SSU har ett förslag att all kost i offentlig regi, som skolar, sjukvård och äldreomsorg, skall domineras av vegetarisk kost. Ordförande i SSU säger: ”Vi vill inte förbjuda någon från att äta kött, men med våra skattepengar måste vi kunna ha ambitionen att maten vi upphandlar ska påverka klimatet mindre” https://www.expressen.se/nyheter/ssu-forslaget-vegetarisk-norm-pa-aldreboenden/
Min ryggradsreaktion är som mångens annan, ’Har jag betalt skatt i hela mitt liv, skall jag banne mig få den mat jag vill ha och är van vid på ålderns höst’. Sedan tillkommer tanken att det är typiskt för dagens ’socialdemokrater’, att de ger sig på de svagare i samhället, och inte de starka, t ex att motionera om att alla Riksdagens och Kungens serveringar görs vegetarisk, och, som kronan på förlaget, att Nobelmiddagen är helt vegetarisk, närodlad mm.
Men vem äger skattepengarnas beslutskraft egentligen? Liberaler, och numer även den höger som inte fattat att de är liberaler, anser att det är rimligt acceptabelt att samla upp pengar kollektivt genom staten, men att dess fördelning skall göras utifrån individernas val. Skatten betalar sjukvården, men sjukvården skall individen välja, inte bli sänd till. Skatten betalar skolan, men vilken skolan det blir, väljer föräldrarna, och inte staten, dvs idag kommunen. Kollektivt samlas pengarna upp, ytterst baserat på statens våldsmonopol, dvs hot om böter och fängelse om man inte betalar, medan pengarna fördelas utifrån individers val.
Paradoxalt nog hävdar socialisten i SSU kapitalistens argument: ’Jag har pengarna, jag bestämmer’. Var pengarna kommer ifrån, om de kommer från medborgarnas och företagens skattebetalningar, eller om de kommer från arbetarens slit, spelar ingen roll. Pengarna är i min hand, och därför bestämmer jag. Mitt ryggradsargument, att jag betalt skatt i hela mitt liv, biter inte på socialisten, ty jag har, precis som arbetaren med sitt mervärde, avhändat mig pengarna och dess makt till en annan, staten eller kapitalisten. Varken pengarna eller dess makt tillhör mig, utan tillhör mottagaren.
Men sedan skiljer sig socialisten och kapitalisten åt. Medan kapitalisten använder pengarna efter eget gottfinnande, låter socialisten pengarnas makt gå till demokratin. Det är folket, genom val och politisk representation, som avgör vad pengarna används till. Det är inte staten eller individerna som avgör. Det är folket, via demokratin, inte via individuella val.
Demokratin kan finna att vi får ett bättre samhälle om vegetarisk kost blir dominerande. Då beslutas det och skattepengarna används till att befrämja vegetarisk kost. Precis som man kan finna att det fria skolvalet leder till ett sönderfallande, segregerat samhälle, varför fördelningen av skolplatser måste göras, inte utifrån föräldrars barnegoism, utan utifrån målet att hålla samman samhället.
Jag tillhörde en strömning i det gamla SSU, på slutet av 70-talet, som försökte formulera ett alternativ, mellan den extrema Folkdemokratin, och den extrema individliberalismen, som kallades självförvaltning. Folket, i Riksdagen, kan sätta visa ramar, men inom dessa ramar ges brukarna, som kollektiv, möjlighet att utforma den kollektiva verksamheten. I det mest debatterade avsnittet av SSU:s förslag, om äldrevården, skulle det innebära att mathållningen avgjordes genom de äldreboende, med kraftfullt inslag av medicinisk expertis, då maten har en medicinsk dimension som inte kan lämnas till de äldreboende att avgöra.
I skenet av den strömningen framstår dagens SSU-förslag att mer vara hämtat från forna kommunister, än från de frihetliga, demokratiska socialisterna, som önskade att realisera den tredje, sista delen av socialdemokratins program, att gå från politisk demokrati, via social demokrati, till ekonomisk demokrati.
Min slutsats är därför att SSU:s förslag innebär att backa in framtiden. Likt så mycket annat idag.
Öllsjö den 28 augusti 2019
Min ryggradsreaktion är som mångens annan, ’Har jag betalt skatt i hela mitt liv, skall jag banne mig få den mat jag vill ha och är van vid på ålderns höst’. Sedan tillkommer tanken att det är typiskt för dagens ’socialdemokrater’, att de ger sig på de svagare i samhället, och inte de starka, t ex att motionera om att alla Riksdagens och Kungens serveringar görs vegetarisk, och, som kronan på förlaget, att Nobelmiddagen är helt vegetarisk, närodlad mm.
Men vem äger skattepengarnas beslutskraft egentligen? Liberaler, och numer även den höger som inte fattat att de är liberaler, anser att det är rimligt acceptabelt att samla upp pengar kollektivt genom staten, men att dess fördelning skall göras utifrån individernas val. Skatten betalar sjukvården, men sjukvården skall individen välja, inte bli sänd till. Skatten betalar skolan, men vilken skolan det blir, väljer föräldrarna, och inte staten, dvs idag kommunen. Kollektivt samlas pengarna upp, ytterst baserat på statens våldsmonopol, dvs hot om böter och fängelse om man inte betalar, medan pengarna fördelas utifrån individers val.
Paradoxalt nog hävdar socialisten i SSU kapitalistens argument: ’Jag har pengarna, jag bestämmer’. Var pengarna kommer ifrån, om de kommer från medborgarnas och företagens skattebetalningar, eller om de kommer från arbetarens slit, spelar ingen roll. Pengarna är i min hand, och därför bestämmer jag. Mitt ryggradsargument, att jag betalt skatt i hela mitt liv, biter inte på socialisten, ty jag har, precis som arbetaren med sitt mervärde, avhändat mig pengarna och dess makt till en annan, staten eller kapitalisten. Varken pengarna eller dess makt tillhör mig, utan tillhör mottagaren.
Men sedan skiljer sig socialisten och kapitalisten åt. Medan kapitalisten använder pengarna efter eget gottfinnande, låter socialisten pengarnas makt gå till demokratin. Det är folket, genom val och politisk representation, som avgör vad pengarna används till. Det är inte staten eller individerna som avgör. Det är folket, via demokratin, inte via individuella val.
Demokratin kan finna att vi får ett bättre samhälle om vegetarisk kost blir dominerande. Då beslutas det och skattepengarna används till att befrämja vegetarisk kost. Precis som man kan finna att det fria skolvalet leder till ett sönderfallande, segregerat samhälle, varför fördelningen av skolplatser måste göras, inte utifrån föräldrars barnegoism, utan utifrån målet att hålla samman samhället.
Jag tillhörde en strömning i det gamla SSU, på slutet av 70-talet, som försökte formulera ett alternativ, mellan den extrema Folkdemokratin, och den extrema individliberalismen, som kallades självförvaltning. Folket, i Riksdagen, kan sätta visa ramar, men inom dessa ramar ges brukarna, som kollektiv, möjlighet att utforma den kollektiva verksamheten. I det mest debatterade avsnittet av SSU:s förslag, om äldrevården, skulle det innebära att mathållningen avgjordes genom de äldreboende, med kraftfullt inslag av medicinisk expertis, då maten har en medicinsk dimension som inte kan lämnas till de äldreboende att avgöra.
I skenet av den strömningen framstår dagens SSU-förslag att mer vara hämtat från forna kommunister, än från de frihetliga, demokratiska socialisterna, som önskade att realisera den tredje, sista delen av socialdemokratins program, att gå från politisk demokrati, via social demokrati, till ekonomisk demokrati.
Min slutsats är därför att SSU:s förslag innebär att backa in framtiden. Likt så mycket annat idag.
Öllsjö den 28 augusti 2019
RSS-flöde
