Men yttrandefrihet innebär att man får acceptera att alla inte är poeter.
Men så icke i Egypten. Turisten är fängslad och kommer att dras inför domstol. Oklart i tidningen vad hon anklagas för. Men sannolikt för att hon yttrade sig
https://www.svd.se/turist-la-ut-klipp-om-sexuella-trakasserier--fangslas
Så ser totalitära samhällen ut. Så ser det ut där yttrandefrihet är begränsad. Där människor inte får meddela vad de ser. På det språk de har tillgängligt.
Själv satt jag med Facebook uppe, en kväll i Minsk, och tänkte berätta vad jag varit med om. Men jag drog mig till minnes att jag var i en diktatur, Belarus, där yttrandefriheten är begränsad, där man inte meddelar vad som helst. I alla fall inte om de som har makten. Utan att betala ett pris.
Jag stängde ner Facebook. Jag förbannade mig själv, att jag låtit diktaturen krypa in i mig och förmå mig att vara tyst.
Men sådant händer i Belarus. Ty i Belarus försvinner folk som talat. De som meddelar vad de ser och värderar vad de ser. De försvinner. De tystas.
I de riken som har sådan diktatur är människorna tysta. De vet att tiga.
Men makten vet också vilka risker de utsätter sig för. Ceausescu’s öde 1989 borde vara närvarande i deras minne. När de tysta börjar ropa. Inte med diktatorn, inte med dem som förbjuder yttrandet, meddelandet, utan mot diktatorn. När tystnaden övergår till muttrande, då gäller det att lyssna, ty övergår muttrandet till rop mot diktatorn, då måste diktatorn ha en flyktplan.
Därför slår diktaturen till mot muttrandet, på det att de inte skall riskera att behöva fly för ropen. En sida på Internet, en Facebooksida, är tillräckligt muttrande för diktaturen. Då slår diktaturen till. Då försvinner den muttrande. I Egypten. Och i Belarus.
Öllsjö den 18 juni 2018