Med anledning av intermezzon i Sverige, som Lars Vilks rondellhund och olika personers brännande av koranen, med åtföljande våldsamma protester i Sverige och i muslimska länder, har det förts fram tankar att yttrandefriheten borde begränsas än mer och omfatta vad som kan innefattas i begreppet hädelse.
I dagens inlägg kommer jag att gå igenom argument för och mot inskränkning av yttrandefriheten med hänvisning till hädelse. Jag är inspirerad av forskaren Heini i Skorini och hans bok ’Kampen om ytringsfriheden, religion, politik og global vaerdikamp’. Jag hoppas att du ger dig tid att följa hela texten.
Ingrepp i yttrandefriheten kan baseras på direkt hädelse, där man agerar, t ex genom uttalande eller annan handling, starkt kritisk, nedsättande eller förlöjligande om en religion och dess gud. Direkt hädelse var mer förekommande förr i tiden, där t ex katolska kyrkan brände människor för att de hade hädat mot deras gud. Det är inte svårt att, nästan med ett leende, argumentera mot direkt hädelse som skäl för inskränkning av yttranden eftersom det rör sig om gudar som skapar världar, ser allt och hör allt och som kommer att avgöra varje människas öde vid dennes död, speciellt hädarens framtid. Omnipotenta, allsmäktiga gudar behöver sannerligen ingen ynklig mänsklig lagstiftning utan kan, som kommer att ske i mitt fall, döma människan som hädar till den eviga plågande elden.
Argument som används för ingrepp i yttrandefriheten som används mer ofta idag avser vad som kan kallas indirekt hädelse. Det rör inte guden och religionen, utan religionens utövare, där man hävdar att hädelsen innebär att utövarnas religiösa känslor kränks, att de blir förlöjligade, att hädelsen försätter dem i en än mer utsatt position genom att de är en minoritet, ofta förtryckt sådan, dvs en form av rasismargument, och slutligen att hädelsen ger upphov till oro och våld bland tillbedjarna, t ex som skedde i Sverige genom korankravallerna och det dödliga hotet mot Lars Vilks, varför hädelse stör samhällelig harmoni.
Således finns idag tre typer av argument för inskränkning av yttrandefrihet rörande hädelse: känslokränkande, rasism och fascism, dvs våld eller hot om våld.
Känslokränkandet: Om inskränkning skall ske p g a att det finns individer som upplever en kränkning, skulle inskränkningen bli oerhört omfattande. Om en moderat känner sig kränkt i sin politiska uppfattning genom att en politisk motståndare hävdar att Moderaternas politik är djupt egoistisk och människofrämmande, då skall det yttrandet dras inför tinget som kränkande. Likaledes, om en muslim känner sig kränkt för att man uttalar en empiriskt korrekt utsaga, att eftersom Mohammed hade sex med en nioårig flicka var han, med dagens normsystem, en pedofil, då skall den empiriskt riktiga utsagan förbjudas. Eller se hur ateister kränks av dessa religioner, när de framställs i både bibeln och koranen som syndiga och mindervärdiga människor som intet kan förväntas än evigt lidande. Skall bibeln och koranen editeras så att dessa kränkande utsagor tas bort? Nu kan man förvisso säga att ateister inte tycks bli kränkta av dessa hot, utan mer stärkta i sin uppfattning att dessa religioner är djävulens redskap. Men då menar man att det är utövarens benägenhet och disposition till en subjektiv upplevelse av kränkthet som skall vara grund för yttrandefrihetsinskränkning. Samtidigt kan man inte undgå insikten att detta argument hyser en implicit rasism som säger att vissa utövare, de religiösa, är så svaga i sin tro att de inte klarar hädelse utan att deras känslor blir upprörda och kränkta. Människogruppen av ateister får och kan utstå de hädelser mot dem och deras tro som finns i de religiösas texter och värderingar, ty de är starka, medan människogruppen av religiösa är så svaga och känsliga att de inte skall behöva utstå hädelserna. Det är en mycket magstark rasism som förklenar och förödmjukar en människogrupp, de religiösa.
Rasismen: Hädelsen innebär att vissa grupper blir speciellt utsatta genom förlöjligande, där de ofta är en minoritet och inte sällan en åsidosatt minoritet. Detta argument går delvis tillbaka till Europas erfarenhet av nazismen, där judarna blev en utsatt grupp. Men de blev inte en utsatt grupp genom hädande gentemot deras religion, utan genom deras ras, varför just den referensen missar sitt mål, hädelsen av religionens utövande. Det är också paradoxalt att hävda muslimsk utsatthet när vi idag har det faktum att tidningar inte publicerar Mohammedteckningarna, konstutställare inte vågar visa Lars Vilks rondellhund och författare som Salman Rushdie har polisskydd. Muslimer kan inte med någon anständighet hävda att de är de utsatta, ty det är samhället och dess invånare som knäar inför hotet om våld, som Lars Vilks blev utsatt för, och faktiskt våld, t ex vid korankravallerna.
Fascismen: Hädelse ger de religiösa utövarna kraft och energi att utöva den fascism som finns latent i religionerna, något vi idag främst ser hos islams utövare, men som historien visat även finns latent i de andra religionerna. Inför hädelsen löper dessa utövare amok genom våldsamma demonstrationer, genom våldsutövande, ja, till utövande av ren och skär terrorism, vilket karikatyrtecknarna på Charlie fick erfara, med döden som effekt. Att inskränka yttrandefriheten med hänvisning till det våld som hädelsen utlöser hos utövarna kallas för våldsmannens veto, att det våld som hädelsen utlöser skall förhindras genom att hädelsen förhindras. Det är ett absurt argument då det ger fascisten, våldsverkaren som agerar mot hädelsen, rätt i sin fascism. Om ateister stormar en moské och dödar människor i moskén, med hänvisning till att det i moskén sker hädelse mot ateisternas trossatser, då skall man använda våldsverkarens veto och inte angripa ateisternas våld, utan moskéns verksamhet, dvs islam. Det påminner delvis om problematiken kring hijaben, som bärs av kvinnorna för att undkomma männens blickar och männens tappade förstånd när mannen ser hennes vackra hår. Kvinnorna och deras hår är ju helt oskyldiga, ty det är mannens ögon och hans otyglade sexualdrift som utgör problemet, varför rimligt agerande borde vara riktat mot männen för att förmå dem att tåla åsynen av kvinnors hår. Våldsmannens veto är förövarens rätt, något vi i övrig lagstiftning aldrig skulle överväga. Problemet som skall angripas är inte hädelsen utan religionernas och de religiösas beredskap och disposition till fascistiskt våld.
Grundproblemet med hädelse idag är inte hädandet utan religionerna som totalitära och fascistiska. De är totalitära, dvs deras normer skall omfatta, inte bara dem själva, utan alla andra. De har en disposition för fascism, dvs en villighet att kämpa för sin religion med hot om våld och med verkställande av våld.
Hädelse skall istället hanteras med demokratins medel, dvs debatt, diskussion, reflektion, kritik och argument. Hädelsen ’Mohammed var pedofil’ skall de religiösa och deras försvarare bekämpa med demokratins medel och bemöta utsagan med egna utsagor som påvisar att utsagan är fel. När man överväger att bekämpa hädelse genom inskränkning av yttrandefrihet, vänder man sig med styrka mot demokratin och dess medel, och ställer sig på det totalitära samhällets sida.
Slutligen, som Heini i Skorini hävdar i sin bok, skall vi minnas att några av världshistoriens värsta och mest berömda hädare var Sokrates, Jesus och Martin Luther, där de två första fick ge sitt liv för sin hädelse. Det fria ordet, hur smärtsamt det än kan vara för vissa, är ett medel för samhällets utveckling, och kan därför inte begränsas.
Den 20 mars 2024
Sven-Olof Yrjö Collin