I ett familjeföretag som jag och min medforskare studerat, fanns en oerhört stark gemenskap. Den yttrade sig på många vis. Ett uttryck var att alla anställda som vi intervjuade kunde exakt beskriva företagets strategi, och de ansåg också att det var en korrekt och mycket bra strategi. Det fanns en gemenskap som framstod som genuin, dvs emanerande från individernas känsla av gemenskap i företaget och dess öde, och inte utifrån att de alla hade en lön och ett anställningskontrakt.

Det fanns en lojalitet som grund för gemenskapen. Det var en lojalitet och inte en lydnadsrelation, ty det var en ömsesidig relation, vilket framkommer genom följande historia.

En chaufför i företaget var en ung man, som körde som unga män kör, med större risk än andra. Han råkade ut för en olycka, där han kraschade med lastbilen och blev inlagd på sjukhus. Skulden på kraschen låg sannolikt på honom och hans körstil. Företagaren reagerade dock med den omtanke som en far har till sin oaktsamme son. Företagaren var fylld av omtanke och förtvivlan över det skedda. Inte förtvivlan över att lastbilen gick sönder. Inte i förtvivlan i första hand över att han snabbt fick ordna fram en ny lastbil och en annan chaufför som kunde köra ut varorna. Utan över hur den kraschande chauffören hade det. Företagaren åkte till sjukhuset nästan varje dag för att se till chauffören. Företagaren förebrådde sig själv för händelsen, trots att ansvaret låg på chauffören.

Som forskare i familjeföretag såg vi att företagaren agerande enligt det sätt vi förstått att många familjeföretagare gör, att betrakta de anställda som, hart när, medlemmar av familjen. Det var ett agerande som nästan liknade den bibliska berättelsen (Lukasevangeliet 15:11-32) om den förlorade sonen. Att kärleken till sonen är så mycket starkare än de välgrundade förebråelser som kunde riktas mot honom och hans agerande.

Företagaren gjorde uppoffringar för chauffören. Han var lojal mot chauffören. Han kunde därför förvänta sig lojalitet, inte bara från chauffören, utan från de andra anställda. Ty han visade genom sitt agerande att han var lojal mot den anställde, och att andra anställda därför kunde förvänta sig samma lojalitetshandling gentemot dem. Han visade ömsesidighet. Och fick ömsesidighet.

Tänk dig nu att han, i en framtid, då chauffören lämnat sjukhuset och kommit i tjänst, en lördag, då alla är lediga, måste ha en utkörsel av varor p g a oförutsägbara händelser. Om han ringer upp chauffören och ber honom komma och köra ut varorna, tror du då att chauffören hänvisar till kontraktet och avböjer företagarens förfrågan? Eller om chauffören ser om han, inom ramen av sitt liv, kan ställa upp och hjälpa till? Jag tror att om chauffören inte skall gifta sig den dagen, eller någon annan orsak som är mycket stark, då kommer chauffören till företaget, startar lastbilen och kör, förmodligen och förhoppningsvis lite mer försiktigt, men han kör denna lördag. Varvid företagaren får en lojal handling, grundat i den ömsesidighet han och hans chaufför har.

Så bedrivs ansvarstagande företagande, där lojalitet och inte lydnad är kännetecknande.

Så bedrivs det hållbara företaget, långt från floskler, dokument och uttalanden. 

I sådana företag flyr inte arbetarna. De avsäger sig inte ansvar, de begär inte tjänstledigt, de säger inte upp sig eller fördröjer återkomst från barnledighet. I sådana företag skrattar man på kafferasten. I sådana företag odlas effektivitet. Både företagets och människornas effektivitet. 

Långt från undertecknade dokument och flosklernas dumheter. 

Öllsjö den 10 juni 2018

En person hävdade att man skall vara lojal mot sin arbetsgivare. Man kan undra om personen saknar språkkänsla, och förväxlar lojalitet med lydnad, eller om den försöker dölja makten krav på lydnad bakom ordet lojalitet.

Lojalitet är att jag agerar till stöd för någon annan, till den andres gagn, även om det kan uppstå kostnader för mig själv, utan motsvarande intäkter. Jag är villig att bära en uppoffring för den andre. Den andra behöver inte betala tillbaka. Det finns ingen sådan kostnads – intäktskalkyl när det gäller lojalitet. Lojalitet är ett uttryck för förtroende och rymmer ömsesidighet. Däremot kan jag hindras i att agera om det krävda agerandet står i strid med en viktig norm som jag har. Jag kan inte vara lojal mot någon om det innebär att en viktig norm för mig blir åsidosatt.

Lydnad är däremot att agera p g a att den andre kräver det av mig. Så måste jag göra. Det bygger blott på makt, varför det inte finns någon ömsesidighet. Jag tänker inte på den andre och den andres väl och ve, utan på den repressalie som kan komma om jag inte lyder. Här finns kalkylen: Om jag lyder, får jag något eller undviker att få repressalier. Jag lyder, hart när oaktat vilka normer som det bryter mot, ty agerandet bygger på underkastelse och kalkyl, inte på ömsesidighet och omtanke.  När jag med ömsesidigheten som bas kan begära förståelse för att jag inte agerar p g a min norm i fallet med lojalitet, saknas ömsesidighet i lydandet, varför jag inte kan åberopa min norm. Man lyder trots att det kränker en viktig norm man har.

I ett tidigare inlägg skrev jag om tystnadens människor, utifrån en stark film: ’Vår nya fröken’. (https://doncollin.weebly.com/blogg/tystnadens-manniskor) Där lydde föräldrar den nya frökens minst vink. Men det var inte utifrån en genuin ömsesidighet, utan utifrån den kalla makt Fröken hade, att påverka föräldrarnas barns betyg. Det var ren och skär lydnad. Men som kunde framställas som lojalitet, att man hjälper varandra.

Gudfadern, i filmen med samma namn, vet om denna skillnad mellan lydnad och lojalitet. I klippet nedan säger han till sin betrodde rådgivare, att hans beskyddare är affärsmän. De agerar, inte av lojalitet (trots att han använder ordet), utan av lydnad, som kommer genom att de får en god löning för sitt arbete. De har en lydnadsrelation utifrån kontraktet, men ingen lojalitet. De lyder, så länge som kontraktet finns, det som finns inom kontraktet. Därefter lämnar de, utan sentimentalitet.
https://www.youtube.com/watch?v=I6JsnRI8TjM

Den lojale, som rådgivaren i klippet, blir däremot betrodd att ta hand om familjen och dess affärer, p g a att det finns en ömsesidighet.

Själv föredrar jag lojalitet, då det är en stark relation, en genuin relation, som kan användas i många situationer. Den är kostbar att skapa, ty den bygger på ömsesidighet, vilket innefattar förtroende, en relation som tar tid att bygga upp och som rymmer mycket interaktion. Den är oerhört känslig, då ett förtroendebrott upplöser förtroendet, och därmed investeringen.

Ceaușescu, den rumänske diktatorn, tittar förvånat på folkmassan. Han har inte förstått det Gudfadern visste, att det som ser ut som lojalitet är blott lydnad. Däremot förstod han, när folket högljutt protesterade, att det fanns ingen lojalitet utan en lydnad, och när lydnaden försvann, vilket folkets protester vid torget visade, då gäller det att lämna platsen, ty då ligger man illa till. Han och hans fru försökte fly, men lojaliteten fanns inte, inte ens lydnaden, och de fick betala ett omänskligt och ovärdigt högt pris.
https://www.youtube.com/watch?v=TcRWiz1PhKU

Ett sätt att undvika ett högt pris är att basera sig på lojalitet. Men man måste inse att det bygger på ömsesidighet. Begär du, utan att vara ömsesidig, föreligger lydnad, inte lojalitet. Då kan du inte heller begära lojalitet. Då kan du riskera att få betala ett pris.

Det finns samma skillnad mellan lojalitet och lydnad som finns mellan auktoritet och auktoritär. Auktoritet och lojalitet är något du får av den andre i en ömsesidig relation. Det är starkt och positivt. Auktoritär och lydnad kommer blott av makt och är ensidigt. Det är svagt och negativt.

I morgon berättar jag en historia om en relation som visar lojalitetens uttryck.

Öllsjö den 9 juni 2018

Idag blev det offentligt genom lokaltidningen Kristianstadsbladet, att jag är utköpt från min tjänst som professor, till priset av 26 månadslöner, totalt en kostnad för Högskolan, enligt tidningen, på 2,5 miljoner kronor.
http://www.kristianstadsbladet.se/kristianstad/professor-far-ga-hemma-med-lon-i-over-tva-ar/

Tidningen tycks veta vad som är skälet. Deras hypotes är att utköpet beror på att en lärare, Rektorns fru, har anklagat mig för att ha kränkt henne. Rektor Pihl svarar, enligt tidningen: ”Det är ett grovt påstående. Jag håller inte med om det.” HR-chefen säger ”Men den delen har inte alls med överenskommelsen att göra.”

Om du tror att du här skall få veta vad jag anser om deras hypotes, får du sluta läsa. Det som offentligheten vet är att hon anmälde mig som arbetsmiljöproblem, att jag genomförde två dokumenterade utredningar som visade att jag inte kränkt henne, och att HKr inte genomförde en dokumenterad utredning, men avförde anmälan med slutsatsen att det var en personlig konflikt. Allt detta är offentligt tillgängligt via HKr. Om detta har legat till grund för utköpet vet blott ledningspersonal på HKr, och eventuellt jag och mitt juridiska ombud. Men om det skall inte ordas. Ty jag tiger.

Min text handlar om tigandet, om den hedersöverenskommelse om tystnad som jag och HKr har, där HR-chefen uttryckte den som så här i ett personligt mail: ”… bakgrunden till varför överenskommelsen har träffats hålls mellan parterna”. Detta är vår gemensamma överenskommelse om tigandet.

Frågan är vad man får göra enligt ett sådant avtal när tidningen gör som de gör, framför en hypotes om orsakerna till utköpet.

Företrädarna för Hkr, Rektorn och HR-chefen, tycks dementera tidningens hypotes, där HR-chefen är mer kategorisk än Rektorn.

Låt oss anta att det finns ett skäl. Om någon säger till mig, att det är det som är skälet, vad får jag då göra, enligt tystnadsavtalet? Jag får rimligen inte säga ’Ja’, ty då har jag röjt bakgrunden. Men om de säger ett annat skäl, som jag vet inte är skälet, får jag då dementera genom att säga ’Nej, det är inte skälet’? Rimligtvis inte, ty då har jag också röjt bakgrunden eftersom jag säger att just det skälet inte är bakgrunden. En frågvis kan ju gå igenom alla möjliga orsaker, och genom dementier ringa in det som är skälet.

Jag anser därför att Rektorn i mild grad och HR-chefen i stor grad, har brutit vårt tysthetslöfte eftersom de med sina svar möjliggör inringning av skälet och uttalat sig om bakgrunden, vad som INTE finns i bakgrunden.

Men om det är så att jag vet om vilket skäl som är det riktiga, och det inte är det som tidningen skriver, har jag då inte moralisk plikt att tala sanning, att dementera deras hypotes? Nej, anser jag, ty tystnadsöverenskommelsen säger ju att jag inte har en plikt att säga sanningen, ty om den skall jag ju tiga. Får jag inte bejaka sanningen, får jag inte heller dementera lögnen.

Så, oavsett om tidningens utsaga är sann eller falsk, tiger jag, i respekt för överenskommelsen. Vilket jag gjorde när journalisten frågade mig.

Men låt oss komplicera saken. Jag har deltagit i överläggningar med HKr, där skäl anförts. Jag skall inte här gå in på om skäl är singularis eller pluralis, ty jag gör vad jag kan för att hålla mitt tysthetslöfte. Låt oss säga att det kan vara skäl A, skäl B, skäl C, eller skäl K, som är en kombination av A, B och C. Tidningens hypotes om Rektorns fru kan vara ett av A, B eller C.

Nu kommer det svåra.

Tänk om Y är skälet, men det skälet kan inte uttalas ty det är ett skäl som kanske inte är legitimt, eller det kanske t o m är olagligt. Det som anförs till mig, A, B, C eller K, anförs för att möjliggöra effekten, att Collin blir utköpt, men orsaken, skälets skäl, är Y, som aldrig nämnts i våra förhandlingar.

Det underlättar onekligen min tillvaro ty jag kan aldrig bryta mot tystnadslöftet eftersom jag faktiskt inte vet vad som är skälet, eftersom det riktiga och egentliga skälet, Y, aldrig anförts. Jag har blott får höra svepskäl, som skall fördunkla det riktiga skälet, Y.

Då förstår vi att de enda som vet vad som är skälet, dvs Y, är de som tillhör ledargarnityret på högskolan. Blott de är de som kan uppfylla tystnadslöftet, ty de är de enda som vet vad de skall tiga om.

Men svårigheterna stannar inte vid detta, ty den som beslutar är Rektor, ingen annan. Den som bär beslutet är Rektor. Därför måste det vara det skäl han har för att skriva på kontraktet som är det yttersta skälet för utköpet. Således slutar alla skäl i Rektorn och hans skäl.

Då kan man fråga sig, är det möjligt att veta en annan människas skäl? Den kan säga vad som helst, men i djupet av själen finns det egentliga skälet förborgat, kanske dolt av individens intresse att framstå som rationell eller hygglig. Om Rektorn, mellan skål och vägg, uttalar sitt skäl till undertecknandet, kan vi då vara säkra på att det är det egentliga skälet? Eller gör Rektorn det som vi kan insinuera att HKrs ledargarnityr gjort, redovisat ett legitimt skäl, för att dölja ett illegitimt skäl?

Och slutligen, i djupet av själen, kommer det argument jag brukar anföra till studenter och doktorander som hävdar att de har en tolkande ansats där de ’förstår’ människor. Jag brukar fråga dem om de någonsin gjort något som de i efterhand inte har lyckats förklara, som de i efterhand inte har förstått. Hur kunde jag göra så? är den fråga, som om du någonsin har uttalat den, så vet du att du inte kan förstå dig själv. Således, kan vi vara säkra på att det finns ett skäl som vi kan veta, ty om inte ens Rektorn vet varför, vem skall då kunna veta? Kristianstadsbladets journalist?

Men, du läsare, kan vara lugn. Jag tror mig om så mycket att jag är ganska övertygad, men inte helt säker, att jag vet. Sådan blir man efter att levt sitt yrkesverksamma liv i forskningens miljö, att jag tror mig veta, men att jag aldrig kan veta att jag vet. Men den kunskapen jag tror mig ha, använder jag inte till att berätta om vad som är skäl, eller att dementera skäl. Ty jag respekterar tystnadsöverenskommelsen på så sätt som jag tolkar den: Inte bekräfta, inte dementera, bara tiga.

Därför, på tidningens utsaga om att rektorns fru är orsaken, säger jag: Oaktat om jag vet eller ej, oaktat om jag tror mig veta eller ej, säger jag: Inga kommentarer. Och det var också så Rektorn, enligt tidningens citering, avslutade sitt uttalande: "Jag vill inte ge några kommentarer till det." 
 
​Öllsjö den 8 juni 2018

Idag kommer de socialdemokratiska riksdagsledamöterna att rösta Ja till förslaget om ’Ny möjlighet till uppehållstillstånd’ (prop. 2017/18:252) (https://www.regeringen.se/rattsliga-dokument/proposition/2018/04/prop.-201718252/), det som populärt kallas amnestilagen, till förmån för en viss grupp av flyktingar som inte uppfyller asylrättens krav.

När de trycker på Ja-knappen kommer en lätt bris att kännas i Riksdagen. Det är den bris som uppkommer när själen lämnar det döda. Den själ som varit i Riksdagshuset sedan Socialdemokratin gjorde sin entré genom att Branting fick en plats i Riksdagen 1896, lämnar nu riksdagshuset. Kvar blir den döda socialdemokratin.

Den socialdemokratiska själen bär normen om Rättvisa. I Rättvisa ligger bl a två centrala värden, Jämlikhet och Internationell solidaritet.

Jämlikhet är att ingen är förmer än någon annan. Alla är lika, lång som kort, rik som fattig, stark som svag. Alla bär samma rättigheter och skyldigheter, inom sina förmågor. Så här formuleras denna del i den socialdemokratiska själen:
”Hemmets grundval är gemensamheten och samkänslan. Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn.” Så talade Per-Albin Hansson i Riksdagens andra kammare den 18 januari 1928, i det som senare skulle kallas Folkhemstalet (https://www.youtube.com/watch?v=X-vwl8Qq--I )

Socialistens själ skyr privilegier.

Internationell solidaritet innebär att socialistens omsorg känner inga gränser. Det uttrycks bl a i den socialistiska själens starka tro på asylrätten, att den som är förföljd skall ges skydd. Däremot, den som inte har asylskäl, den får vandra vidare, ty vårt land kan inte härbärgera de som vantrivs, alla de som är fattiga i världen, de lyckosökare som söker bättre liv. Asylrätten är inte för lyckosökare, utan för de förföljda. Det är inte sant, det socialdemokraternas partiordförande sade: ’Mitt Europa bygger inga murar’. Det gör vi visst. Men vi bygger inga murar som hindrar de förföljda. Asylrätten är den öppna porten till vårt hem, där de förföljda kan få skydd, mat och husrum.  

Det socialdemokraterna, de själlösa, röstar om är att bryta mot den socialistiska själens fundament, Jämlikhet och Internationell solidaritet genom asylrätt. De ger rättigheter till en grupp, som inte ankommer andra, och som inte har asylskäl. De ger privilegier till en specifik grupp. De utser kelgrisar.

Därför dör socialdemokratin idag, när den socialistiska själen lämnar Riksdagen.

Till detta hör en sak, som inte riktigt hör till argumentet, men som gör att jag känner ett politiskt äckel inför de själlösa socialdemokraterna i Riksdagen.

Den grupp som de själlösa socialdemokraterna nu ger privilegier, denna grupp av kelgrisar, är en grupp av mestadels starka unga män, där en del har starka, rika familjer som kunnat ge dem bistånd så att de nått fram till Sverige. Det rör sig inte om den 14-åriga flickan i det libanesiska flyktinglägret vars familj inte kan återvända hem till Syrien, och som sannolikt kommer att giftas bort till en medelålders man, som kanske hans andra hustru, som kan ge henne den mat hennes familj inte kan ge.

Jag känner ett politiskt äckel gentemot de själlösa socialdemokrater som ger privilegier till den starka gruppen, medan de blundar för de svaga, den svaga flickan. Det tillhör sannerligen inte den socialistiska själen att ge privilegier till de starka och blunda för de svaga. Det är extremhögerns logik och grund, att satsa på de starka.

Därför dör socialdemokratin idag. Den socialistiska Själen, med sin Rättvisa, med Jämlikhet och Internationell solidaritet, och, om någon kelgris finns, är det de svaga, lämnar Riksdagshuset, som en mild bris. Kanske något papper i Riksdagshuset fladdrar till när själens svaga varma bris lämnar Riksdagshuset.

Vi som bär den socialistiska själen står villrådiga vid valet i höst. Vi kan självklart inte lägga vår röst på den döda socialdemokratin. Den som dog idag. För oss är Rättvisa avgörande.

Själv kommer jag att lägga min röst på Liberalerna. Förvisso har de en politik för ökad segregation, som förstärker klassamhället. Men därvidlag skiljer de sig inte från den döda socialdemokratin, ty även de premierar den särskiljande skolan. Men Liberalerna uppfyller Per-Albin Hanssons vision om hemmet som inte delar ut privilegier.

​Öllsjö, denna tragiska dag, 7 juni 2018, dagen då socialdemokratin dog.

PS Må jag ha fel. Men var ligger i så fall felet i mina argument? DS

En bild publicerades av en SSU-styrelse som precis blivit vald i en nyligen skapad SSU-klubb i Hylte. Den ledde till så mycket kommentarer och angrepp från nationalister och andra extremhögermänniskor, att bilden togs bort.

Socialdemokratin har en historia av motstånd. När klubbar skapades vid 1900-talets början, möttes de av motstånd. När vår evige finansminister, Gunnar Sträng, cyklade omkring och organiserade lantarbetare, fick han stryk och hotades.

Idag tycks detta hot återuppstå. Men nu riktas inte hotet mot arbetarna, utan mot invandrarna. Ty bilden av SSU-styrelsen visar nio personer, varav 6 är mörka och tre är ljusa. Utifrån mina egna ögon och mina fördomar är kanske åtta av dessa inte svenskar i tredje generationen. Jag återger inte bilden, i respekt av SSU:s agerande, att ta bort bilden för att inte individerna på bilden skall hängas ut och riskera förföljelse. Men bilden finns här: https://nyadagbladet.se/inrikes/ssu-raderar-omtalad-bild-pa-nya-styrelsen/

Det är mörkrets makter som angriper dessa individer. På Flashback kan man läsa vad SSU sannolikt fick ta emot (https://www.flashback.org/t2947048).

SSU och socialdemokraterna har agerat och tagit stark ställning för deras rätt att skapa sin klubb och att få vara de som de är, och bära den hud de har. De har agerat för mångfalden.
Men är det ett tecken på mångfald? Knappast. Vad vi ser är att det är flyktingar och invandrare som agerat och skapat en förening. Fotot är en trist återspegling av den svenska segregationen. Det är en Sorselebild, där svenskarna inte finns, däremot invandrarna för sig.

Samtidigt noterar jag att åtta är män och en är kvinna. Dvs 11% av styrelsen är kvinnor. En könssegregation som anses vara ett problem i könsobalansen som inte accepteras, t ex i  svenska bolagsstyrelser.

Som gammal SSU:are kan jag känna en glädje att ungdomar skapar en SSU-klubb.

Samtidigt lyser dagens problem så tydligt i sammansättningen av styrelsen, med dess dominans av invandrare och män.

För att då inte nämna det som jag först såg när jag såg fotot. Som kanske blott en SSU:are ser. Frånvaron av det som gör oss till socialdemokrater. Frånvaron av symbolen som förenar oss. Frånvaron av det som symboliserar och bär vårt hopp och vår önskan. Frånvaron av det som är utryck för vår substans. Frånvaron av det som samlar oss.

Frånvaron av den röda fanan.

Min uppmaning till SSU-Hylte blir därför, stå på er, gör er en fana och bär den.

​Öllsjö den 6 juni 2016

Peter Kadhammar, tyckare på Aftonbladet, åker till Hässleholm och intervjuar några människor om moskébranden som skedde för någon vecka sedan. Det var sannolikt en anlagd brand.
https://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/a/J14AgP/nazister-demonstrerar-en-moske-brinner--och-ingen-bryr-sig

Artikeln inleds med att han skriver att moskén brinner och nazister demonstrerar. Därmed är scenen satt. Moské betyder muslimer, betyder invandrare, betyder rasister, betyder nazister.

Notera genom hela hans artikel, att den drivs av moskébranden. Men att han aldrig, aldrig ställer frågan, vem kan vilja anstifta en brand i just den moskén? Det journalistiskt intressanta, vem vill bränna en moské, är aldrig intressant för honom.

Han tycks inte vara intresserad av att fråga. Vem behöver fråga om man inte är journalist utan tyckare och redan vet svaret?

Ty Peter Kadhammar är inte journalist utan tyckare. Han skriver krönikor, befriade från journalistens hårda krav på objektivitet och konsekvensneutralitet.

Han driver en tes. Lite i skymundan förvisso, lite bakom kulisserna, men en tydlig tes.

Han skriver överraskande objektivt, att poliserna, som har stränga krav på bevisbörda, ser inte samband mellan nazisternas demonstration och moskébranden. Men Kadhammar, han vet, ty han har bestämt sig, inte grundat på fakta utan på fördomar, att dessa två händelser hänger samman.

Tänk er reportaget om en seriös journalist hade gjort det. Den hade frågat, vem kan ha intresse av att bränna en moské? Kanske nazister. Men också kanske någon som anser sig blivit illa behandlad av gruppen som driver moskén. Och inte minst, någon från de grupperingar som är muslimer, men som inte tillhör den riktning inom islam som moskén tillhör.

Gå till flashback, till https://www.flashback.org/t2943479 och läs. Notera att de på flashback är mer öppna för andra tolkningar än Kadhammar. Vi noterar att de är mer benägna att hitta en möjlig förklaring hos motsatta muslimgrupper eller interna intriger. Lite mindre benägna som Kadhammar, att insinuera skuld hos nazisterna.

Se där, ingen skillnad mellan Flashback, som anses vara en högerorienterad, fördomsfull internetsida, och Aftonbladet. De insinuerar bägge vem som satt fyr. Olika väljer de ut. Men därmed blir de lika. I sin fördomsfullhet. I sin okunskap. I sin politiska iver att svartmåla någon.

Därför, läs Aftonbladet och Flashback. Det finns ingen skillnad mellan dem. Dock är de på motsatt sida. Men de är lika i en sak. I sin ohyggliga fördomsfullhet.

​Öllsjö den 5 juni 2018

Socialdemokratin tycks ha vaknat från sin ideologiska sömn och återger nu en hyfsat korrekt ideologisk föreställning om skolan som platsen för medborgarens träning och allas utveckling.
https://www.svd.se/aterskapa-skolan--utan-skadlig-nyliberal-logik

Gymnasieministern genomför emellertid inte en god analys. Hon skriver om en nyliberal föreställning som lett förändringen av skolan. Men hon medger inte att socialdemokratin har deltagit i denna, skolans Golgata-vandring.

Det allvarligaste felet är att hon inte ser att dagens skola kännetecknas av både marknadsekonomi och kapitalism. Kapitalism är att ekonomin drivs av verksamheter som har sin drivkraft i kapitalackumulation, där således vinsten är den dominerande drivkraften. Marknadsekonomi innebär en annan sak, att utbud och efterfrågan möts i priset, dvs konkurrens där tjänster och produkter fördelas utifrån priset på produkten och tjänsten.

I skolan finna båda delar. Kapitalismen finns genom att skolor kan drivas som vinstdrivna företag. Detta har dominerat i debatten, och socialdemokraterna har lagt ett förslag att begränsa vinsterna i skolföretagen. Det innebär, tror de, att de pengar staten betalar för deras produktion av skola, i större utsträckning stannar i skolorna.

Men det är inte vinstuttaget som kan läggas som skuld och orsak bakom skolhaveriet. Förvisso är det den professionella lärarkårens ideologi om inlärning, som är delaktig i förflackningen.

Men en av de stora effekterna av skolan är segregationen, av uppdelningen av elever i grupper av stökiga och duktiga elever. Denna uppdelning har lite med vinstintresset att göra. Förvisso gör det att skolor vill positionera sig så att de får lugna och läsande elever, och inte funktionshandikappade elever eller socialt besvärliga elever.

Men det som är den stora vattendelaren är Sorsele-effekten, vilket är en effekt av marknadsekonomins inslag av fritt val, inte av kapitalismen.
https://www.vk.se/2359191/invandrarkillarna-som-svenskarna-i-sorsele-inte-vill-trana-fotboll-med

I Sorsele försvann svenska ungdomar från fotbollsklubben när fler flyktingar började i klubben. Därefter bildades en klubb till i lilla Sorsele, som bestod av de svenska ungdomarna. Skälet angavs som att de svenska ungdomarna inte ville vara med om alla bråk som fanns på träningar och matcher.

Denna segregation, i detta fall ömsesidig, skapas av att föräldrar och ungdomar väljer. Att de är fria att välja. Och då väljer de exkludering av de som inte passar in, för att själva få lugn och ro.

Det är denna Sorsele-effekt som uppkommit i skolan. Föräldrar och ungdomar väljer bort skolor och väljer skolor där de får vad de vill ha. Det är de resursstarka, de som kan och som vill göra ett val, som delar upp sig. Det är marknadsekonomins val som framför allt skapar skolans problem.

Gymnasieministern skriver ” Det är bra att elever och föräldrar kan välja vilken skola de helst vill gå på…” Hon tycker således att Sorsele-effekten är bra. Hon vågar helt enkelt inte medge att en betydelsefull förklaring till skolans problem är det fria skolvalet, dvs marknadsekonomin i skolan. Hon vågar sannolikt inte säga det som är så uppenbart, att Sorsele-effekten skapar en segregation.

Det är inte det kapitalistiska inslaget i skolan som är det grundläggande felet i skolan. Det är Sorsele-effekten, marknadsekonomins fria val, som är problemet. Det löser man sannerligen inte med några procentsatser på vinsten. Det löser man genom att det är staten som bestämmer vilken skola en elev skall gå i. Oaktat vilken förräntning skolan  har på sitt kapital.

​Öllsjö den  4 juni 2018

Exkludering, dvs att förskjuta en person från en mänsklig samvaro, är det skarpaste sanktionsvapnet människan har, efter våldet. Det är evolutionärt begripligt, ty i den miljön som människan skapades, kunde individen endast existera i skyddet av gruppen. Ensam var inte stark, utan så svag att den ensamme snart var död. Därför är människan genetiskt kodad att acceptera och underordna sig gruppen, för att undvika exkludering.

Svenska Dagbladet börjar nu en serie om det är att vara exkluderad och de känslor som finns kring detta fenomen
https://www.svd.se/evolutionen-styr-ocksa-svenska-akademien

Själv höll jag en presentation vid European Accounting Conference den 31 maj som professor i företagsstyrning vid Högskolan Kristianstad. På bilden syns hur glad, lycklig och stark jag var.
​
Den 1 juni var jag exkluderad från Hkr. Skicka ett mail till mig, sven-olof.collin@hkr.se så ser du ett uttryck för exkluderingen. Fr o m den dagen är jag exkluderad från Hkr.  

I en artikel beskriver en person som exkluderades, hur obehagligt det var. (https://www.svd.se/kollegans-brev-dodsstoten--alla-tyckte-hon-var-usel/om/idagsidan )

Det är ett rent evolutionärt obehag, som kan ge sjukdom, stress, depression, problem med sömnen och ångest. Att inte få vara med. Att vara utfryst. Att bli lämnad ensam på savannen.

Man vill vara med. Man vill vara accepterad i gruppen, få bidra, känna trygghet och respekt. Innerliga mänskliga behov som förnekas, tydligt, klart och uttalat vid exkludering.

Jag medger att jag känner en hel del obehag av att exkluderas. Trots att jag själv deltar i exkluderingen. Om du går in på personal på hkr.se så ser du inte mig. Jag uttryckte mig explicit och tydlig att jag skulle tas bort från personalsidan. Jag är ju trots allt en hyfsat renommerad professor i företagsekonomi, både nationellt och internationellt, i alla fall i Europa. Vill inte HKr ha mig, skall HKr inte snylta på mitt renommé genom att ha mig listad, var min tanke. Exkludering ger exkludering. Den förskjutnes förskjutning.

Men trots den attityden, som innebär att vi har en ömsesidig exkludering, känner jag ett obehag. Jag inser att obehaget är en känsla som evolutionen, inte Förnuftet, ger mig. Den saknar rationell grund. Den sitter i generna.

Men den evolutionära kraften ger mig också ett behag och lugn. Ty, precis som det står i artikeln, om man är del i en gemenskap, en annan gemenskap som inte exkluderar en, mildras oron. I mitt fall har jag magnifikt stöd från kollegor, från Hkr och från andra institutioner och länder. Jag ser också stöd genom lojala och solidariska handlingar av exkludering. Handlingar där den agerande får en individuell kostnad för sin lojalitetshandling gentemot mig.

Jag erfar ett starkt stöd från andra, och manifestationer av att jag ingår i en gemenskap som är så stark att individer tar individuella kostnader för att visa sin lojalitet, dvs inte bara omsorg utan också uppoffring. Exkluderingens skapande av ensamhet och utsatthet, erfar jag således inte. Tvärtom. Jag känner en stark gemenskap. Och därmed en trygghet.

Men också en glädje, ty den starka inkluderingen i gemenskapen är delvis en funktion av gemensamma normer och värderingar, en familjekänsla.

Den lilla evolutionära oron överväldigas av en lika evolutionär, men magnifikt större glädje av samhörighet.

Gruppen som exkluderar, gör sin exkludering i syfte att överleva och att ha en behaglig grupp. Det är den evolutionära grunden för exkludering. Det är exkluderingens evolutionära funktion. Det är därför vi, Homo Sapiens, exkluderar.

Därmed återkommer jag till det som alla frågar mig om, jag, pratkvarnen, han som alltid berättar, han som aldrig sviker transparensen, aldrig sviker utan utnyttjar yttrandefriheten och meddelarfriheten in absurdum, han som citerar Falcone, att ’den som tiger och böjer sitt huvud, han dör varje gång han tiger, men den som talar och bär sitt huvud högt, dör blott en gång’. Hur kunde han gå med på att tiga om det som varit? Hur kunde han gå med på ett avtal om att tiga om orsakerna till kontraktet, till den ömsesidiga exkluderingen?

Exkludering görs för att överleva. Tystnad innebär exkludering. Jag exkluderar det som varit, för att leva där jag är, här och nu. Att tala om det förgångna vore att inkludera, att leva med det. Det förgångna. Det vore vendettans kraft, hämndens kraft. Att ge igen. Att låta något som skett, ha makt över det som sker.

Men den som ägnar sig åt vendettan lever i det förgångna. Den inkluderar det förgångna. Mitt tigande och min begäran att inte finnas med på HKrs hemsida, är min exkludering.

HKr kan leva med min exkludering. Deras egen exkludering av mig är sannolikt drivet av den evolutionära exkluderings funktion, att värna sig själv. Och jag kan leva med HKrs exkludering. Eftersom jag är så innerligt inkluderad.

Förvisso tror jag mig vara förmögen att själv bära mitt huvud högt. Men jag bär det också högt eftersom så många omkring mig hjälper mig att hålla det högt.

Kanske t o m Falcone skulle kunna medge att hans huvud bars upp, inte bara av honom själv och hans ideal, utan med hjälp av t ex hans vapenbroder, Borsellino. Som gick samma öde till mötes, att avrättas av maffian.

​Öllsjö den 3 juni 2018

Free University of Scania (FUS) har det för ett universitet, självklara mottot: Dare to know, dare to tell. Den första delen säger att du skall använda ditt förnuft, du skall våga tänka, du skall våga ställa frågor, även om de kan hota din sinnesfrid, eller andras. Kunskapen tar dig ur ett dumhetens fängelse.

Värre är att det är nödvändigt att lägga till Dare to tell, våga säga. I ett fritt samhälle hade det tillägget inte behövts. Men i ett samhälle där individer blir bestraffade för att de säger det de ser och det de anser, behövs tillägget.

FUS hade sitt första framträdande igår, på European Accounting Association-konferensen i Milano.

Samma dag skedde i Sverige en sak som visar med beklagansvärd tydlighet, behovet av FUS:s motto.

I statens television ställs följande fråga till en forskare, Joakim Ruist: ”Varför är det viktigt att utreda och slå fast vad en flykting kostar?” Hans svar är att kunskap kan användas vid beslutsfattande. Men än viktigare, att kunskap kan ta bort det som är fördomar.
https://www.youtube.com/watch?v=6XqfaRDevek&feature=youtu.be&t=245

Det är dock inte något som intresserar intervjuaren, ty hon är på jakt, inte efter att se på kostnaderna, vad de innebär och om de kan förändras, utan på att slå ner på att hans kunskap är illvillig, inte lämplig och döljer något.

Han får frågan om han tänkt på hur kunskapen kan användas. Då blir han än mer tvekande i sitt svar. Innebörden i frågan är om han analyserat möjliga konsekvenser av sin kunskap. Han får frågan om han först ser efter om hur hans kunskap kan användas, innan han skapar den. Efter tvekan säger han det uppenbara, att om det finns diskussion om en sak, och han kan skapa kunskap till den debatten, då är det en bra sak att skapa den kunskapen.

Våga veta!

Tänk vilket samhällsklimat vi har, där det är acceptabelt och möjligt att fråga om man skall skapa denna typ av kunskap. Vi påminns om Morgan Johansson, som aktivt motarbetat kunskap om våldsverkares etnicitet.

Kunskap är endast bra om den säger det som efterfrågas. Det är inte kunskap som efterfrågas, utan bestämda slutsatser.

FUS innebär att våga veta och våga tala. Ruist gör rätt enligt FUS:s motto. Att han tvekar i sitt svar förstår jag fullt ut, ty där står forskaren som är glad över att han gett kunskap till en offentlighet som utmärks av tvärsäkra påståenden som saknar empirisk grund. Kunskap före fördom, tänker han. Men som blir ifrågasatt då han inte beaktat det korrekta att störa fördomsfullheten med sin kunskap.

De som talar, får erfara konsekvenser. Igår skrev jag om ungdomarna som skulle tystas genom en rektors skriftliga varning. Idag skriver jag om en forskare som blir nästan paralyserad över insinuationer att han borde överväga vilken effekt hans kunskap kan få.

Våga veta, våga tala.

Öllsjö den 2 juni 2018

​PS Notera att han ser sig tvingad att gå över gränsen för hans rapport och framföra en politisk värdering, att vi inte har flyktingmottagning av ekonomiska skäl, utan av humanitära skäl. Det blir för honom outhärdligt att frågorna insinuerar att han har en politisk vilja, annat än att forskare ger kunskap. DS

Min svensklärare, som hade granskat mitt specialarbete om Lars Hård, Jan Fridegårds romantrilogi, frågade: Vad vet du om frigida kvinnor i Fredrika Bremer-förbundet. Vi skulle ha en träff om mitt specialarbete och jag skulle få mitt betyg. Jag var mycket nervös. Skulle det bli godkänt? Jag mindes att jag i det sista stycket hade skrivit att det fanns en syn på kvinnan som företrädes av frigida kvinnor anslutna till Fredrika Bremer-förbundet.

Läraren satt och tittade på mig. Jag stod sidan om katedern. Jag medgav att det har jag ingen aning om, huruvida de var frigida. ’Då skriver man inte så’ sade han. Sedan berättade han vidare vad han tyckte om mitt arbete och meddelade att jag fått en fyra (av fem möjliga) som betyg. Han reste sig upp, tog mig i handen och träffen var över.

Så behandlar man en yr 19-åring. Så agerar man som värdig lärare. Så är man en seriös medborgare som deltar i debatten i samhället på ett bildat sätt. Bengt Johannisson hette läraren. Docent i historia. En duktig lärare. En lärare värdig sin plats som lärare.

Motsatsen ser vi idag idag. De som inte borde ha med skola att göra. De ovärdiga. De Korrekta, vars agerande leder till ’störst möjliga tystnad’ stormar idag, för att trycka ner, för att förödmjuka, för att ta bort, för att rensa, för att tystna.

Gymnasieungdomar, som vi toleranta förstår vad de håller på med, vad de är, och kanske också ibland, vad de vill, skrev på en lastbil ” ”#METOO För kvinnor som försökt ligga sig till framgång men misslyckats”. Antingen ser man det som ett tramsinlägg, medvetet formulerat för att sticka i ögonen. Likt somliga rondellhundar. Uppfriskande i sin djärvhet och upplysande. Eller så ser man det som en hypotes om drivkrafter bakom en offentlig debatt, som kan debatteras och avkrävas bevis.
https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/Kv79w6/eleverna-ett-internt-skamt-i-klassen

Detta kan misshandlas. Detta kan förtryckas. Och det är gjort. rektor på skolan, med liten bokstav t o m vid inledning på en mening för att uttrycka fullständig brist på respekt, Christian Eklöv Hagman, gav dem en skriftlig varning. Han har inte tagit debatten, utan tar till ett repressivt verktyg. Anna Ekström, gymnasieminister, tar inte debatten. Likt rektorn frågar hon inte, som min lärare gjorde, utan går till fördömande och tystnande. Hon säger att det är tragiskt.

Värdiga lärare frågar. Skammens lärare fördömer.

Dessa två borde skämmas. De fördömer och förkastar. De frågar inte. De debatterar inte. De fördömer. Sådant folk borde inte ha med skolan att göra. De är ovärdiga skolan och det etos som skall utmärka skolan, att granska, att undersöka, att pröva.

Idag börjar Free University of Scania (FUS). FUS har ett motto som går tvärs mot rektorn och ministerns attityd: Dare to know, dare to tell.

Vi ta gärna emot sådana utsagor. Vi frågar dem som gör utsagorna, vilken grund de har för utsagorna. Vi prövar och diskuterar utsagorna.

Men vi ger inte skriftliga varningar, vi fördömer inte. Vi prövar och debatterar.

Våga veta, våga tala.

​Milano 1 juni 2018