Med grund i mina arbetslivserfarenheter är jag mer benägen att säga att snällhet är en funktion av styrka. Ju starkare man är, desto snällare kan man vara. Den starke kan ha överseende med andras agerande, ty den är stark och kan ta den svages agerande. Men den svage kan inte ta den starkes agerande, ty den känner sig alltid hotad eftersom den är svag.
Du skall därför alltid vara mer uppmärksam på den svage än den starke, ty medan den starke kan vilja dig gott, och ha råd med att göra gott, kan den svage aldrig vilja dig gott, då den måste hela tiden se om sig själv och värna det lilla den har.
Den starke möter dig med sitt ansikte, medan den svage försöker slinka bakom dig, så att den kan köra kniven i din rygg, om det behövs. Hellre möta en stark, ansikte mot ansikte, än att hela tiden behöva vända sig om för att skydda sin rygg mot den svages angrepp.
Ju mindre du har, ju mer du kämpar för det du lilla du har. Om du bor i öknen, vid en oas, bjuder du in den törstige, medan om du blott har en liten vattenflaska, mitt i öknen, bjuder du inte på den lilla skvätt vatten du har. Den starke är snäll genom sin styrka. Den svage är elak genom sin svaghet.
Till denna visdom kan läggas maffiabossens goda råd, att man skall ha sina vänner nära, men sina fiender närmare (https://www.youtube.com/watch?v=DfHJDLoGInM ) Den som vill tillfoga dig skada måste du vara uppmärksam på. Den som vill dig väl, behöver du inte bevaka.
Sammantaget ger detta att det är bra med starka vänner, medan det är dåligt med svaga fiender.
Men till detta måste läggas omgivningens struktur, dvs hur makt fördelas i omgivningen. Min arbetslivserfarenhet har skapats i ett sammanhang där det finns två omgivningar, den akademiska och den organisatoriska. Den akademiska omgivningen är professionell, där styrka är en funktion av auktoritet, vilken ges genom förmåga till forskning, utbildning och samhällspåverkan. Den organisatoriska är arbetsplatsen på en högskola eller universitet, där makt är en funktion av position i den auktoritära hierarkin.
Styrka är således inte med nödvändighet positivt korrelerat till makt, lika lite som auktoritet är positivt korrelerat med det auktoritära. Det kan t o m vara negativt korrelerat, att den starke är maktlös. Detta kan komma av att den svage kompenserar sin svaghet genom makt, dvs den svage försöker vinna hierarkisk position för att den är svag, men vinner makt genom hierarkin. Det är det som gör det möjligt för den akademiskt svage att via hierarkins makt, säga till den akademiskt starke att tiga i organisationen, eller ytterst, att se till att den akademiskt starke försvinner från organisationen.
Hur är det då möjligt att akademiska organisationer inte ger makt till den akademiskt starke, utan i somliga fall verkar ge makt till den akademiskt svage? Om det har jag egentligen forskat hela mitt liv. Hur kan organisationer driva från sin målsättning och därmed vara mindre effektiva än de hade kunnat vara?
En vanlig förklaring jag stöter på är att jag ser fel, att jag lever i en trosföreställning. Jag tror att organisationen skall vara akademisk, eftersom den utger sig för att vara akademisk. Heter en organisation högskola eller universitet, skall den vara akademisk.
Man hävdar istället att organisationen hyser en professionell kader och en administrativ kader. I det gamla universitetet gick de professionella in och ut från administrationen, dvs kollegiet var principen. Det innebar att administrationen styrdes av de professionella, där de aldrig fick möjlighet att tappa sina professionella målsättningar och liera sig med en administration, eftersom de strax lämnade administrationen och återvände till professionens arbete. Idag, när kollegiet är avskaffat, rymmer högskolan och universitetet två organisationer, en professionell och en administrativ. Övergångar mellan dessa två är talande, och kan ge information om svag och stark, om farlig och snäll. Om det skriver jag imorgon.
Öllsjö den 22 augusti 2019