Återigen skall betygen förändras genom att de angivna kriterierna för olika betyg skall omformuleras.
https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/dObRrj/kritiserat-betygssystem-i-svenska-skolor-ska-goras-om
En docent från Linnéuniversitet lät 33 professorer rangordna betygskriterier, där det visade sig att de t ex inte kunde se skillnad på grundskolans kriterium och forskarutbildningens.
https://www.svt.se/nyheter/lokalt/smaland/hans-studie-svangde-debatten-om-luddiga-betygskriterier
Idag är lärandemål viktiga. De skall anges i kursplaner och examinationen skall explicit relateras till de olika lärandemålen. I dokument!
Utifrån mina erfarenheter undrar jag om det bara är jag som har erfarenheter som ger mig skäl att fråga: Vad spelar dessa formuleringarna för roll?
Lärandemål och de långa formuleringarna tillhör det som kallas New Public Management, där man reducerar professionalism som styrmekanism, och betonar istället byråkratisk styrning, dvs dokumentation och regler. I den styrningen blir dokument och dokumentation viktiga. De blir viktiga som uttryck och som manifestation. Men jag tvivlar på att de blir viktiga i den operativa verksamheten, dvs där betygen sätts i verkligheten, eftersom den tidigare och kanske än, i stor grad styrs professionellt och inte byråkratiskt.
Jag har erfarenhet av utvärdering av examensrättsansökningar. På ett universitet var dokumenten snygga och hade de riktiga orden. Vid mötet med verksamheten kunde dock en rejäl avvikelse skönjas, mellan orden i dokumenten och vad företrädarna sade. I en utvärdering av en högskolas ansökan var skillnaderna mindre, då dokumenten inte var lika snygga.
Jag har själv varit delaktig i sådana ansökningar. En gång, när jag var ansvarig för en ansökan, gjorde först lärarna sina kursplaner. Därefter tog jag dessa kursplaner och skickade dem till en gudabenådad ordekvilibrist. Han tog bort dåliga formuleringar och fyllde på med snygga formuleringar och de rätta orden. När jag fick dokumenten tillbaka, lades de till ansökan, utan att gå till lärarna för godkännande. Ty det var ju inte lärarna som skulle ha dem, utan de som granskade ansökan.
En annan kollega, med stor förmåga att rationalisera, har ett basdokument med de snygga formuleringarna och de rätta orden, där man sedan fyller i några specifika saker för den kursen det berör, som sedan kan skickas till nämnden som godkänner kurser. Med hög sannolikhet för att bli accepterad.
Detta är ett välkänt fenomen i organisationsstudier. Det kallas decoupling, att frikoppla saker från varandra. I detta fall innebär det att frikoppla de externa kraven på formuleringar och ord i dokument från själva verksamheten, så att verksamheten inte påverkas, utan kan bedrivas med sin normala effektivitet. Man kan också kalla det window dressing, att spela för gallerierna.
I min värld, i min verkliga verksamhet och inte den byråkratiska, där sätts betyg i en kollegial process, där erfarna betygssättare samverkar med mindre erfarna, för att på så sätt i första hand överföra betygskriterier till de mindre erfarna genom agerande, och, kanske, ibland, i andra hand, för att de erfarna skall få nya tankar kring betygssättning. Betygskriterierna är svåra att göra explicita, men finns som normer i en grupp professionella.
Den betygssättningsprocessen är skild från dokumenten som ges till administrationen. Skulle de någon gång råka på varandra, är gången typiskt den att betygen sätts, därefter använder man dokumentens ord för att motivera betyget. Aldrig går det den omvända gången, att dokumentens ord används för att ta fram betygen. Således, professionen gör sitt jobb och kläder sedan sitt jobb i de korrekta byråkratiska termerna, som om byråkratin hade styrt.
Detta är den tydliga skillnaden mellan byråkratisk styrning, där regler och dokument avser att styra verksamheten, och professionell styrning, där aktörernas professionalism styr verksamheten. Byråkratisk kontroll är gott i ett byråkratiskt system, där aktörerna måste följa reglerna, delvis p g a att de därigenom inte behöver veta vad de gör, ty de följer blott reglerna. I ett professionellt system, där aktörerna är de som har kunskapen, är byråkratiska regler meningslösa, ty det är aktörerna i verksamheten som har kunskapen.
Det som har skett, med början i mitten av 90-talet, var att universitet, och kanske än mer, högskolorna, ersatte sina akademiska ledare med icke-akademiska chefer. Dessa skall styra, eller framstå som att de styr, varför byråkratisk styrning etableras, där regelföljande är tänkt att ersätta professionens agerande. Vad jag erfarit är att professionen makat på sig och lämnat administrationen till de akademiska cheferna, som etablerar byråkratisk styrning. Akademikerna, de professionella, har tagit den byråkratiska styrningen och utformat ett agerande där de ser ut att följa den byråkratiska styrningen genom att leverera de riktiga orden och dokumenten till administrationen. Men samtidigt har de behållit den professionella styrningen genom att sätta betyg enligt den professionella logiken. De har frikopplat sin verkliga verksamhet, där betygs sätts, från den imaginära verksamheten, där dokument utbyts.
De akademiska cheferna får sitt, och upplever att de styr verksamheten, medan de professionella får sitt och utför sin professionella gärning. Det innebär förvisso en ökad resursåtgång, ty de professionella får ägna sig åt att klä sitt skyltfönster, de får upprätta dokument, och de får finna ordekvilibristen i sin grupp, som förbrukar tid på att skydda deras professionella verksamhet genom att ge till administratörerna, vad de vill ha.
Jag tror därför att omskrivningar är tämligen verkningslösa, så länge som professionen är någorlunda stark. Det är emellertid när professionen inte längre kan stå emot, när den urvattnas, när den eroderar, som kaos uppstår. Då blir maktkampen tydlig, där byråkratin står mot professionen.
Jag tror att vi är där idag. Återstår att se vem som vinner. Jag har som arbetsbefriad förlorat, men jag hoppas att professionen vinner. För våra studenters skull. För vår resurseffektivitets skull.
Öllsjö den 18 augusti 2019
https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/dObRrj/kritiserat-betygssystem-i-svenska-skolor-ska-goras-om
En docent från Linnéuniversitet lät 33 professorer rangordna betygskriterier, där det visade sig att de t ex inte kunde se skillnad på grundskolans kriterium och forskarutbildningens.
https://www.svt.se/nyheter/lokalt/smaland/hans-studie-svangde-debatten-om-luddiga-betygskriterier
Idag är lärandemål viktiga. De skall anges i kursplaner och examinationen skall explicit relateras till de olika lärandemålen. I dokument!
Utifrån mina erfarenheter undrar jag om det bara är jag som har erfarenheter som ger mig skäl att fråga: Vad spelar dessa formuleringarna för roll?
Lärandemål och de långa formuleringarna tillhör det som kallas New Public Management, där man reducerar professionalism som styrmekanism, och betonar istället byråkratisk styrning, dvs dokumentation och regler. I den styrningen blir dokument och dokumentation viktiga. De blir viktiga som uttryck och som manifestation. Men jag tvivlar på att de blir viktiga i den operativa verksamheten, dvs där betygen sätts i verkligheten, eftersom den tidigare och kanske än, i stor grad styrs professionellt och inte byråkratiskt.
Jag har erfarenhet av utvärdering av examensrättsansökningar. På ett universitet var dokumenten snygga och hade de riktiga orden. Vid mötet med verksamheten kunde dock en rejäl avvikelse skönjas, mellan orden i dokumenten och vad företrädarna sade. I en utvärdering av en högskolas ansökan var skillnaderna mindre, då dokumenten inte var lika snygga.
Jag har själv varit delaktig i sådana ansökningar. En gång, när jag var ansvarig för en ansökan, gjorde först lärarna sina kursplaner. Därefter tog jag dessa kursplaner och skickade dem till en gudabenådad ordekvilibrist. Han tog bort dåliga formuleringar och fyllde på med snygga formuleringar och de rätta orden. När jag fick dokumenten tillbaka, lades de till ansökan, utan att gå till lärarna för godkännande. Ty det var ju inte lärarna som skulle ha dem, utan de som granskade ansökan.
En annan kollega, med stor förmåga att rationalisera, har ett basdokument med de snygga formuleringarna och de rätta orden, där man sedan fyller i några specifika saker för den kursen det berör, som sedan kan skickas till nämnden som godkänner kurser. Med hög sannolikhet för att bli accepterad.
Detta är ett välkänt fenomen i organisationsstudier. Det kallas decoupling, att frikoppla saker från varandra. I detta fall innebär det att frikoppla de externa kraven på formuleringar och ord i dokument från själva verksamheten, så att verksamheten inte påverkas, utan kan bedrivas med sin normala effektivitet. Man kan också kalla det window dressing, att spela för gallerierna.
I min värld, i min verkliga verksamhet och inte den byråkratiska, där sätts betyg i en kollegial process, där erfarna betygssättare samverkar med mindre erfarna, för att på så sätt i första hand överföra betygskriterier till de mindre erfarna genom agerande, och, kanske, ibland, i andra hand, för att de erfarna skall få nya tankar kring betygssättning. Betygskriterierna är svåra att göra explicita, men finns som normer i en grupp professionella.
Den betygssättningsprocessen är skild från dokumenten som ges till administrationen. Skulle de någon gång råka på varandra, är gången typiskt den att betygen sätts, därefter använder man dokumentens ord för att motivera betyget. Aldrig går det den omvända gången, att dokumentens ord används för att ta fram betygen. Således, professionen gör sitt jobb och kläder sedan sitt jobb i de korrekta byråkratiska termerna, som om byråkratin hade styrt.
Detta är den tydliga skillnaden mellan byråkratisk styrning, där regler och dokument avser att styra verksamheten, och professionell styrning, där aktörernas professionalism styr verksamheten. Byråkratisk kontroll är gott i ett byråkratiskt system, där aktörerna måste följa reglerna, delvis p g a att de därigenom inte behöver veta vad de gör, ty de följer blott reglerna. I ett professionellt system, där aktörerna är de som har kunskapen, är byråkratiska regler meningslösa, ty det är aktörerna i verksamheten som har kunskapen.
Det som har skett, med början i mitten av 90-talet, var att universitet, och kanske än mer, högskolorna, ersatte sina akademiska ledare med icke-akademiska chefer. Dessa skall styra, eller framstå som att de styr, varför byråkratisk styrning etableras, där regelföljande är tänkt att ersätta professionens agerande. Vad jag erfarit är att professionen makat på sig och lämnat administrationen till de akademiska cheferna, som etablerar byråkratisk styrning. Akademikerna, de professionella, har tagit den byråkratiska styrningen och utformat ett agerande där de ser ut att följa den byråkratiska styrningen genom att leverera de riktiga orden och dokumenten till administrationen. Men samtidigt har de behållit den professionella styrningen genom att sätta betyg enligt den professionella logiken. De har frikopplat sin verkliga verksamhet, där betygs sätts, från den imaginära verksamheten, där dokument utbyts.
De akademiska cheferna får sitt, och upplever att de styr verksamheten, medan de professionella får sitt och utför sin professionella gärning. Det innebär förvisso en ökad resursåtgång, ty de professionella får ägna sig åt att klä sitt skyltfönster, de får upprätta dokument, och de får finna ordekvilibristen i sin grupp, som förbrukar tid på att skydda deras professionella verksamhet genom att ge till administratörerna, vad de vill ha.
Jag tror därför att omskrivningar är tämligen verkningslösa, så länge som professionen är någorlunda stark. Det är emellertid när professionen inte längre kan stå emot, när den urvattnas, när den eroderar, som kaos uppstår. Då blir maktkampen tydlig, där byråkratin står mot professionen.
Jag tror att vi är där idag. Återstår att se vem som vinner. Jag har som arbetsbefriad förlorat, men jag hoppas att professionen vinner. För våra studenters skull. För vår resurseffektivitets skull.
Öllsjö den 18 augusti 2019
RSS-flöde
