Det finns två huvudgrupper av identitärer.
Den ena gruppen av identitärer utgörs av de som hävdar den sk identitetspolitiken. Det brukar räknas som vänster, och är en identitär föreställning som identifierar och uttrycker solidaritet med grupper som identitärerna identifierar som förtryckta grupper. I denna föreställning finns en grupp, de som kallas vita, och ibland läggs till ett kön, mannen, varvid man får de mest utskällda, de vita männen, som är en identitetsgrupp som aldrig kan förvänta sig solidaritet eftersom de är de förtryckande. Detta är mer sällan empiriskt härlett utan framstår oftast som ett axiom.
Den andra gruppen av identitärer klassificeras oftast som höger. Den hävdar identiteter, likt identitetspolitiken, men den identifierar en dominerande identitet, som de anser skall råda i ett samhälle. Denna grupp finns t ex i Tyskland, där den hävdar att det finns en tysk identitet som skall dominera Tyskland.
De två är gemensamma i att identifiera etniska grupper som bas för samhället. Bägge identifierar en etnisk grupp som den dominerande. Men där slutar deras identitära gemenskap.
Sedan hävdar vänsteridentitärerna att alla etniska grupper skall ha privilegier, där deras olika kulturer, deras normer och värderingar, skall accepteras som lika, utan värdering, utan någons överlägsenhets eller någons underlägsenhets. Det blir mångkultur, där olika identitetsgrupper lever sidan om varandra. Dock finns det en identitet som skall tryckas tillbaka, den vite mannen, eftersom den är den enda gruppen som är förtryckande.
Högeridentitärerna hävdar att en dominerande identitet har de normer och värderingar som gäller i området där de finns. De andra identitära grupperna skall gå under som identitetsgrupper och gå upp i den dominerande, dvs assimileras, eller än hellre, lämna området.
Gemensamt för dessa två är att de är diskriminerande och påminner mycket om den gamla rasismen, som utgick från en föreställning om ras, men identitärerna utgår mestadels från etnicitet. De är lika i att de hävdar olikheter och bortser från likheter. De är olika i att vänstern hävdar att olikheterna skall leva sida vid sida, medan högern hävdar att blott en skall leva. Mångkulturens identitära rörelse innebär att samhället inte är en gemenskap, utan blott en aritmetisk summa av olika grupper som lever i enklaver, skilda från varandra. Den homogena identitära rörelsen hävdar en stark samhällelig gemenskap.
Den identitära rörelsen och dess bägge sidor, är bra som fenomen, ty de visar ytterligheterna i ett samhälle, det splittrade och det homogena. Som äldre svensk kan det homogena vara tilldragande då det minner om Sverige 1965, då socialdemokratins idévärld och politik var så dominerande att man kan använda Gramsci’s begrepp, hegemoni, som beskrivande karaktärsdrag. Idag befinner sig Sverige i det splittrade samhället, där folk är etniskt uppdelade i bostadsområde och skolor, där hijaben inkluderar en grupp kvinnor i en gemenskap, muslimska kvinnor, men exkluderar dem som just muslimska kvinnor.
Identitärer är, oaktat vilken gren de tillhör, diskriminerande och splittrande. Med det slarviga språkbruk som finns idag kan de kallas rasister. Och med den negativa värdering som ordet rasist bär, grundat på att de är åtskiljande, separatistiska, diskriminerande.
Men identitärerna har fördelen att göra det lätt för sig. När vi har ett samhälle av olika, då säger de att det skall vara helt olika eller helt lika. Vi som inte är rasister, som inte är identitärer, har att finna svara på frågan, hur olika skall leva tillsamman, utan uppdelning och utan dominans.
Den 26 mars 2024
Sven-Olof Yrjö Collin