Som man säger, eftersom alla är lika, skall alla lika få.
Det innebär att man vid föreläsningar, inte tolererar frågor vid rasten. Ty då får en student förmer än en annan.
Det innebär att man vid vandring på den akademiska anstaltens område, inte får besvara frågor som rör utbildningen. Ty då får en student förmer än en annan.
Det innebär att handledare av examensarbeten måste ge exakt lika mycket handledningstid som alla andra. Man har därför infört en minimigräns för handledning. Men också en maximigräns för handledning. Ty ingen student skall få förmer än en annan.
Det har inneburit vissa problem ty det finns illojala lärare som inte förstår denna likabehandlingsprincip. De kallar sig för vackra namn, som t ex 'engagerade' lärare, och vill med det namnet få rätten att ge mer till studenterna än vad som är bestämt.
De tar t o m till sådana avskyvärda argument, som att förbudet mot handledning och att besvara frågor. beror på de andra lärarnas lättja, likgiltighet, ja, de hävdar t o m något så groteskt som att det skulle bero på att somliga lärare inte har kunskap, t ex att de inte vet varför man normalitetstestar residualen.
I själva verket försöker dessa, sig själv benämnda, ’engagerade’ lärare, att bortse från den viktigaste principen, allas lika behandling.
Principen om lika behandling grundar sig i den viktiga principen om allas lika värde. Det innebär att alla är lika. Skulle det då bli att examinationen visar att det finns skillnader, då beror det helt och uteslutande på att studenten inte fått en lika behandling. Skolan skall därför kompensera den studenten. I första taget innebär det att den får ytterligare hjälp, eftersom den inte fått den dos den hade rätt till. Blir den då inte lika behandlad, dvs får godkänt, ges den en lärare som är erkänt duktig på att likabehandla studenter, dvs att ge dem godkänt.
Så ser den goda akademiska anstalten ut idag. Den baseras på allas lika värde och på allas rätt till lika behandling och därmed på allas rätt till lika resultat.
Öllsjö den 15 juni 2018