” skickat ut ett massbrev till de kollegor som tillsammans arbetar med kandidatuppsatskursen där han fråntar mig rätten att examinera och ifrågasätter det arbete jag och andra språkgranskare gör. ”
” djupt obehagligt och kränkande” att bli ”uthängd på detta sätt”
” Jag är inte den enda som blivit angripen på detta oprofessionella sätt av Professor Collin. Förhoppningsvis blir jag den sista.”
Dessa ord är citat från den anmälan Fjelkner gjorde för ett år sedan. Jag gjorde två utredningar med anledning av hennes anmälan, för att visa att vad jag gjorde var att läsa kursplanen för henne och de andra betygssättarna. Som kursansvarig försvarade jag kursplanen. ’Massmailet’ var sänt till alla lärare på kursen, och var således inte ett massmail. I den mån Fjelkner kände sig kränkt berodde det på att kursplanen kränkte hennes ambitioner.
Journalisten slog huvudet på spiken och kunde visa att Fjelkners förutsägelse för ett år sedan visade sig vara riktig, att det mailet blev mitt sista. För alltid på Högskolan Kristianstad.
Men idag vill jag uppmärksamma en annan sak än Fjelkners siarförmåga.
Anklagelserna i Fjelkners anmälan är oerhörda. I den citerade texten anstränger hon sig inte att visa att hon har rätt, dvs att hon blivit kränkt i sin rätt som lärare. Tidningen visar inte att hon anför evidens. När hon ges chans till evidens av tidningen, väljer hon att inte ge kommentarer.
Högskolan genomförde ingen utredning av det brott som hon anmälde, min påstådda kränkning.
Att inte utreda anmälans anklagelse står i kontrast till den anmälan jag fick mot mig av Mosad Zineldin på Linnéuniversitet, där jag anklagades för diskriminering på etnisk grund. Linnéuniversitet lät utreda anklagelsen. Det tog dem två utredningar och 320 dagar att komma fram till att det inte förelåg någon grund för Zineldins anklagelse.
I vad som därefter hände, var emellertid Högskolan och Universitetet lika. Ingen av dem utredde Zineldins eller Fjälkners anmälan. De startade inte en utredning som ställde sig frågan om det är i överensstämmelse med organisationens värdegrund att framföra anklagelser på detta sätt och med det språkbruket. Zineldin och Fjelkner kunde således riskfritt framföra en anklagelse.
Idag, när Fjelkners ordbruk och beteende blivit publikt, där hon grundlöst hänger ut en medarbetare som kränkande, kunde man förvänta sig att högskolan initierade en utredning, för att fastställa om agerande som Fjelkners, som inte bara blir internt känt utan också externt, kan accepteras. Det stärker sannolikt inte högskolans varumärke när man visar tolerans mot medarbetares grundlösa anklagelser, som rimligen också kan anses vara kränkande.
En högskola med en positiv akademisk värdegrund, där värdigt språkbruk och evidensbaserade utsagor utgör pelare, borde ha kungjort publikt att den initierat en utredning av Fjelkners anmälan, där misstanken är att den strider mot högskolans värdegrund.
Vad jag vet, har inte en sådan utredning initierats. Om så, har den inte kommunicerats publikt, vilket den borde ha gjorts då högskolan nu borde kämpa för sitt varumärke.
Men vad betyder det att varken Linnéuniversitetet eller Högskolan Kristianstad ifrågasätter Zineldins och Fjelkners agerande?
Låt oss grundlöst undanta en konspiratorisk förklaring, som säger att somliga medarbetare kan agera tämligen fritt, utan risk för straff och korrigeringssamtal då de, av olika skäl, åtnjuter beskydd i organisationen.
Istället framför jag en annan förklaring, i form av en hypotes: På universitetet och på högskolan kan man bete sig hur illa som helst, bara man gör det i form av en anmälan, ty en anmälan utgör ett skydd från granskning.
Bägge förklaringar innebär att organisationen lämnar beteende ogranskat, som inte borde accepteras och inte borde ges absolution. I det senare fallet innebar beteendet att jag, som kämpade för att en lärare skulle respektera kursplanen, kölhalas publikt, inför alla i det lokalsamhälle där jag bor. Högskolans agerande, eller snarare, brist på agerande, visar att vem som helst på högskolan kan riskera att kölhalas publikt. Det kan ske om man blir anmäld.
Det skapas en stark och tydlig signal att medarbetare bör undvika agerande som kan riskera att föranleda någon att göra en anmälan. Ty den som blir anmäld är skyddslös, medan den som anmäler är skyddad. Det finns således ett first mover advantage, den som först anmäler går fri.
Lägger vi sedan till den grundlösa misstanken att somliga individer åtnjuter beskydd, tillkommer att det, för allt smör i Småland och all raps i Skåne, gäller att undvika att bli anmäld av de personer som åtnjuter beskydd.
Därmed kan man också förstå en utsaga i artikeln, som ter sig svår att förstå, som uttalas av en anonym medarbetare: ”Det finns en hotbild i det hela. Man vet inte hur det skall slå”
Min värdering av Linnéuniversitetet vid det tillfället, då de underlät att granska Zineldins agerande, och av Högskolan Kristianstad idag, då de underlåter att granska Fjelkners agerande, när de låter en anmälan bli ett skydd av den anmälande, med publik kölhalning av den anmälde i ett av fallen, är att deras agerande visar en organisation utan ära.
Un'organizzazione senza onore
Öllsjö den 24 juni 2018