I dessa dagar av helt och fullt ut accepterad rasism, där den vite mannens vithet, inte hans manliga könshormoner, hans testosteron, utan färgen på hans hud, den rosa som kallas vit, utgör förklaringen till allsköns jävelskap som funnits och finns i samhällen. Slaveriet, som odlades framgångsrikt i mörka Afrika, både före och efter den vite mannens export av Afrikas slavar, kan säkert, på något sätt, härledas till att Afrikas mörka män lät sig inspireras av de vita männen.
Ett annat fenomen i dagens ideologiska värld är det som kallas kulturell appropriation. Enligt Wikipedia är kulturell appropriering ”…att en person som tillhör en majoritetskultur anammar särdrag från en minoritetskultur eller kultur med låg status, utan att visa tillräcklig respekt för den senare kulturen.”
Edward Blom, denna lätt överviktiga gourmet och utstuderade levandsnjutare pläderar i en krönika i Svenska Dagbladet (231014) för en hutlös och exempellös kulturell appropriation. Inför höstens mörker och inför klagomålen att julen är så långt borta, uppmanar han till en hämningslös kulturell appropriation. Han säger att världen är fylld med fester, som man skall ta till sig. Han låter som festprissarnas Jesus: ”Låt festerna komma till mig, ty de hör livet till.”
Han uppmanar oss till att fira kelternas äpplefest, skåningarnas ålagille, skåningarnas och tyskkarnas Mårten gås. Skamlöst föreslår han ett firande av Allhelgonahelgen med varm choklad till de yngre och porter till de äldre. Forna tiders slaktfest skall firas med råbiff. Tyskens m fl firande av den falske tomten, Nicolaus, skall avnjutas med hämningslöst njutande av Glühwein.
För vår egen trevnads skull skall vi stjäla andras fester, och göra dem till våra, på vårt sätt, utan minsta respekt för deras ursprung. En sorts omvänd imperialism, där vi tar andras fester och gör till våra. Blott för vår trevnads skull. Har han då ingen skam i kroppen?
Mot identitetsföreställningens fördömande av den rasistiska kulturella appropriationen står Edward Bloms utilitaristiska omfamning, där festen och dess glädje till alla legitimerar allsköns anammande av alla festliga fester.
Den X
Sven-Olof Yrjö Collin
Ett annat fenomen i dagens ideologiska värld är det som kallas kulturell appropriation. Enligt Wikipedia är kulturell appropriering ”…att en person som tillhör en majoritetskultur anammar särdrag från en minoritetskultur eller kultur med låg status, utan att visa tillräcklig respekt för den senare kulturen.”
Edward Blom, denna lätt överviktiga gourmet och utstuderade levandsnjutare pläderar i en krönika i Svenska Dagbladet (231014) för en hutlös och exempellös kulturell appropriation. Inför höstens mörker och inför klagomålen att julen är så långt borta, uppmanar han till en hämningslös kulturell appropriation. Han säger att världen är fylld med fester, som man skall ta till sig. Han låter som festprissarnas Jesus: ”Låt festerna komma till mig, ty de hör livet till.”
Han uppmanar oss till att fira kelternas äpplefest, skåningarnas ålagille, skåningarnas och tyskkarnas Mårten gås. Skamlöst föreslår han ett firande av Allhelgonahelgen med varm choklad till de yngre och porter till de äldre. Forna tiders slaktfest skall firas med råbiff. Tyskens m fl firande av den falske tomten, Nicolaus, skall avnjutas med hämningslöst njutande av Glühwein.
För vår egen trevnads skull skall vi stjäla andras fester, och göra dem till våra, på vårt sätt, utan minsta respekt för deras ursprung. En sorts omvänd imperialism, där vi tar andras fester och gör till våra. Blott för vår trevnads skull. Har han då ingen skam i kroppen?
Mot identitetsföreställningens fördömande av den rasistiska kulturella appropriationen står Edward Bloms utilitaristiska omfamning, där festen och dess glädje till alla legitimerar allsköns anammande av alla festliga fester.
Den X
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
