Han lämnades inte kvar på korset över natten, ty man följde 5 Mosebok 21:23 ” .. så ska den döda kroppen inte lämnas kvar på träet över natten. Du ska begrava den samma dag, för den som är upphängd är en Guds förbannelse. Du ska inte orena det land som Herren din Gud ger dig till arvedel.”
Två dagar senare, på söndagsmorgonen, kommer några kvinnor till graven för att smörja den dödes kropp. Stenen för graven är bortrullad. Av en ängel, hävdar någon skribent. Kvinnorna finner graven tom. Lukas skriver att det stod två män vid graven, okänt varför, och sade till kvinnorna: ”Varför söker ni den levande bland de döda?” (Lukas 24:5) och att de skulle gå och berätta för folk att Jesus återuppstått.
Således var Jesus maximalt död från fredag eftermiddag till söndag morgon, knappt två dagar, högt räknat 42 timmar. Längre än så varade inte hans död, den död som skulle innebära att alla våra synder bars av Jesus. Maximalt 42 timmar är således våra samlade synder värda för Jesus och för gud.
Man kan onekligen förvånas över att den kristna kyrkan tillmäter Jesus offer så stor betydelse. Maximalt 42 timmar död är inte mycket till uppoffring.
Det är förbryllande att gud offrade sin egen son för våra synders skull. Det är onekligen en gentil gest, även om den varade knappt 42 timmar. Men, varför gjorde han det cirka år 30 e kr? Varför inte många år tidigare eftersom han hela tiden hade funnit att människor lever i synd?
Tidigare hade han valt ett annat agerande. Då valde han istället Förintelsen genom att hela mänskligheten, men även alla djur och landväxande plantor, dränktes genom syndafloden. Gud valde då ett ohyggligt verk, en Förintelse som får Hitlers Förintelse att framstå som futtig, ja, knappt värd att kallas Förintelse. Senare, mycket senare, skulle han välja den rakt motsatta strategin, att offra sin son och själv ta på sig alla synder, medan han lät människorna och alla landgående djur och landväxande plantor få leva.
Men det förbryllande är inte slut här, ty människans första synd var när Eva åt av kunskapens äpple, och förmådde Adam att också ta sig en tugga. Då dränkte han inte sin skapelse. Han sände inte sin son för att ta på sig Evas synd genom att låta sig dödas. Då nöjde han sig med att kasta ut dem från Paradiset och ge, speciellt den första syndaren, Eva, ett hårt straff, att därefter alltid föda sina barn med smärta. En smärta vi får anta även drabbade modern till gudens son, Maria.
Tre olika handlingar har den där guden gjort för att hantera människors synd. Fördrev dem från Paradiset, dränkte dem alla (förutom Noa och hans familj och representanter av alla landdjur) och slutligen lät han judarna och romarna döda sin son. Det är som om den där guden inte riktigt vet, trots sin allsmäktighet, vad den skall göra med kronan av sin skapelse, människorna och hennes benägenhet till synd. Gud är helt enkelt en velepotta som inte kan bestämma sig. Han är inte mycket till allsmäktig gud.
De två första hanteringarna av människans synd finns i gamla testamentet, där guden framställs som en våldsam och djupt egoistisk gud som inte tål konkurrens, manifesterat i det första budet: Du skall inga andra gudar hava jämte mig. Det tredje hanterandet av människans syndfullhet beskrivs i nya testamentet, där guden överlag, men inte alltid, framställs som en kärleksfull och överseende gud. Det verkar som om han lärt sig av sina två tidigare handlingar och nu väljer en mer förlåtande attityd.
Men en allsmäktig gud kan inte vara en lärande gud, ty den måste ju vara vad den alltid ha varit. En allsmäktig gud måste ha vad nationalekonomerna antar karakteriserar den perfekta marknaden, fullständig och perfekt kunskap. En allsmäktig gud vet allt om det som varit, om allt som är och om allt som kommer att bli. Det är något svårt, ja, nästan motbjudande och hädiskt, att tänka sig att guden på påskdagen var Gud 3.0, där gud 1.0 är Syndafallets gud, gud 2.0 är Syndaflodens gud och gud 3.0 är guden som offrar sin son. Guden är en en uppdaterad version, en förbättrad version, en version som lärt sig av sina misstag. Som om en allsmäktig gud kan göra misstag eller i alla fall inte göra det perfekta omedelbart.
Om vi antar att det är en lärande gud, då har vi inte sett slutet på detta, ty människors syndande har ju fortsatt. Man kan undra vad gud har lärt sig nu och vad han har i sin bakficka för att hantera synderna idag. Eller när han nu väljer att agera. Vad blir handlingen från gud 4.0?
Slutsatserna av detta är att Jesus uppoffring inte är mycket att komma med, maximalt 42 timmar, och att allt detta pekar på att guden inte är allsmäktig, utan en lärande, föränderlig gud.
Det är nästan som om gud skulle vara som vi är, lärande och föränderliga. Ja, förlåt en hädisk tanke, men kanske gud är av oss? Gjord av oss, till vår avbild. Där en av de främsta skaparna, den främste snickaren av guden, var den där som idag omnämns i alla kyrkor, Jesus.
Jesus lade grundstenen till det som skulle bli den mörka medeltiden, som först skingrades genom ljuset från vetenskapen på 1600-talet och Upplysningen på 1700-talet, och som vi först nu lyckats hjälpligt befria oss ifrån.
Det som offrades på långfredagen var inte guds son, utan 1712 år av möjlig god mänsklig utveckling. (eftersom kristendomens förtryck av människorna började kring år 312, då den romerske kejsare Konstantin gjorde kristendomen till statsreligion).
Den 29 mars 2024
Sven-Olof Yrjö Collin