​Forskningsberedningen är en nyutsedd grupp, som skall vara ett diskussionsforum för den socialdemokratiska och miljöpartistiska regeringen, inför deras forskningspolitiska proposition 2020. Tema för gruppen sägs vara miljö, klimat och hälsa. Redan här anar vi att det inte handlar om att ge en proposition för vetenskaplig excellens, att se till att Sverige utvecklas till en kunskapsnation byggd på stark forskning, som står sig i världskonkurrens. Snarare tycks man vilja utveckla några politiskt prioriterade områden. (https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/pLlqj6/forskare-och-rektorer-vagleder-regeringen)

Redan här överraskas jag att ett så dagsaktuellt problemområde som integration och social splittring inte är ett område för en ’socialdemokratisk’ regering.

Jag har samlat på mig lite data om gruppen, för att se i vilken mån regeringen utgått från de förnämsta forskarna i landet, och hur de täcker in, via representation, viktiga delar av den akademiska kunskapsproduktionen, vilket är vilka fakultetsområde som representeras och vilka organisationer som representeras. Här kommer min genomgång.

Först noterar jag att av de 12 personerna är 7 kvinnor och 5 är män, identifierade utifrån deras namn, vilket sannolikt återger deras fysiska kön. De tycks såldes ha följt en ganska primitiv identitetspolitisk trend. Däremot, eftersom det är en ’socialdemokratisk’ regering, så hade man kunnat förvänta sig att klassursprung också skulle tillhöra urvalsgrunderna. Men en sådan sammanställning kan jag inte göra då jag saknar data, så där svävar jag i okunnighet. Klassanalysen får vänta, eftersom den inte är fashionabel.

Det är inte lätt att inordna alla ledamöter under de vanliga fakultetsgränserna, men med lite osäkerhet säger jag, med procentsatsers starkare intryck, att Samhällsvetenskap och Naturvetenskap har 33% representation var, Medicin har 17%, Humaniora och Teknik har 8%, och Juridik har 0%. Jag tror att Sverige har sin starkaste ställning inom medicin och teknik. Därför är det överraskande att det är samhällsvetenskap och naturvetenskap som får flest representanter. Att juridiken är frånvarande är märkligt då juridiken och deras juridiska metod onekligen ter sig som en dramatiskt viktig aktör i en värld där man efterlyser regleringar för att hantera samhällsproblem.

Organisationer som är företräda följer ett mer förväntat och rimligt mönster. Från de gamla universiteten kommer 58%, de nya universiteten är företrädda av vars en, dvs 8%, och 25% kommer från andra organisationer. Det återspeglar sannolikt ganska väl var den förnämsta forskningen utförs, och var den kan förväntas utföras i framtiden.

Så kommer vi till frågan om urvalspoolen för gruppen. Har den poolen bestått av de förnämsta akademikerna, dvs forskarna i de olika politiskt prioriterade fält som finns? Man kan först se på hur ledamöterna gjort sig i den professionella kåren, dvs vilken akademisk titel de har.

Professorerna representeras med 58%, adjungerade professorer 8% (dvs en person), docenterna med 8%, doktorerna med 17% och licentiaterna med 8%. Man har således inte haft akademisk rang i professionen som dominerande urvalskriterium. Det kan vara ursäktat då yngre personer, som kan vara akademiskt excellenta, ännu inte hunnit meritera sig för den högre akademiska rangen. Tyvärr har jag inte ledamöternas ålder, varför jag inte kan ta bort den möjligheten. Men jag tror mig ändå kunna dra slutsatsen att den akademiska professionens sätt att utmärka professionell skicklighet, genom sitt hierarkiska system, inte varit starkt utslagsgivande. Därmed kan sägas att regeringen deltar, genom sin utnämningspolitik, i avprofessionaliseringen i den akademiska världen.

Ett annat sätt att uppskatta akademisk excellens är att se på hur vetenskapssamhället mottagit dessa personers forskning, dvs i vilken mån deras forskning tillmäts betydelse genom att citeras. Visst är det ett grovt mått, precis som akademisk rang är, och citeringsmönster skiljer sig åt mellan olika vetenskapsområden. Men, om Sverige skall utvecklas till en världsledande kunskapsnation, då borde det finnas gott om världsledande forskare i forskningsberedningen.

Jag har låtit Publish and Perish räkna ut citeringar. Det är en grov uträknare, som inte blott uppmärksammar citeringar i renommerade vetenskapliga tidskrifter. Men det är ett sätt.

Medelvärdet på citeringar är 6754, men medianvärdet, som är 2190, visar att det finns stor spridning. De två mest citerade har 35330 respektive 21035 citeringar, medan de två minst uppmärksammade i vetenskapssamhället har 36 respektive 139 citeringar.

Man har således uppnått mångfald i vetenskaplig excellens i gruppen, genom några excellenta forskare, många medelmåttor, och några som inte gjort något större väsen om sig i vetenskapens värld.

Med risk att framstå som hämnare och tala i egen sak m m, noterar jag att två företagsekonomer finns i gruppen. Den forskningsmässigt betydligt starkare grenen av ekonomi, nationalekonomi, tycks inte finnas företrädd. Nästan lite stolt ser jag att Håkan Pihl ingår i gruppen, personen vars doktorsavhandling både han och jag kämpade med, för att få Lunda-institutionens interna opponenter, Karin Jonnergård och Rikard Larsson, att acceptera för disputation. Det tog ett år, men sedan fick han disputera och blev godkänd med betygsnämndens enighet. Stoltheten får förvisso sig en törn genom att det var Pihl som kallade mig som professor i företagsstyrning till Högskolan Kristianstad, där han var och är rektor, en kallelse han sedan djupt ångrade och gjorde mig först arbetsbefriad, för att om ett år, i juli 2020, helt befria mig från tjänsten.

Men med denna information, där jag kan misstänkas för att ha hämndbegärets drivkraft, så har dessa två företagsekonomer sammanlagt 353 citeringar, dvs de är knappt erkända i deras egen forskarvärld.

Om man hade sökt erkända företagsekonomiska forskare hade jag förväntat mig, och gärna sett t ex Barbara Czarniawska i gruppen. En oerhört duktig forskare, samhällsdebattör och, inte minst, handledare. Eller den med än större genomslag i vetenskapsvärlden, Mats Alvesson, med 73999 citeringar, och med kraftfullt samhällsengagemang, inte minst synligt idag (https://www.svd.se/radslans-kultur-har-fatt-grepp-om-vart-samhalle). Söker man excellenta forskare, är det där man skall söka. Inte bland dem som är mediokra, dvs likt mig, med 2010 citeringar, dvs nära gruppens medianvärde, eller bland de som inte ens är mediokra.

Slutsatsen är att man inte aktivt sökt bland Sveriges excellenta forskare för att få till en beredningsgrupp för forskningspolitiska propositionen. Man har inte ens respekterat den akademiska professionen på ett betydande sätt.

Som akademiker, men kanske än mer, som demokratisk socialist, dvs ortodox socialdemokrat, tycker jag mig se ’socialdemokraternas’ oförmåga eller ovilja att uppskatta den akademiska professionen. Vi befinner oss idag långt borta från Myrdals och Wigforss’ socialdemokrati. Och, som akademiker är jag tvivlande till att gruppen kommer att, på ett magnifikt sätt, premiera Sveriges utveckling som ett land med excellent akademisk forskning och högskola.

Dock, låt mig lägga in en brasklapp, där jag idag sitter i mitt nedgångna drivhus och fabulerar. Pihl, som gav mig långsamt sparken som professor i företagsstyrning, som var min vän och som numer inte ens är min ovän, men som jag ändå delvis känner, kan komma med de mest oväntade idéer. Må han både få, och ha mod att presentera någon av dessa oväntade idéer.

Öllsjö den 10 augusti 2019

Vägverket har hitintills gett servicen att vid anläggningsarbete på vägarna, blott stänga av delar av vägen, varför trafiken har kunnat fortgå, om än med fördröjningar och köer. Men det är slut med det från 1 januari 2020, meddelar de.

De är inspirerade av Trafikverket och Skånetrafiken, som gått ut med meddelande att de skall bygga om järnvägen, varvid all järnvägstrafik stängs av. Man kommer inte att sätta in bussar för att upprätthålla servicen, utan stänger helt enkelt av all transportservice.
https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/K3l6ee/trafikverket-ta-semester--taget-gar-inte

Vägverket inser att de, med helt avstängda vägar, snabbare och enklare kan göra anläggningsarbetet. Det innebär också dramatiskt ökad säkerhet för arbetarna, som ju slipper trafik, och ibland ganska irriterad trafik på sin arbetsplats.

Nackdelarna ankommer endast trafikanterna. Man avråder dem definitivt från att hitta alternativa vägar, ty de är oftast mindre, mer farliga vägar, som går genom små samhällen, till olägenhet och direkt fara för de boende. Därför kommer vägverket att gå ut med information när de olika vägsträckorna är avstängda, och rekommenderar trafikanterna att ta semester de tiderna, och att också avhålla sig från att besöka människor, om det innebär att de skulle trafikera de avstängda vägarna. Håller er hemma, blir den gemensamma slogan för Trafikverket och vägverket.

Kritiken bemöter man genom att t ex hänvisa till skolor och universitet, som ju slår igen sina dörrar då lärare skall ha semester och vidareutbildning. Det är ju exakt samma sak, hävdar de.

Elbolagen har också börjat undersöka saken, och funderar på en slogan: Vi gör Sverige mysigt, genom att de, vid utbyggnad och reparationer, helt kan stänga av strömmen till hushåll. Under en vecka kan sådan reparation pågå, varvid inga hushåll får elström. De kan då inte köra sina tvättmaskiner och diskmaskiner, och slipper därigenom det arbetet, samtidigt som de får sitta vid tända ljus och ha det mysigt. Därav deras slogan.

Enligt ännu obekräftad källa hade också vattenverken sådana tankar, att stänga av vattnet helt under en tid, för att reparera och dra nya rör. De hade på förslag en slogan: Ta en stänkare (https://www.youtube.com/watch?v=MVdi3nNYims), för att visa på alternativ till att dricka vatten. Men nykterhetsrörelsen lär ha lagt in sitt veto till den tanken.

Internetbolagen, speciellt de som underhåller fibernätet, kommer att stänga ner näten, under slogan: En trollfri vecka. Mobilnätets underhållare stänger ner näten under en vecka, under devisen: En orosfri vecka.

Med hjälp av Trafikverket går Sverige in i en ny tid, där vi vänjer oss vid, och ser möjligheter i nedstängd samhällsservice.

​Öllsjö den 9 augusti 2019

​Flyktingar kommer inte sällan från område där demokrati är en bristvara, om den ens finns. Flyktingarna söker sig till länder där demokrati finns i överflöd, Tyskland, Danmark, Sverige, Storbritannien, USA.

Men en del bär med sig en kultur som inte är demokratisk. Den syns knappt, om den inte tvingas upp till ytan.

I detta klippet tvingas fascismen upp till ytan
https://www.youtube.com/watch?v=k4kGMLdX1oI&feature=youtu.be

Rasmus Paludan, partiledare för ett främlingskritiskt parti i Danmark, Stram Kurs, har gjort det till sin specialitet att dra fram den muslimska fascismen i ljuset. Hans intresse för den kommunistiska, den gröna, den nazistiska varianten av fascismen är betydligt svagare, för att inte säga obefintlig.

För att klargöra, jag använder termen fascism mycket brett och avser opinionsyttring eller förhindrande av opinionsyttring genom våld. Det var den italienska politikens taktik hos Mussolini, och hos hans efterapare, Hitler, men var en praktik vid den tiden som även användes av andra, som t ex kommunisterna.

I videon ser man att poliserna bedömer situationen som så allvarlig att man drar pistol och tar bort honom från den plats där han fått tillstånd att genomföra sin manifestation. Fascisterna lyckas således med sitt våld att förhindra opinionsyttring. Det framkommer inte om polisen tog fast de maskerade personerna.

Fascisterna använder två olika former av våld mot yttrandefriheten. I denna situation använde de bägge. Den som inte riktar sig mot den fysiska människan är i detta klipp, att spela musik så högt att den som har rätt till ordet inte får fram sitt ord.

Förvisso får man tåla motdemonstrationer när man själv demonstrerar. Men man skall inte tolerera att budskapet inte går fram. Således får motdemonstranter bära plakat, men de får inte störa ut talet, ty då försvinner yttrandefriheten. Ett yttrande måste få höras.

Den andra fascistiska aktionen är att hota med eller utföra fysiskt våld mot personerna som demonstrerar. Det är det mest hemska, ty det innebär att personer känner rädsla, och kanske t o m drar sig från att utnyttja sin frihet till att yttra sig. Det är den fascismen som vi sett mot Lars Vilks, som hotas till döden för att han ritar roliga gubbar.

I bägge fallen är det fascistiska handlingar. Staten borde stå tydligt och hårt på yttrandefrihetens sida. Stränga straff i fängelse borde vara konsekvens av fascistiska handlingar. Kortare för att störa ut med ljud, dramatiskt längre när de stör ut med hot om eller utfört fysiskt våld mot en person.

Nu rör det som om invandrare i denna situation. De måste läras, klart och tydligt, med strängt statligt våldsutverkande genom fängelse, att vi har friheten att säga vad vi vill. Och att ni har friheten att säga vad ni vill, så länge ni inte stör den andres utsagor. Det kallas demokrati. Det hade ni inte där ni kom ifrån. Det har vi. Och vi önskar behålla det.

Därför tycker jag att hans agerande är bra, om än ytterst ensidigt. Men det är ju fritt att utföra liknande demonstrationer mot andra grupper, som bär fascismen så latent som denna grupp gjorde. Som t ex de som felaktigt betecknar sig som autonom vänster. 

​Öllsjö den 8 augusti 2019

​I Sara Kadefors’ bok ’Fågelbovägen 32’, tar ett högutbildat, godhjärtat par hand om en sjuk papperslös, moldavisk kvinna. När hon tillfrisknat, gör hon rätt för sig genom att hjälpa till, vilket snart blir ett avlönat (svart) hemarbete, där den moldaviska kvinnan, genom sitt arbete möjliggör för det goda paret att hålla full fart på sina karriärer och sina sociala engagemang.

De föraktar det svarta arbetet som princip, men i deras liv blir en hjälp till den moldaviska kvinnan. De svarta pengarna rättfärdigar med att de inte kan betala vitt eftersom hon är papperslös.

Jag ser hur de besuttna, oaktat deras grundläggande värderingar, så lätt finner sig i servicepersonalens arbete. Och hur det behagliga livet, så fyllt med ambitioner och vilja, finner sitt rättfärdiggörande. Intellektuellt lagda kan ju alltid finna orden, argumenten, för sitt agerande, medan de som inte har tanken och ordet i sin hand, helt enkelt får säga: Det skall du skita i. Konsten att legitimera sitt hyckleri står i direkt relation till bildning.

Högern har etablerat servicepersonalen genom ROT-avdrag, men främst genom RUT-avdrag. Under förevändningen att bli av med det myckna svartjobbandet, sänks den individuella kostnaden för servicen, genom att staten bär en del av kostnaden via skatteavdraget. Även de som principiellt är motsträviga till pigan och drängen, börjar utnyttjar avdraget och får servicen. De vänjer sig, utformar sina liv, som Karin och Jens i boken, efter servicehjälpen.

På så sätt penetreras vår livsvärld av marknadens service. Den tar sig in i våra liv, där vi lever våra liv som mest, in i hemmet. Det handlar absolut inte om att ge avdrag för så avlägsna tjänster som bilreparation. Nej, in i hemmet, och där bli en vana.

Så penetreras människorna av marknaden, när den når in i hemmet genom den personliga servicen. Den som socialisten trodde var försvunnen när pigan och drängen var avskaffad. Så tillvänjer man människan till det som en gång avskaffades, tjänstehjonen.

Inte handlar det om omsorg om de tidigare svartarbetande, att göra svart arbete till vit. Högern har ju alltid ett annat medel tillgängligt för att öka laglydigheten i samhället, strängare straff. Men när det gäller att förändra samhället till ett samhälle med tjänstehjon, lägger de strängare straff åt sidan, och stimulerar tjänstehjonen genom att dränera statskassan. Inte kan de tänka sig att bestraffa de sina med strängare straff, för att de bryter mot lagen. Deras mål är ju inte heller att avskaffa brottsligheten eller att göra servicehjonen till riktigt avlönade arbetare. Nej, avsikten är att penetrera samhället med sin samhällsmodell.

Marknadsrelationerna skall välla in i människors liv. Privatiseringar kallas det. Man får inte en lägenhet genom kommunala bolag, där tillgång regleras med köer. Tillgången regleras genom individens kapacitet att betala. Din möjlighet att köra in i staden regleras genom din förmåga att betala trängselavgifter. Barnens skola regleras genom föräldrarnas förmåga att välja skola. Städningen i ditt hem regleras genom din förmåga att genom penningar och avdrag, betala RUT-städerskan.

Ja, så stark är denna önskan till penetration att den tidigare statsdrivna pensionen, idag blir en funktion av individens förmåga att välja fonder. Ja, den är så stark att de som inte väljer, de som lägger sin valfria del av pensionen i PPM-Såffan, de som inte gör ett val, skall tvingas till val.

Så vänjer man en befolkning till det nya samhället. Där penningen och förmågan till individuella val genomsyrar samhället. Det solidariska samhället avskaffas och ersätts av ett samhälle karakteriserat av penningens och det individuella valets förmåga.

​Öllsjö den  7 augusti 2019

​Den religiöse hanterar människans existensvillkor genom att skapa en underkastelse, hävdade jag igår. De skapar en svart katt, som förklarar allt, som ligger bakom allt, och som kräver människans underkastelse.

En film, Tarkovskis Nostalgia, handlar om människans ensamhet och hennes sökande efter sammanhang. (https://www.youtube.com/watch?v=U7-nYpu_F2M). Kanske mycket vi gör, betydligt mer än vi inser och medger, drivs av vår ensamhet och vår längtan efter sammanhang, detta förnuftets gissel.  

Immanuel Kant menade att eftersom vi kan anta normer som vi följer, dvs plikt, så visar det på att vi är fria. Hans bevis för vår frihet var således indirekt, eftersom han menade att man inte direkt kan bevisa vår frihet. Men denna frihet innebär att vi kan välja, och därmed visas också att moralen är en direkt följd av vår frihet, ty den hjälper oss välja det vi vill, det goda eller det onda, det rätta eller det orätta. Frihet och moral är såldes oskiljaktiga. Det är därför hans slutord i ’Kritiken av det praktiska förnuftet’ börjar så här: ”Två saker fyller sinnet med ständigt förnyad och tilltagande beundran och respekt, ju oftare och mer ihållande reflexionen ägnar sig åt dem: stjärnhimlen över mig och morallagen inom mig.” (s. 203). Ty morallagen visar att jag är fri.

Kant ser dock att friheten kan vara problematisk och lägger därför till det kategoriska imperativet, att man skall agera utifrån principer som kan göras till allmän lag. Min frihet är således inte blott min, utan andras väl och ve utgör begränsningar på friheten. På så sätt kommer andra in i bilden.

Men grunden är att människan är ensam med sitt förnuft och med sin frihet, och blott genom ett imperativ kommer andra människor in i mitt liv. Det är lätt hänt att se ganska isolerade individer, med den stora bördan att anta moraliska principer för sitt agerande, och som skall vara sådana att de kan göras till allmän lag.

Det är ett hårt jobb att vara människa. Så hårt att somliga inte klarar jobbet att bära sin mänsklighet, dvs sin frihet och sin skyldighet att skapa principer som kan omfattas av alla.
De som inte klarar detta jobb, en del av dem kallas religiösa. Det befängda med en del av mänskligheten, är att de använder sin frihet för att formulera en lära som i grunden upphäver den frihet som var grunden för läran.

Den religiösa gör två saker, skapar en allsmäktig gud som har rätt att straffa, och i vissa fall belöna med himmelrike och oskulder, och som ger ut en lagbok, med alla moralregler.

Den allsmäktige guden innebär att människan är och skall underkasta sig. Den religiösa underkastelsen är ett sätt att frigöra sig från ensamhet genom att vara underkastad. Då uppgår man i härskaren, lyder honom, följer honom. Man är inte ensam. Men man är inte heller fri. Priset för gemenskapen (i gud) är frihetens upphörande.

Men boken med moralreglerna befriar människan från det som Kant beundrade, morallagen inom sig. Nu blir morallagen utanför människan. Den står där i bokhyllan och är gudens eviga ord, som människan har att följa. Följer man lagreglerna, kan man inte göra fel, ty man gör ju rätt. Man behöver inte fundera, reflexionen, så central för Kant, är avskaffad. Relexionen, som granskar och kritiserar, används blott för att begripa regeln. Ty regeln finns där. Nu gäller det bara att begripa den. Inte att kritisera den. Absolut inte, ty då är du dömd till döden.

Religiositet är således människan som abdikerat som människa, för att undkomma tyngden av att vara fri och därmed tyngden av att ha en moral. Den religiösa människan är inte en omoralisk typ, dvs som går mot moral, utan en amoralisk individ, dvs en människa som inte har någon moral. Den har boken. Inte moral.

Människan är svag. Så säger alla de totalitära religionerna. Jag, med resonemanget ovan säger att den svagaste människan är den religiöse, ty den mäktar inte bära människans ensamhet och den mäktar inte bära människans frihet. Genom underkastelse försöker den slå två flugor i samma smäll, befrias från ensamhet och från bördan av sin frihet. Men dessa svaga människors lösning, är det mest bestialiska mänskligheten skapat, religionen.

Var därför stark, och bär din ensamhet och din frihet, och använd ditt förnuft för att skapa en god värld, med ensamma, fria människor.

​Öllsjö den 6 augusti 2019

​Människan är ett socialt djur med förnuft. Det, tillsammans med vårt språk, har varit vår framgångs orsaker. Men de utgör också vår tragedi.

Socialt innebär att vara och känna sammanhang med andra. Bland de största känslor vi har, är när vi känner oss tillsammans med många, vi blir ett. På en fotbollsmatch, när vi sjunger nationalsången, när vi går med vår familj på stranden. Äktenskapet beskrivs också som att två blir ett.

Förnuftet är den förmågan vi har som ger samband, som kan ge mening, att äpplen som lossnar från trädet, faller nedåt, att en människa som jag hotar, hotar tillbaka. Det är vår förmåga att fånga lagbundenhet och därmed att förstå. Orsak-verkan-lagen är bland förnuftets högsta förmågor. Den föreskriver orsak, att det finns en poäng med saker som sker, oftast kausal, dvs att det fanns något tidigare. Men det slår över till att bli teleologiskt, dvs att skeendet var skapat av en avsikt, ett syfte, något som skall uppnås. Att det finns en mening. 

Man har förklarat religionens plats i människors liv som ett sätt att hantera framför allt detta med mening. Varför finns jag och vad är meningen med mitt liv, är förnuftsdrivna frågor.

Ett svar är tämligen enkelt. Jag finns för att mina föräldrar ville ha ett barn eller för att de skyddade sig dåligt när lustan tog över. Mitt liv är meningslöst, precis som alla andra individuella liv. Däremot fyller mitt liv en funktion, främst att se till att mina barn får goda förutsättningar i sina liv.

Det är ett svar som saknar mening, men har funktion, och som rymmer en ocean av ensamhet. Jaget är ensam och ingår inte i något. Möjligen i en familj.

Men somliga nöjer sig inte med den förklaringen. De värsta är de som vill ha ett stort sammanhang och mening i sitt liv. De kan inte få det enligt det enkla svaret, så de får hitta på det.

Dessa är de religiösa. Den som mycket bra beskrivet de religiösa är Dave Allen, en irländsk komiker. Så här förklarar han det.   
https://www.youtube.com/watch?v=HWhfrs0pbMg

Vi, med det enkla svaret, famlar omkring, men inser att det är meningslöst. Den religiöse lurar sig själv, och har snart skapat präster och böcker, som berättar om den frånvarande svarta katten. De hittar på en svart katt, som vi andra vet inte finns där. Den svarta katten ger dem sinnesro. Den fyller dem med mening och med sammanhang.

Om det blott hade stannat vid det. Men människan betalar ett fruktansvärt pris för att få mening och sammanhang. Hon betalar med det som är hon, Friheten.

Friheten är ensamheten, att vara till utan avsikt, utan mening, och utan sammanhang. Det är människan som kan välja, som är fri att agera. Men den religiöse söker mening och sammanhang, vilket hon absurt nog får genom att utöva sin frihet genom att vända sin rygg till friheten. Hon underkastar sig den svarta katten. En människa med mening och med sammanhang är en lydande, underkastad människa.

De kristna bär synden, framför allt protestanterna, som är människans avvikelse från den svarta katten. Denna avvikelse, som ju är uttryck för människans frihet, den som gjorde det möjligt för henne att skapa den svarta katten, är en börda, som visar att hon har en relation till den svarta katten. Judarnas relation är mindre den av synd och mer den ständiga kampen mot den oförstående guden. Tevje, som i Spelman på taket, undrar varför inte han kunde få lite mer rikedom av guden, som ju avgör allt. Muslimerna är mer rättfram och har i namnet på sin religion, islam, just underkastelse. Människan vänder sin frihet ryggen och underkastar sig den svarta katten. Visst kan man äta griskött idag, ty uppfödningen och slakten är underkastad mycket stränga normer av staten och uppfödarna. Men guden har ju nu för en gång och för alltid, förbjudit ätandet av gris. Därför äter inte muslimen griskött. Likt de underkastade judarna.

Priset för sammanhang och mening är att avsäga sig det som vi, med det enkla svaret, anser vara människans fundament, hennes ensamhet och därmed hennes Frihet.

​Öllsjö den 5 juli 2019

INF-avtalet, det som skrevs under 1987 och som innebär ett förbud mot medeldistansrobotar med kärnvapen, har gått ut. Det är återigen fritt att ägna sig åt kapprustning. Vi som bor i Kristianstad, och än mer de boende i Stockholm, har känt sig fria från hot då Kaliningrads robotar inte når oss. Nu kan de utveckla robotar som bär kärnvapen till oss.

Klimatkrisen har en omfattning, hur stor den omfattningen är, är satt under debatt, men den är här, och i grunden handlar den om vårt sätt att hantera den naturliga miljön.

Ojämlikheten sprider sig, klyftorna ökar, och den sociala oron i samhället är på sina ställen så stor att liv skördas och barn går i skolor som misslyckas att ge dem vad som ankommer dem.

Religionerna börjar sprida sig som en farsot, och krav på lydnad av religiösa diktat ställs, vilket är ett hot mot tanke-, yttrande- och religionsfriheterna.

Unga flickor förnekas genom skamvåldet (det som kallas hedersvåld) den frihet pojkar och alla andra har, att få ha sexuella erfarenheter, att få älska den som deras hjärta säger. 

I detta tillstånd, i denna hotfulla situation, ställer många politiker upp, företag tar en aktivistisk ställning, ja, t o m staten och universiteten, som borde vara fria från politiska uttryck, ställer aktivistiskt upp och demonstrerar. Men inte för världsfred. Inte för starkt miljöagerande, inte för jämlikhet, inte för de grundläggande demokratiska friheterna, inte för de förföljda flickorna.

Det som samlar dem alla är Pride, dvs rörelsen för sexuellt likaberättigande.

Varför har detta lyckats samla så många, och t o m förmått organisationer att överträda en barriär som borde vara omöjlig att överträda?

Det kan inte handla om omfattningen av problemet som rörelsen tar upp. Människor som hindras i samhället p g a fördomar mot sexuellt avvikande torde vara få. De är relativt få än de som riskerar sin hälsa och sitt liv i kärnvapenkapprustning och miljöhot, dvs alla. Det innebär inte att jag förringar utsattheten, utan blott att den utsattheten inte står i proportion till uppmärksamheten, relativt utsattheten för andra problem. 

Det kan inte handla om ett hårt motstånd, som kräver omfattande mobilisering. Det är ju blott ett fåtal, religiösa och konservativa, som har problem med merparten av frågor kring sexuellt likaberättigande.

Den andra invändningen är dock den invändning som jag tror kan vara en delförklaring till Prides framgång. I ett så stark ideologiskt klimat som idag, där t o m staten ägnar sig åt ideologisering och aktivism, och när godhetsnormen är så omfattande, så är Pride en möjlighet att vara aktivist och att vara god, men utan att egentligen stöta sig med någon, i alla fall inte med någon med någon som helst betydande politisk eller ekonomisk makt.

Det paradoxala är att det inte var så länge sedan som en författare hävdade ideologiernas undergång. Tingsten gjorde det i Sverige i början på 60-talet. Fukuyama gjorde det i slutet på 80-talet. De dominerande värderingarna delades av de flesta och allt var blott praktisk politik, att mål och visioner och grundläggande syn på samhället i stort delades av alla, och blott metoder särskilde.

Men så är det ingalunda idag. Idag är det ju inte bara ideologi och värdering som skiljer människor. Idag har vi ju t o m uppfattningen att fakta kan vara olika, det som kallas fake news. Inte bara ideologi, som gör att man betonar olika fakta, utan t o m fakta är en viljeyttring, sprungen ur en värdering.

Man följer med den ideologiska vågen, men surfar på den som är minst av allt kontroversiell, som minst av allt kräver någon uppoffring. Som omfattas av så många, och som uppfattas av flertalet som en god värdering, dvs sexuellt likaberättigande. Vem vill inte stå på kärlekens sida?

Det som jag förundras över är statens och universitetens villighet att lämna sin apolitiska roll, och bli uttryck för ideologi och bli aktivistisk. Att högskolor skyltar med den politiska Prideflaggans färger är anmärkningsvärt och ett brytande av en norm som jag tror har gett universiteten ett starkt förtroende i samhället. Vi i akademin skall ju blott och enbart representera vetenskaplig kunskap, vilket utesluter värderingar, förutom de som är nödvändiga för vår verksamhet, tanke- och yttrandefrihet. (Visst, Myrdal har övertygande visat att nationalekonomin inte är värderingsfri, men att gå från hans kritik, till att gå i politiska demonstrationer är vägen lång, dum och vulgär)

Jag förundras över att staten har lämnat den norm som kanske är en norm som gett oss vårt starka välstånd, att staten är politiskt och religiöst oberoende, där det senare, skiljandet av staten och religionen var ett fundament som nu är övergett (t ex fick jag vid senaste överfärden från Danmark till Sverige visa min identitetshandling för en polis som uttryckte en religion genom att bära en religiös symbol).

Pride är inte ett uttryck för de goda krafternas seger över de onda. Det är ett uttryck för den ideologiska tiden, där produktiva och för demokratin effektiva barriärer eroderar.

Floden flyter i sin flodfåra. Under starkt vattentryck svämmar floden över och dränker sitt omland. När vattentrycket har minskat, drar sig floden tillbaka, kanske till sin ursprungliga fåra. Översvämningen har raserat hus och åkrar, men samtidigt har översvämningen inneburit att den omkringliggande jorden berikats med flodvattnets innehåll, t ex dess mineraler.

Min undran är om jorden har berikats, om dess berikning var värd kostnaden av förstörda hus och åkrar. Men jag undrar också om floden drog sig tillbaka till sin gamla fåra eller om den skapat en ny fåra, och om den är bättre eller sämre än den gamla.

​Öllsjö den 4 augusti 2019

​I min avhandling skrev jag om brödraskapet, en utbytesform, där personerna hade olika kompetenser, varför hierarkins kommando inte gick att använda för att koordinera, och där produkten som skulle utbytas inte gick att sätta pris på, dvs marknaden var inte heller möjlig som utbytesform. Kvar stod att ha förtroende för varandra, att man får det man skall ha och att ger det man skall, enligt var och ens säregna kompetens. Det som var basen för detta utbytet var en gemenskap i normer och värderingar. Det var dessa som gav samhörigheten.

Gemensamma normer och värderingar är nyckeln till ett produktivt litet kollegium, likt Engagerade Cluben (EC). Men vilka var normerna? Sådana är mycket svåra att se, då de ju skall vara självklara. Likt Mona Sahlin, när hon i en oändlig dumhet pratade sig varm för invandrarnas kultur och sade att svenskarna bara har töntig kultur, som midsommar. När vi i själva verket har en mycket stark kultur, bestående av t ex jämlikhet och jämställdhet. Men den är så stark och så självklar att man inte lägger märke till den som en kulturyttring. Det är i själva verket styrkan i normstyrning, att normerna är så starka och så självklara att de inte märks, att de är en del av en själv. … lite likt Brecht sade en gång, att förtryckaren sitter i ens eget bröst.

Normer blir något mer tydliga när de bryts. Det var ju därför Foucault försökte förstå samhället genom de som bröt mot samhället. Ett annat sätt att försöka upptäcka normer kommer genom utsagan som min avhandlingskompis, Carlman, alltid tuggade om och om igen, att normer utan sanktioner är inte normer. Om du ser att någon blir sanktionerad, på ett eller annat sätt, då kan du sannolikt finna ett brott mot en norm i situationen.

I grunden tror jag att de starka normerna i en stark grupp är som ett företags konkurrensfördel, den är som starkast fördel så länge den finns, men man inte förstår att det är den som är fördelen. När man förstår den som en fördel, börjar man försöka förstärka den och skydda den, och då riskerar det alltid att bli som när Halvan skall hjälpa Helan, ett kaos som avslutas med att Helan får ont i huvudet och uttalar de bevingade orden: Here’s another nice mess you’ve gotten me into (https://www.youtube.com/watch?v=AjplZXgodhs). Eller som man populärt försöker skämta om humlan, att om den hade förstått att den inte kunde flyga, hade den störtat.

Så, låt oss se om jag kan vaska fram några normer.

Vänskap, har jag skrivit karakteriserade EC. Det är förvisso riktigt att vänskapen fanns där. Men vänskapen, både i styrka och i form, varierade mellan medlemmarna. Somliga av oss träffades utanför arbetsrelaterade uppgifter. Andra ringde till varandra flera gånger om dagen. Vi var nog alla förtjusta i varandra, men inriktningen och graden varierade. Samtidigt var vi alla vänner med andra på institutionen, utan att det innebar inneslutning i EC. Så vänskapen var nog nödvändig, men inte tillräckligt som kriterium för EC-medlemskap.

Solidaritet, viljan att hjälpa den andre, var nog en av de mest verksamma normerna. Men då skall man tänka på att solidaritet inte är att jag hjälper någon fem timmar, om den andre har hjälpt mig fem timmar. Det är ett kalkylerande agerande, utan beaktande av den andre. Solidaritet är inte den kristna gyllene regeln, allt vad du vill att andra skall göra mot dig, skall du göra mot dem. Solidaritet är att man ger den andre den hjälp den behöver, enligt dennes behov. Men solidaritet är än mer, ty solidaritet är att hjälpa den andre, även om den andre inte inser att den behöver hjälp.

Just detta, att ge hjälp utan att den andre begär hjälp, kommer delvis från en karakteristik av gruppen, nämligen att varje medlem har särpräglad kompetens, vilket gör att en person kan inse att den andre behöver en viss form av hjälp, utan att den andre personen själv inser att den behöver hjälpen. Solidaritet är således att vara beredd att hjälpa, även när den andre inte ber om hjälp, p g a att den inte inser att den behöver hjälp. Den andre kan ta emot denna hjälp eftersom den vet att den andre är solidarisk, dvs kan och vill ge hjälp som denne behöver, trots att den inte inser det.

Konkret exempel är t ex att en person skickar ett artikelutkast till dig på söndag morgon och ber dig titta på det, eftersom den skall skicka in artikeln på måndag morgon. Solidariskt är att du då gör allt du kan för att ha möjlighet att läsa och kommentera artikeln på söndagen, och om du finner något tveksamt, skriver du inte tillbaka att här finns något som är problematiskt, möjligen lägger till att om du läser denna artikel, och ger referensen, kan du få uppslag för hur du skall behandla det problematiska. Nej, du försöker skriva om passagen och skickar tillbaka förslaget som hanterar problemet. Du agerar som om det var din egen artikel, ty solidaritet är att upphäva egoismen och att se till den andre.   

Tillit. Eftersom gruppen består av kompetensmässigt specialiserade individer, kan varje individ ge bidrag, som den andre inte riktigt förstår och inser, men som den tar till sig, då den litar på individens kompetens och vilja att hjälpa till. Tilliten består således av att både lita på den andres kompetens och på den andres vilja att hjälpa. Skickar jag en text söndag morgon vet jag, med full säkerhet, att den andre gör sitt yttersta för att hjälpa till.

Vetenskaplighet. Det är en specifik norm, som säger vad som är vetenskaplighet och vad som inte är vetenskaplighet. I vår grupp hade vi, vad jag kallar metodologisk pragmatism. Den innebär att man tillgriper den empiriska metod som man bedömer som bäst lämpad för det problem man behandlar. Vanligtvis brukar empiriska metoder delas in i kvantitativa och kvalitativa metoder. Vår norm var att inte hålla den ena för överlägsen den andra. Kom någon och stolt deklarerade att man måste kunna statistiskt generalisera, eller att kvalitativa metoder var överlägsna då de ger förståelse, då var den personen utdefinierad som medlem, men kanske inte som medförfattare i ett tillfälligt paper.

Forska och utbilda. Vi hjälpte varandra i både forskningen och utbildningen. Det var möjligt för alla var samtidigt forskande och undervisande. Måhända varierade vi, delvis över tiden, i vår fascination till något av de två aktiviteterna, men bägge var viktiga och skulle utföras. Jag tror att vi inte skulle ha accepterat någon som enbart ville undervisa, eller någon som enbart ville forska. Det var tydligt när vi närmade oss vårterminen, och alla uppsatser som skulle handledas. Alla var beredda att handleda. Delvis kom kanske denna beredskap då vi tenderade varje år att få en eller flera uppsatser som kunde konverteras till artiklar. Handledningen var på så sätt en verksam del i vår forskning, samtidigt som vi därigenom också kunde vara kompetenta handledare. Jag vill därför inbilla mig att de uppsatser där gruppen hade fullt ansvar för handledningen, gav uppsatser där kanske studenterna fick arbeta hårdare, men också uppnådde högre prestation.

Konferera och publicera. Paper skrevs för att vi hade något att presentera, inte för att vi ville få en linje till på vårt CV. Däremot var vi nog ganska angelägna, några mer än andra, att papert skulle leda till en intressant konferens, belägen på en intressant plats. Konferensen blev ett sätt att säkerställa att paperna blev skrivna, ty alla konferenser har en dead-line. Vl på plats fick vi möjligheter att testa våra idéer, kanske mest genom att vi förberedde presentationerna, och där upptäckte dess brister och möjligheter, och mindre genom den ganska måttfulla kritik vi fick vid presentationen. När papert var presenterat, eller befann sig i review-processen för konferensen, skickades papert till en journal. När papert återkom från journalen, med sin kritik, fick alla vara beredda att hjälpa till, om det behövdes. En av medlemmarna hade lärt sig en devis från en finsk forskare: Det finns alltid en journal för ett paper.

Champagnen. Så fort någon eller några fick ett paper accepterat för publikation, hade den att köpa in bubbel, varvid vi firade av prestationen med skål och skratt. Kvaliteten på bubblet varierade med hur den/de presterade bedömde kvaliteten på journalen. Ju bättre journal, ju bättre prestation, ju mer avancerat bubbel. Poängen med detta är ju att prestation skall synas. Gruppen skall gemensamt känna glädje över varandras prestationer. Det är ett led i sammanhållningen, samtidigt som det pekar ut vad som är viktigt, att prestera på det sättet.

Därmed slutar jag min lista. Inte för att jag är övertygad att normsystemet vi hade är uttömt. De andra medlemmarna kan säkert peka ut andra normer. De kan säkert också kritisera min lista. Delvis beroende på att normerna är just så svåra att peka på, att uppleva, trots att man lever dem.

Kanske var det en av styrkorna i EC, att vi aldrig riktigt gjorde en sådan här lista. Vi var långt från att dokumentera, utan var istället i normerna. Vi levde dem. Kanske t o m glädjen i gruppen skulle minska om vi hade satt oss ner och försökt reflektera över varför det gick så bra. En ryslig tanke för en akademiker, att det kanske är bättre att leva än att reflektera över hur man lever. Men…som jag skrivit om tidigare, bristen hos mig på att reflektera över skeenden, gjorde att i alla fall jag gjorde så grava fel och misstag, att jag kanske var en mycket verksam del i försvagandet av EC. Bristen att inte inse maktens betydelse, är nog mitt livs största misstag.

Så, slutsatsen får bli att man bör reflektera, men inte för mycket, och inrikta reflektionen till hot mot gruppen, och inte styrkorna i gruppen. En full strategisk genomlysning blir kanske förödande, men en genomlysning som inte görs för att upptäcka hoten, riskerar gruppens existens.

Därmed avslutar jag denna veckas beskrivning och tankar rörande mina erfarenheter från en lycklig tid i mitt arbetsliv. Dags att göra en ny sådan tid….

​Öllsjö den  2 augusti 2019

Jag har tidigare skrivit om de organiskt intellektuella, de som villigt producerar och reproducerar dagens ideologi (Organiska intellektuella … är inte hållbara [https://doncollin.weebly.com/blogg/organiska-intellektuella-ar-inte-hallbara]). Den betraktelsen avslutade jag med att hävda att det gäller att  ”… skapa en bubbla, vari den fria forskningen och utbildningen kan ske, men som inte hotar makten genom att ta strid med den.”

Jag har berättat om EC, en liten forskar- och utbildningsgrupp, som etablerades på en högskola, som framför allt drevs av glädje och vänskap, och som nådde en del framgångar. Den befann sig inom en institutions väggar, där den tämligen omedvetet, klarade att överleva. Den fick en del stöd från institutionen, då den bidrog med forskning, men kanske framför allt, med utbildning.

EC fick kritik för att inte vara inkluderande. Vi i EC tyckte det var aningen orättfärdig kritik, då vi försökte dra in andra. Men de inkluderades inte då de i allmänhet inte svarade an på det sätt att arbeta som vi gjorde. Kanske de blott ville ta del av våra framgångar utan att arbeta så hårt, eller så tyckte vi att de inte svarade an på EC:s norm, att man ständigt var bered att hjälpa varandra, oaktat dag och tid.

EC var däremot, omedvetet, inte expansivt. EC slöt sig hellre än öppnade sig. Vilket jag idag tror är en anledning till dess lyckosamma framgång på högskolan. Den blev en bubbla, som förvisso kritiserades för att vara en bubbla, men då den var någorlunda sluten och inte expansiv, inte hotade någon, minst av allt, de med makt.

En gång gick några av oss tydligt ur bubblan och började strida för en sak som gällde institutionen, att vi skulle satsa på få Civilekonomrättigheter, dvs rätten att ge en fyraårsutbildning, med Civilekonomrättigheter. Vi fick resurser för att genomföra en ansökan, men föll i utvärderingen då vi saknade professorer i marknadsföring och redovisning. Vi blev först irriterade på sättet att utvärdera, då kriterierna skapades i utvärderingen och fanns inte före ansökningstidens utgång. Men det gäller att laga efter läge, så i förstone försökte vi få resurser för att få till en utveckling som syftade till att uppnå kriterierna. De fick vi inte, varför två av EC lämnade högskolan.

Vad jag då inte förstod var att det gick att lämna bubblan, om och endast om det inte innebar en ansträngning för de med makt, dvs om vi gjorde ansökan. När det sedan krävdes ansträngning för dem, kom motståndet. Ett passivt motstånd genom att förhala, genom att peka på behov att först genomföra en omorganisation, för att sedan, i en avlägsen framtid, ägna sig åt det som jag ansåg vara organisationens arbete.

På den nya plats jag fick agerade jag inte utifrån insikten att skapa en bubbla, och inte konfrontera makten. När jag lämnade två år senare, sade avdelningschefen att jag gjort ett bra val.

På universitetet, med ansvar för examensarbeten på Civilekonomprogrammet i redovisning och finansiering, fick jag möjlighet att införa den modell som vi utvecklade i Kristianstad för seminariearbete. Det skedde i en genuin akademisk miljö, med debatter och diskussion. Och med skratt. Men, återigen, var jag inte medveten om att det produktiva arbetet kunde ske p g a att det skedde i en bubbla, med starka akademiska värderingar, gruppen för bolagsstyrning (Corporate governance) under beskydd av en akademisk ledare, KJ. En grupp som på många sätt liknande EC, starka akademiska värderingar, skratt, solidaritet, inriktning på både forskning och utbildning.

Så kom mitt arbetslivs största misstag, återvändandet till högskolan, men nu med den föga insiktsfulla tanken att INTE bilda en bubbla, utan att ta med hela institutionen och göra den till en stark akademisk institution, så småningom med det fräcka tilltaget att söka forskarutbildningsrättigheter.

Initialt gick det bra, ty en av maktens positioner upprätthölls av en EC-medlem, med strategiska ambitioner. Så länge hon fanns på plats, blev jag inte kallad till korrigeringssamtal. När hon sedan blev befordrad till fyra-barns-mor, och lämnade institutionen, och därmed positionen, förlorade jag mitt beskydd. De svagare akademikerna, och de som inte var akademiker (dvs forskarutbildade med hatt), gjorde revolt mot mina ambitioner, och besatt nu alla maktpositioner. Jag avlövades ansvarspositioner och slutligen rätten att vara på min arbetsplats.

Denna anekdot, den trista avslutning på mitt akademiska arbetsliv, med ambition att vara akademisk ledare, har gett mig den lärdom jag här försöker framställa. Den börjar med det som jag själv så initierat och lärdomsaktigt undervisat om på mina lektioner i strategi.

Inför strategiformering skall man göra en intressentanalys, med medföljande maktanalys. Man skall identifiera intressenterna, och därefter deras makt att påverka strategin. De utan makt behöver man inte bry sig om. De med makt måste man beakta. Du kommer aldrig att lyckas med en strategi om den inte tar hänsyn till makten.

När du har din maktanalys klar, får du se om du kan hantera makten, eller om du skall genomföra din strategi i en mindre grupp, en bubbla, där du kan realisera din vision, men vara medveten om att du i din bubbla absolut inte hotar makten.

Min övertygelse är att man blott kan lyckas med en inkluderande strategi om det finns akademiska ledare. De förstår vad man gör, och framför allt, de känner sig inte hotade av en akademisk strategi. Ja, de kan t o m vara medverkande i strategin.

Har man däremot akademiska chefer kommer dessa att söka stöd hos de mindre lyckade akademikerna och de som inte är akademiker, och med det stödet som legitimitet, förhindra och motarbeta din strategi.

Slutsatsen är att en akademiskt stark inkluderande strategi går sannolikt att genomföra med akademiska ledare. Finns blott akademiska chefer, skall du skapa en bubbla, och vara noga med att aldrig hota chefernas makt. Hotar du chefernas makt, blir du antingen arbetsbefriad, eller väljer att dra dig tillbaka med en uppsägning. Jag blev arbetsbefriad och den akademiska ledaren på universitetet sade upp sig.

​Öllsjö den 2 augusti 2019

​Jag har i två tidigare inlägg berättat om den forskargrupp, EC, som jag tillhörde, där vi producerade professorer och docenter, och en herrans massa forskning och kurser. Den har nu upplösts, utsatt för den hierarkiska styrmodellens förödande inflytande. Jag medgav i förra inlägget att ett av mina stora misstag var att inte inse att en styrmodell, kollegiet, måste skapa aktiva och starka försvarsmekanismer mot andra styrmodellers förödande verkan. Min insikt idag är att en styrmodells effektivitet är inte tillräckligt som försvar, ty makten, så som den kommer till uttryck i de andra modellerna, måste också hanteras.
Ett annat misstag som gjordes, som jag idag inser, och som jag blev varse när mitt agerande fick hård kritik från en doktorand, är att kollegiets utveckling gick till en viss nivå, men sedan gjorde mattades av.
Framgångens tragedi är att den gör en nöjd, varvid man stannar i utveckling, nöjd med sina triumfer. Man har spänt sig och realiserat mål som tidigare inte realiserades. Men man glömmer bort att när man nått en framgång, kan man stå på den och sedan spänna sig ytterligare och realisera än hårdare, än mer framstående mål.
EC:s utveckling innebar att vi forskade och skrev paper, som vi publicerade i journaler, några normala journaler, andra något mer prestigefyllda. Vi åkte på konferenser och vi härjade med kurser och debattartiklar.
När sedan nya doktorander kom, tyckte jag att vi kunde ta ett steg till. Det steget innebar att varje doktorand skulle ha en utlandstermin, helst på ett prestigefyllt ställe, där doktoranden kunde lära sig vad vi inte kunde lära dem. Mitt mål var att skicka doktoranderna till goda amerikanska universitet, ty även om de har vissa egenheter och defekter, så kunde doktoranderna där komma i en miljö som var tydligt prestationsinriktad i sina publiceringar. Där man sökte publicera sina paper i prestigefyllda amerikanska journaler, och inte nöja sig med en betydelselös europeisk journal eller en skandinavisk konferens. Doktoranden skulle då både lära sig sättet att utforma sin forskning, men också tydligt och klart få värderingen att publikation är meningen med forskningen.
Men gruppen som sådan, och inte minst jag själv, agerade fortfarande med att publicerat paper var gott nog. Och det var det. I de miljöer som EC befann sig. Där framstod fortfarande det gamla agerandet som framgångsrikt.
Det jag glömde, var att vi skulle förändra våra målsättningar, till att bli än mer krävande. Om vi alla ansträngde oss mer, för att nå högre mål, skulle EC bli en miljö för de nya doktoranderna, där de kunde växa mer än vad vi hade gjort när vi bildade EC.
Men ambitionerna förändrades inte tillräckligt. Varför stannade utvecklingen upp?
Vi befann oss i miljöer där våra prestationer var anmärkningsvärda. Det fanns inte något som helst tryck från organisationerna att förändra ambitionerna. Ja, på sina ställen fick vi ju även kritik.
Vi, i alla fall seniorerna, var tämligen nöjda över de uppnådda prestationerna. Om tävlingsmänniskor brukar man alltid säga att de måste vara hungriga för att kunna prestera. Är man mätt, strider man inte lika mycket för mat. Mättnadskänsla ger en förnöjsamhet.
Och, hemska tanke, tänk om det var så att några av oss, de som drev igång utvecklingen av EC, i alla fall jag hade nått sin kompetenshöjd? Jag har varit kapabel att göra det jag gjort och det jag initierat och drivit. Men när det sedan krävs än mer, att utveckla individer som skall kunna konkurrera, inte i Sverige, utan på en internationell nivå, för positioner på universitet som har vida högre krav än de genomsnittliga svenska, då räcker inte jag till för att hjälpa dem.
Jag tycker att jag i alla fall delvis förstod min egen inkompetens, eftersom jag försökte få doktoranderna att åka till prestigefyllda amerikanska universitet, och där lära sig vad jag inte kunde ge. Men det var uppenbart inte tillräckligt.
Predikaren 3:1 lär oss: ”Allt har sin tid, allt som sker under himlen har en stund.” Min stund under den akademiska himlen bestod i att vara en verksam del i EC. Den är nu sprängd, och delarna deltar nu i nya utvecklingar, i Jönköping, Linköping, Barcelona.
Kan man inte vara en kraftigt produktiv del i en utveckling, skall man inse att utvecklingen är viktigare än ens eget deltagande, och därmed dra sig tillbaka. Nu är en annan tid, och den tiden skall ha sitt. Till den kanske jag blott kan ge en sak, min erfarenhet.
Och vad är den erfarenheten jag kan ge? Jo, att det är oerhört svårt att se att utvecklingen stannar upp. Vad jag, och vi, borde ha gjort, vore att ta in någon än mer erfaren, mer utvecklad person, som fick granska vad vi gjorde. Den hade kanske sett att vår utveckling var i avtagande, och hade kunnat peka på vad vi kunde göra för att bättra oss. Kanske med rådet att några, t ex jag, skulle dra sig tillbaka. Allt har ju sin tid.
Som Hegel skriver ’Minervas uggla lyfter först i skymningen’. Men vi borde skriva om citatet: När Minervas uggla ser skymningen, lyfter den, för att ge plats för nästa uggla, som ser gryningen.
Öllsjö den 1 augusti 2019