Den demokratiske socialisten (jag tenderar att försöka undvika beteckningen ’socialdemokrat’ eftersom dagens socialdemokrater lämnat den demokratiska socialismen bakom sig) hävdar principen: Gör din plikt, kräv din rätt. Först när du bidrar, efter förmåga, har du rättigheter. Innan dess är du exploatör, profitör, parasit. Det är när du gör rätt för dig, som du får rättigheter.
Jag har fört bok över mina arbetade timmar sedan höstterminen 1999, då jag blev bekväm med programmet Excel och därmed kunde göra ett smidigt kalkylprogram. Jag noterar när jag börjar med en aktivitet och när jag slutar med den. Jag har tillgång till 26 poster varje år, där jag noterar kurser jag undervisar på, forskningsprojekt jag arbetar i, och ansvarspositioner jag uppbär, samt några övriga poster. Jag vet därför med rimlig noggrannhet, hur mycket tid jag lagt ner på de olika aktiviteterna.
Jag vet att jag under dessa 20 år arbetat 44389 timmar, dvs i genomsnitt 2219 timmar per år. Normalarbetstid är, tror jag, 1700 timmar, varför jag har arbetat 10389 timmar mer än normalarbetstid. Man kan säga att jag i genomsnitt arbetar övertid 30,6%. Det år jag arbetade som minst var läsåret HT17VT18, då jag arbetade 1830 timmar. Det var det år jag förföljdes av sk akademiska chefer. Det år jag arbetade som mest var HT13VT14, då jag arbetade 2505 timmar. Varför minns jag inte nu. Jag har således aldrig arbetar normalarbetstid.
Varför noterar Sven-Olof Yrjö Collin sina arbetade timmar när han har förtroendearbetstid? Varför arbetar han alltid mer än normalarbetstid?
Genom att notera arbetstiden, ser jag att jag gör rätt för mig, i alla fall avseende arbetad tid. Ingen kan komma och säga att jag hållit mig undan. Ingen kan säga att jag ägnat mig åt filosofi, politiskt arbete, trädgårdsskötsel, lättja. Jag har mitt kalkylprogram som jag kan anföra om någon, någon gång, skulle uttrycka sitt tvivel.
Jag har ryggen fri, i alla fall när det gäller arbetad tid. Om jag misslyckas i mitt arbete beror det inte på den tid jag lagt ner på mitt arbete, utan på min förmåga. Jag gör vad jag kan, och för att minst uppnå vad jag skall göra, adderar jag mer tid.
Är detta ett tvångsbeteende, att hålla ryggen fri, eller är det en plikt, att göra det rätta? Tvingar jag mig till att arbeta mer än jag måste, eller gör jag det som ett fritt val, som en plikt?
Jag kan förklara storleken på de börsnoterade bolagens styrelsekompensation. Det har jag och min forna doktorand, Yuliya Ponomareva, visat genom en publicerad artikel i Journal of Management and Governance. Men jag kan inte förklara mitt beteende, att jag har noterat varje arbetad timme sedan höstterminen 1999. Jag vill gärna förklara det med plikten, att säkerställa att jag gör min plikt.
Det är lätt att kritisera detta beteende, ty jag blir inte betald för att förbruka arbetstimmar, utan för att fullgöra en uppgift. Det är skillnaden mellan insatskontroll och resultatkontroll. Jag kan arbeta 80 timmar med att handleda en uppsats, som avräknas med 44 timmar för handledningen, men om uppsatsen blir underkänd och studenterna utvärderar min insats som värdelös, så har jag gjort mer än väl mina timmar, men inte uppnått det som är min uppgift.
En gång har jag fått höra av en akademisk chef: ”Du har misslyckats med allt”. Även om jag tyckte det var ett djupt orättvist uttalande, så kunde jag inte rädda mig genom att visa att jag arbetat mer än någonsin, mätt i antal timmar. Mitt kalkylprogram kunde inte rädda mig, när personen mittemot mig hävdade att jag inte gjort min plikt, att göra, i alla fall, ett rimligt godtagbart arbete. Alla mina timmar, mer än någonsin under de 20 åren jag noterat dem, ledde enbart till ett totalt misslyckande, enligt den akademiske chefen. Resultatkontrollen, så som den på andra sidan bordet värderade resultatet, var ett totalt misslyckande.
Trots detta tecken på kalkylprogrammets värdelöshet i att kunna ge mig möjligheter att visa att jag gör min plikt, har jag fortsatt med det, även som arbetsbefriad professor. Är det då inte mer av ett tvång än ett sätt att visa att jag gör min plikt?
När jag står framför min farmors gravsten, som jag ibland gör, hon som lärde mig den demokratiska socialismens grundläggande värderingar, socialdemokratins förlorade värderingar, kan jag blott säga att jag gjorde vad jag kunde, utifrån mina värderingar och min vision. Jag gjorde min plikt, men det var inte tillräckligt. Det blev mitt livs misslyckande. Tiden, engagemanget, normerna, visionen, plikten fanns där. Men inte förmågan. I alla fall enligt den akademiske chefen.
Plikten är uttryck för min frihet, den väljer jag. Men jag väljer inte min förmåga. Den har jag, den väljer jag inte. Plikten och min förmåga har gjort mig till professor. Plikten och förmågan räckte långt, men inte långt nog.
Mina timmar blir ett uttryck för att jag gjort vad jag kan. Mina timmar är ett, av flera, uttryck för att jag gjort min plikt.
Öllsjö den 16 augusti 2019
Jag har fört bok över mina arbetade timmar sedan höstterminen 1999, då jag blev bekväm med programmet Excel och därmed kunde göra ett smidigt kalkylprogram. Jag noterar när jag börjar med en aktivitet och när jag slutar med den. Jag har tillgång till 26 poster varje år, där jag noterar kurser jag undervisar på, forskningsprojekt jag arbetar i, och ansvarspositioner jag uppbär, samt några övriga poster. Jag vet därför med rimlig noggrannhet, hur mycket tid jag lagt ner på de olika aktiviteterna.
Jag vet att jag under dessa 20 år arbetat 44389 timmar, dvs i genomsnitt 2219 timmar per år. Normalarbetstid är, tror jag, 1700 timmar, varför jag har arbetat 10389 timmar mer än normalarbetstid. Man kan säga att jag i genomsnitt arbetar övertid 30,6%. Det år jag arbetade som minst var läsåret HT17VT18, då jag arbetade 1830 timmar. Det var det år jag förföljdes av sk akademiska chefer. Det år jag arbetade som mest var HT13VT14, då jag arbetade 2505 timmar. Varför minns jag inte nu. Jag har således aldrig arbetar normalarbetstid.
Varför noterar Sven-Olof Yrjö Collin sina arbetade timmar när han har förtroendearbetstid? Varför arbetar han alltid mer än normalarbetstid?
Genom att notera arbetstiden, ser jag att jag gör rätt för mig, i alla fall avseende arbetad tid. Ingen kan komma och säga att jag hållit mig undan. Ingen kan säga att jag ägnat mig åt filosofi, politiskt arbete, trädgårdsskötsel, lättja. Jag har mitt kalkylprogram som jag kan anföra om någon, någon gång, skulle uttrycka sitt tvivel.
Jag har ryggen fri, i alla fall när det gäller arbetad tid. Om jag misslyckas i mitt arbete beror det inte på den tid jag lagt ner på mitt arbete, utan på min förmåga. Jag gör vad jag kan, och för att minst uppnå vad jag skall göra, adderar jag mer tid.
Är detta ett tvångsbeteende, att hålla ryggen fri, eller är det en plikt, att göra det rätta? Tvingar jag mig till att arbeta mer än jag måste, eller gör jag det som ett fritt val, som en plikt?
Jag kan förklara storleken på de börsnoterade bolagens styrelsekompensation. Det har jag och min forna doktorand, Yuliya Ponomareva, visat genom en publicerad artikel i Journal of Management and Governance. Men jag kan inte förklara mitt beteende, att jag har noterat varje arbetad timme sedan höstterminen 1999. Jag vill gärna förklara det med plikten, att säkerställa att jag gör min plikt.
Det är lätt att kritisera detta beteende, ty jag blir inte betald för att förbruka arbetstimmar, utan för att fullgöra en uppgift. Det är skillnaden mellan insatskontroll och resultatkontroll. Jag kan arbeta 80 timmar med att handleda en uppsats, som avräknas med 44 timmar för handledningen, men om uppsatsen blir underkänd och studenterna utvärderar min insats som värdelös, så har jag gjort mer än väl mina timmar, men inte uppnått det som är min uppgift.
En gång har jag fått höra av en akademisk chef: ”Du har misslyckats med allt”. Även om jag tyckte det var ett djupt orättvist uttalande, så kunde jag inte rädda mig genom att visa att jag arbetat mer än någonsin, mätt i antal timmar. Mitt kalkylprogram kunde inte rädda mig, när personen mittemot mig hävdade att jag inte gjort min plikt, att göra, i alla fall, ett rimligt godtagbart arbete. Alla mina timmar, mer än någonsin under de 20 åren jag noterat dem, ledde enbart till ett totalt misslyckande, enligt den akademiske chefen. Resultatkontrollen, så som den på andra sidan bordet värderade resultatet, var ett totalt misslyckande.
Trots detta tecken på kalkylprogrammets värdelöshet i att kunna ge mig möjligheter att visa att jag gör min plikt, har jag fortsatt med det, även som arbetsbefriad professor. Är det då inte mer av ett tvång än ett sätt att visa att jag gör min plikt?
När jag står framför min farmors gravsten, som jag ibland gör, hon som lärde mig den demokratiska socialismens grundläggande värderingar, socialdemokratins förlorade värderingar, kan jag blott säga att jag gjorde vad jag kunde, utifrån mina värderingar och min vision. Jag gjorde min plikt, men det var inte tillräckligt. Det blev mitt livs misslyckande. Tiden, engagemanget, normerna, visionen, plikten fanns där. Men inte förmågan. I alla fall enligt den akademiske chefen.
Plikten är uttryck för min frihet, den väljer jag. Men jag väljer inte min förmåga. Den har jag, den väljer jag inte. Plikten och min förmåga har gjort mig till professor. Plikten och förmågan räckte långt, men inte långt nog.
Mina timmar blir ett uttryck för att jag gjort vad jag kan. Mina timmar är ett, av flera, uttryck för att jag gjort min plikt.
Öllsjö den 16 augusti 2019
RSS-flöde
