Igår visade jag på att den tigandets överenskommelse som jag och Högskolan ingått, förvisso är bräcklig, då blott en av fyra möjliga utfall ger bägge parter starka skäl att tiga. Men jag anförde en tro att tigandet kommer från en kalkyl, med inspiration från de väldiga och meningslösa slagen vid Somme och Verdun, att striden har en kostnad som sannolikt inte står i rimlig relation till förväntat utfall. Vinsterna är så små, relativt kostnaderna för att vinna, att det är bättre för bägge parter att inte blåsa till strid och tala, utan att låta trupperna återvända hem, och där göra vad de är ämnade att göra, utbildning, forskning och samhällspåverkan.
Emellertid, kan vi lära något av historien? Dessa slag under första världskriget var förvisso meningslösa. Kriget slutade, trupperna återvände hem. Och det glada 20-talet tog vid.
Men krigets slut var sådant, att fröet till nästa världskrig var sått. Freden, den länge eftersökta, var sådan att den ena parten, tyskarna, ansåg sig har blivit förfördelade och orättvist hårt drabbat. Från deras sida var det inte en rättvis fred, utan en orättfärdig fred. Den skapade känsla av förödmjukelse. Den gav fröet till demagoger med mustasch som kunde ställa krav på rättvisa, en hämndens rättvisa.
Jag hävdade igår att tigandet i vår hedersöverenskommelse kom av en kalkyl att striden skulle kosta långt mer än vad man kunde förvänta sig att vinna. Men bär hedersöverenskommelsen ett frö av kostnad i sig? Kan den framstå som orättfärdig? Kan överenskommelsen, som tar bort striden, ge upphov till en annan strid? Så som Versaillesfreden gav upphov till erövringar, först under fred som Sudetenland och Österrike, och sedan ockupation genom Andra Världskriget.
Kan verklighetens dialektik spela ett sådant spratt, att överenskommelsens undvikande av strid skapar förutsättningarna för en strid? Det som skulle undvikas, och som undveks, uppstår p g a undvikandet. Freden som gav kriget. Tystnaden som gav rop.
Om det kan vi inte veta idag, lika lite som fredsförhandlarna kunde veta om utvecklingen efter Versailles-freden. Hade de vetat, hade de säkert agerat annorlunda. Men då visste de inte, utan agerade i god tro. Kanske man kunde skönja något redan vid fredstraktatet, men det var svårt att förutse konsekvenserna. Man kanske var så upprymda av att ha lyckats med freden, att man inte så krigets frö i freden?
Det står skrivet i framtiden.
Därmed avslutar jag, om inget oförutsägbart inträffar, mina reflektioner kring HKr. Likt jag är Persona Non Grata på HKr, är HKr Societa Non Grata hos mig. Det blev ofullbordat, mitt grandiosa projekt att bygga en väldig utbildning och en institution av Jönköpings kaliber, likt Schuberts ofullbordade 8:e symfoni. Men det blev avslutat. Det blev ett slut. Bryskt. Min framtid är en annan. Den inbegriper inte Högskolan Kristianstad. Societa Non Grata.
Jag hoppas att vårt tigandets fred inte bär fröet till ett skränande krig. Och skulle det vara så, hoppas jag, djupt egoistiskt, att jag inte är den som drabbas eller tvingas delta i fredens blommande krigsfrö.
Nu är det slut. Och jag avslutar med att citera en som jag respekterar mycket. Så här skrev den:”Jag tycker att du har mycket att skriva, som du inte har kunnat, och din akademiska kamp i vetenskapliga journaler är mycket mer produktiv än i realiteten. Jag är glad att du äntligen kommer ut från den akademiska ledningen och har mindre ursäkter från att göra forskning!”
Öllsjö den 26 juni 2018
Emellertid, kan vi lära något av historien? Dessa slag under första världskriget var förvisso meningslösa. Kriget slutade, trupperna återvände hem. Och det glada 20-talet tog vid.
Men krigets slut var sådant, att fröet till nästa världskrig var sått. Freden, den länge eftersökta, var sådan att den ena parten, tyskarna, ansåg sig har blivit förfördelade och orättvist hårt drabbat. Från deras sida var det inte en rättvis fred, utan en orättfärdig fred. Den skapade känsla av förödmjukelse. Den gav fröet till demagoger med mustasch som kunde ställa krav på rättvisa, en hämndens rättvisa.
Jag hävdade igår att tigandet i vår hedersöverenskommelse kom av en kalkyl att striden skulle kosta långt mer än vad man kunde förvänta sig att vinna. Men bär hedersöverenskommelsen ett frö av kostnad i sig? Kan den framstå som orättfärdig? Kan överenskommelsen, som tar bort striden, ge upphov till en annan strid? Så som Versaillesfreden gav upphov till erövringar, först under fred som Sudetenland och Österrike, och sedan ockupation genom Andra Världskriget.
Kan verklighetens dialektik spela ett sådant spratt, att överenskommelsens undvikande av strid skapar förutsättningarna för en strid? Det som skulle undvikas, och som undveks, uppstår p g a undvikandet. Freden som gav kriget. Tystnaden som gav rop.
Om det kan vi inte veta idag, lika lite som fredsförhandlarna kunde veta om utvecklingen efter Versailles-freden. Hade de vetat, hade de säkert agerat annorlunda. Men då visste de inte, utan agerade i god tro. Kanske man kunde skönja något redan vid fredstraktatet, men det var svårt att förutse konsekvenserna. Man kanske var så upprymda av att ha lyckats med freden, att man inte så krigets frö i freden?
Det står skrivet i framtiden.
Därmed avslutar jag, om inget oförutsägbart inträffar, mina reflektioner kring HKr. Likt jag är Persona Non Grata på HKr, är HKr Societa Non Grata hos mig. Det blev ofullbordat, mitt grandiosa projekt att bygga en väldig utbildning och en institution av Jönköpings kaliber, likt Schuberts ofullbordade 8:e symfoni. Men det blev avslutat. Det blev ett slut. Bryskt. Min framtid är en annan. Den inbegriper inte Högskolan Kristianstad. Societa Non Grata.
Jag hoppas att vårt tigandets fred inte bär fröet till ett skränande krig. Och skulle det vara så, hoppas jag, djupt egoistiskt, att jag inte är den som drabbas eller tvingas delta i fredens blommande krigsfrö.
Nu är det slut. Och jag avslutar med att citera en som jag respekterar mycket. Så här skrev den:”Jag tycker att du har mycket att skriva, som du inte har kunnat, och din akademiska kamp i vetenskapliga journaler är mycket mer produktiv än i realiteten. Jag är glad att du äntligen kommer ut från den akademiska ledningen och har mindre ursäkter från att göra forskning!”
Öllsjö den 26 juni 2018
RSS-flöde
