Nästa gång vi ställde till med middag, ett år senare (han var professor i strategi och kom på årliga besök till institutionen där jag arbetade), hade vi tänkt till. Vi serverade en sorts fiskrätt med räkor. Vi åt och drack och skrattade oerhört mycket. Efteråt, när han diskade, som han starkt propsade på att få göra, berättade han skrattande att förra gången var det gris, denna gång räkor, som också är något som juden inte får äta. Inför våra suckar och nästan förtvivlan att hela tiden göra fel, vände han sig om, med diskborsten i handen och poängterade att han väljer trevligt sällskap och god mat framför matreglerna i judendomen.
Långt senare bjöd jag personer till middag. Jag visste de var muslimer, och nu hade jag internet, så jag visste vad som kunde vara i maten. När de satte sig vid bordet frågade de om det var gris i maten. Nej, svarade jag. Sedan åt vi, jag drack mitt vin och de drack sin juice och vi skrattade.
Dessa två middagsupplevelser tror jag säger en hel del, om muslimer och om judar och om vår relation till dessa två slag av religioner.
I grunden kan jag inte uthärda någon av dem eftersom de är abrahamitiska, totalitära idésystem som förödmjukar människan genom att kräva underkastelse under en gud, och en gud som är det värsta monster vi skapat, helt i paritet med Förintelsen och atombomben.
Bägge två har absurda regler att förhålla sig till, t ex att inte äta gris. Trots att vi i Sverige har ett djurskydd och slakteriförordning som gör att det helt saknas risker med att äta griskött. Det är en löjlig, vidskeplig regel som de bägge religionerna har, blott för att tydligt markera mot människorna att de skall lyda, hur absurt deras lydande än är.
Men du noterade skillnaden, att juden, i en nästan tyst bisats nämnde grisförbudet, medan muslimen öppnade middagen med att försäkra sig om att det inte var gris. Juden åt grisen, medan muslimen aldrig hade ätit grisen.
Jag vill minnas att i judendomen finns en regel hur man skall hantera regelkrockar. Det finns regler i judendomen för förhållandet mellan personen och guden, och mellan personer. Om dessa krockar, skall regeln för personliga relationer följas. Som om det här med människor trots allt är viktigare, i alla fall för stunden, och att guden får man hantera i evighetens perspektiv. En sympatisk, ja, nästan humanistisk regel. Som kanske fick juden i mitt hem att tänka att nu har jag ett tillfälle att ha trevligt med människor. Då skall inte guden komma emellan. Guden får jag ta hand om senare.
Visst finns det många olika uttydningar av lärorna, men det tycks som om islam verkligen står för sitt namn, dvs lydnad, underkastelse. I alla situationer. Det är islam som troget följer den groteska fundamentalisten abraham, som villigt, om än med någon tvekan, var villig att lyda sin guds groteska förmaning, att mörda sin son. (Läs Mos 22:1ff, och förfasas över lydnad)
Juden tycks ha en ständig förhandling, ett ständigt brottande med sin gud. Något som också syns i deras skrifter, ty medan allah är stor och mäktig, och hela tiden utlovar eld mot dem som inte lyder honom, så kämpar hela tiden jahve med att få judarna att lyda honom. Ibland går det, som uttåget ur Egypten. Men då fick ju guden anstränga sig så mycket att han bröt mot sitt eget bud, du skall inte döda, när han lät dödsängeln gå genom Egypten och döda alla förstfödda söner, när invånarna inte hade märket med lammets blod på dörrposten som visade att de var Moses folk. När man läser i gamla testamentet får man intrycket att jahve ibland får locka Moses folk till att bli tillbedjare. En sorts evig förhandling mellan guden och de som han vill ha som sina tillbedjare.
Judarna har förföljts i världshistorien på ett sätt som muslimerna inte erfarit. Det finns t o m ett ord, ett något oegentligt ord för judeförföljelsen, antisemitism. Något sådant ord för förföljelse av muslimer känner jag inte.
Det är egentligen märkligt med antisemitism, ty vad jag förstår och vet har judarna inte presenterat och utövat sin religion på ett aggressivt sätt (förutom deras ständiga invasioner av Palestina). Likt min judiska middagsgäst, har de inte börjat middagen med att fråga om det är gris i maten. De har haft sin religion och sin religionsutövning, och låtit andra vara. De har kunnat överge reglerna tillfälligt, för att vinna annat, tex en god stämning vid middagsbordet.
Den andra religionen, islam, är betydligt mer aggressiv och kräver än det ena och än det andra. Vilket är naturligt eftersom de måste lyda. Hos dem kommer relationen till deras gud i första, andra och tredje hand. Ja, i alla fall skall de lyda sin gud. I en middag kan man ha trevligt, men först kommer lydnaden till guden, i andra hand, trevnaden mellan människorna. Deras lydnad är så stor att de t o m kräver att vi andra skall lyda deras gud, t ex genom förbudet att avbilda skaparen av deras religion.
islam förefaller aggressivt, konfrontanistisk och fundamentalistisk, medan judendomen förefaller undfallande och tolerant. I mitt minne kommer den tragiska bilden av juden som följer nazistens kommando till sin egen död.
Medan jag skyr alla tre abrahamitiska religioner, för deras antihumanitära, amoraliska lära, föredrar jag judendomen framför islam, just p g a den lilla reva i läran som gör det möjligt för dem att vara med andra, utan konfrontation. Den lilla reva av humanitet som judarna tycks ha.
Men med risk för att framstå som hemmablind, uppfödd i ett protestantiskt land, tycker jag revan är större i kristendomen, manifesterad av Jesus oerhört visa ord inför äktenskapsförbryterskan där regeln säger att hon skall stenas: Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen på henne (Joh 8:7). [Nu säger bibelstudier att detta tycks vara ett senare tillägg, men allt är ju ändå bara historier, så det uttrycker mer andan i religionen än vad Jesus verkligen sagt]
Ett av de stora problemen med de abrahamitiska religionerna är just regelföljandet, det amoraliska förhållandet, där regeln skall följas, ty den är given av monstret, guden. Mot den anti-humanitära, anti-förnuftiga hållningen står Kants lära om plikten och det kategoriska imperativet, att individen skapar sina maximer, som den antar och som den låter leda sitt agerande, förutsatt att de kan göras till allmän lag. Medan religionerna har eviga regler, som ges till människorna att åtlyda, skapas Kants regler av människorna i samhället. Förnuftet, med sitt kategoriska imperativ, leder människan.
Därför har jag lättare att fördra veganen, ty även den har sina matrestriktioner, men den är villig att debattera sina regler för maten utifrån vetenskapen om vad som är god hushållning med våra resurser och vad som är bra för människokroppen. Den försöker i alla fall vara vägledd av Förnuftet i sina regler. Den religiöse tänker inte, den känner inte, den bara lyder.
Öllsjö den 26 augusti 2019