I två fall (länkar finns sist) finns några gemensamma saker: En ensam man mördar en kvinna, ger sig sedan ut på mördarstråt, men misslyckas och blir övermannad. Han visar sig ha material som berör terrordåd.
Skillnaderna är följande:
I det ena fallet, som skedde i Norge, gick mördaren in i en moské och sköt, där han övermannades. I det andra fallet, i Sydney, gick han på gatan och knivskar, där han övermannades
I Norge var det en man med vit hudfärg, blont hår, med texter som antydde högerextremism. I Sydney var det en mörkhårig man, med turkiskt ursprung, som ropade Allah akbar, vilket kan antyda islamism.
Norge klassade dådet som terrordåd, medan man inte klassat Sydney-dådet som terrorism, utan tycks snarare hänvisa till att förövaren har en historia med mentala problem.
I det norska fallet har tidningarna skrivit mycket om det, statsministern har deltagit och det har t o m lett till en fnurra på trådarna mellan Sverige och Norge. I Sydney-fallet uttalade sig premiärminister, men återhållet, och utan att sedan visa större engagemang. Tidningarnas uppmärksamhet är återhållen, sannolikt mest driven av att man har några videos som visar hans illdåd.
Med så stora likheter i dåden, men med så stora skillnader i receptionen av dådet, vad är så olikt i fallen att det motiverar receptionens skillnad?
Man kan ha en rasistisk förklaring och en förklaring som kan kallas rummets institutionella ordning.
Den rasistiska förklaringen säger att två saker sammanföll: 1.) en vit man är mer besvärande och intressant än en mörk man, och 2.) ett dåd mot en muslimsk byggnad är mer besvärande och intressant än ett dåd mot en oprecis plats. Denna rasistiska tolkning, vit man och moské, eldas på av att muslimer uttalat sig och anser sig rädda, och SVT har visat reportage om muslimers rädsla. Inga fotgängare, som jag sett, har deltagit i reportage ifrån Sydney, där de fått uttrycka sin rädsla inför gaturummet och hoten mot fotgängare. Ytterligare späs rasismen på av att det just var en vit man, som per definition tillhör de privilegierade, medan den mörke mannen per definition tillhör underklassen, oaktat de verkliga förhållandena för de två individerna.
Den rasistiska förklaringen, som förvisso har viss trolighet, är obehaglig. Inte för att den typen av rasism inte finns, utan för att den finns. Det är det som jag kallar nyrasism, och den är så obehaglig eftersom den när sig på vanföreställningen av att vara antirasism.
En mer intressant tolkning av den skilda receptionen är rummets institutionella ordning. Den säger att en moské är ett rum som anses heligt, där en typ av människor, kanske sköra sådana, samlas för att i en gemenskap, baserad på en stark gemensam tro, utöva en vilsam, meditativ verksamhet tillsammans. Att bryta in i en kyrka och begå våldsbrott är ett oerhört brott. I våra kyrkor hade man ju t o m ett speciellt vapenrum, där vapnen skulle lämnas, innan man trädde in i kyrkans rum.
Detta står i bjärt kontrast till gatan. På gatan sker alla demonstrationer. Revolutioner föds och lever på gatan. På Franz-Joseph-gatan sköt Princip ärkehertigen Ferdinand av Österrike och startade Första världskriget. På gatan går den prostituerade och säljer sina tjänster. På gatan befinner sig den överförfriskade gästen som blivit utkastad från restaurangen. På gatan finns ett myller av människor, med allsköns olika motiv och intentioner.
Gatan är mångfald, olikheter och oenighet, mellan moskén är enhetlighet, likhet och identiska intentioner. Gatan är ingen förkunnad helig plats, trots dess oerhörda betydelse i vår historia, medan kyrkan är en helig plats, där religionerna skall hålla sina mässor.
Men betänk vilka religioner vi har att göra med. De religioner som ryms i kyrkorna, judendom, kristendom, islam, är religioner med floder av blod på sina altare och sina biblar och rullor. De är sannerligen inte de fredliga organisationer som man anser att deras byggnader skall vara. Se paradoxen, med deras krigiska agerande och historia, men deras fredade byggnader.
Särbehandlingen av de två illdåden tror jag därför beror på att det är helt oacceptabelt att illdåd utförs i endräktens kyrkor, medan det är nästan helt acceptabelt att de utförs på den röriga gatan. Den som går på gatan bör vara lite vaksam, medan den som är i kyrkan skall vara helt fredad. På gatan försvarar du dig själv, i kyrkan finns inget skäl till försvar.
För mig, som njutare av torg och som ateist, framstår det som en märklig ordning. Varför skall mångfaldens gata accepteras vara mer osäker och mer farlig än en endräktens kyrka?
Medan jag mediterar vid torget, tittar på alla människor och fantiserar om vem de är och ser hur de agerar, böjer sig muslimen i sin moské och visar sin lydnad under sin gud. Varför fördöms mer illdådet i muslimens moské, medan illdådet på min plats, där jag tillber mänskligheten, får mindre uppmärksamhet och förbannas mindre?
Återigen tror jag mig kunna bevisa att de religiösa lyckats göra sig privilegierade i samhället. De och deras platser är mer skyddsvärda än ateistens och torgnjutarens platser. Med tanke på de religiösas praktik, som visar att de bär på hatets frö och hatets skrifter, ter det sig paradoxalt. Om man inte kan anta att de religiösa är privilegierade, till hat och till beskydd.
(Några länkar om dåden:
https://www.svt.se/nyheter/utrikes/stoppade-knivmannen-i-sydney-hyllas-av-polis-raddade-flera-liv
https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/1ny10e/misstankte-terroristen-philip-manshaus-haktas)
Öllsjö den 14 augusti 2019
Skillnaderna är följande:
I det ena fallet, som skedde i Norge, gick mördaren in i en moské och sköt, där han övermannades. I det andra fallet, i Sydney, gick han på gatan och knivskar, där han övermannades
I Norge var det en man med vit hudfärg, blont hår, med texter som antydde högerextremism. I Sydney var det en mörkhårig man, med turkiskt ursprung, som ropade Allah akbar, vilket kan antyda islamism.
Norge klassade dådet som terrordåd, medan man inte klassat Sydney-dådet som terrorism, utan tycks snarare hänvisa till att förövaren har en historia med mentala problem.
I det norska fallet har tidningarna skrivit mycket om det, statsministern har deltagit och det har t o m lett till en fnurra på trådarna mellan Sverige och Norge. I Sydney-fallet uttalade sig premiärminister, men återhållet, och utan att sedan visa större engagemang. Tidningarnas uppmärksamhet är återhållen, sannolikt mest driven av att man har några videos som visar hans illdåd.
Med så stora likheter i dåden, men med så stora skillnader i receptionen av dådet, vad är så olikt i fallen att det motiverar receptionens skillnad?
Man kan ha en rasistisk förklaring och en förklaring som kan kallas rummets institutionella ordning.
Den rasistiska förklaringen säger att två saker sammanföll: 1.) en vit man är mer besvärande och intressant än en mörk man, och 2.) ett dåd mot en muslimsk byggnad är mer besvärande och intressant än ett dåd mot en oprecis plats. Denna rasistiska tolkning, vit man och moské, eldas på av att muslimer uttalat sig och anser sig rädda, och SVT har visat reportage om muslimers rädsla. Inga fotgängare, som jag sett, har deltagit i reportage ifrån Sydney, där de fått uttrycka sin rädsla inför gaturummet och hoten mot fotgängare. Ytterligare späs rasismen på av att det just var en vit man, som per definition tillhör de privilegierade, medan den mörke mannen per definition tillhör underklassen, oaktat de verkliga förhållandena för de två individerna.
Den rasistiska förklaringen, som förvisso har viss trolighet, är obehaglig. Inte för att den typen av rasism inte finns, utan för att den finns. Det är det som jag kallar nyrasism, och den är så obehaglig eftersom den när sig på vanföreställningen av att vara antirasism.
En mer intressant tolkning av den skilda receptionen är rummets institutionella ordning. Den säger att en moské är ett rum som anses heligt, där en typ av människor, kanske sköra sådana, samlas för att i en gemenskap, baserad på en stark gemensam tro, utöva en vilsam, meditativ verksamhet tillsammans. Att bryta in i en kyrka och begå våldsbrott är ett oerhört brott. I våra kyrkor hade man ju t o m ett speciellt vapenrum, där vapnen skulle lämnas, innan man trädde in i kyrkans rum.
Detta står i bjärt kontrast till gatan. På gatan sker alla demonstrationer. Revolutioner föds och lever på gatan. På Franz-Joseph-gatan sköt Princip ärkehertigen Ferdinand av Österrike och startade Första världskriget. På gatan går den prostituerade och säljer sina tjänster. På gatan befinner sig den överförfriskade gästen som blivit utkastad från restaurangen. På gatan finns ett myller av människor, med allsköns olika motiv och intentioner.
Gatan är mångfald, olikheter och oenighet, mellan moskén är enhetlighet, likhet och identiska intentioner. Gatan är ingen förkunnad helig plats, trots dess oerhörda betydelse i vår historia, medan kyrkan är en helig plats, där religionerna skall hålla sina mässor.
Men betänk vilka religioner vi har att göra med. De religioner som ryms i kyrkorna, judendom, kristendom, islam, är religioner med floder av blod på sina altare och sina biblar och rullor. De är sannerligen inte de fredliga organisationer som man anser att deras byggnader skall vara. Se paradoxen, med deras krigiska agerande och historia, men deras fredade byggnader.
Särbehandlingen av de två illdåden tror jag därför beror på att det är helt oacceptabelt att illdåd utförs i endräktens kyrkor, medan det är nästan helt acceptabelt att de utförs på den röriga gatan. Den som går på gatan bör vara lite vaksam, medan den som är i kyrkan skall vara helt fredad. På gatan försvarar du dig själv, i kyrkan finns inget skäl till försvar.
För mig, som njutare av torg och som ateist, framstår det som en märklig ordning. Varför skall mångfaldens gata accepteras vara mer osäker och mer farlig än en endräktens kyrka?
Medan jag mediterar vid torget, tittar på alla människor och fantiserar om vem de är och ser hur de agerar, böjer sig muslimen i sin moské och visar sin lydnad under sin gud. Varför fördöms mer illdådet i muslimens moské, medan illdådet på min plats, där jag tillber mänskligheten, får mindre uppmärksamhet och förbannas mindre?
Återigen tror jag mig kunna bevisa att de religiösa lyckats göra sig privilegierade i samhället. De och deras platser är mer skyddsvärda än ateistens och torgnjutarens platser. Med tanke på de religiösas praktik, som visar att de bär på hatets frö och hatets skrifter, ter det sig paradoxalt. Om man inte kan anta att de religiösa är privilegierade, till hat och till beskydd.
(Några länkar om dåden:
https://www.svt.se/nyheter/utrikes/stoppade-knivmannen-i-sydney-hyllas-av-polis-raddade-flera-liv
https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/1ny10e/misstankte-terroristen-philip-manshaus-haktas)
Öllsjö den 14 augusti 2019
RSS-flöde
