finns. De har bara funnits i barnets fantasi. Gott så. Barnet får lära sig om verkligheten och hur den skiljer sig från en rik fantasis produkter.

Men! Sedan tar föräldrarna sina barn till kyrkan och lär dem knäppa sina händer och be till gud, de vuxnas tomte och osynlige kompis. Plötsligt skall det äldre barnet, som inte längre får tro på tomten och osynliga kompisar, tro på ett annat påhitt. Och! Om barnet inte accepterar denne tomte, denne osynlige kompis, då får barnet veta att den kommer att leva i evighet i en förtärande, plågsam eld. Hur kan barnet acceptera tomtens och den osynliga kompisens försvinnande, och samtidigt acceptera en ny fantasifigur, ett nytt hitte-på?

Barnet får lära sig en sorts situationsspecifik moral, som gäller i vissa situationer, men inte i andra. Det får lära sig att påhitt är situationsspecifika, där somliga påhitt finns, men andra påhitt inte finns.

Vad barnet får lära sig är inte om verklighet och god moral, utan det får lära sig hyckleriets och lögnens konst.

​Den X
Sven-Olof Yrjö Collin