Men det finns en del i avhandlingen som de flesta läser. En del som läses tämligen noga. Det är texten innan avhandlingen egentligen börjar. Det är Författarens Tack.
Nu framförs förslag på att minska tacket i avhandling, bl a mot bakgrund av att ett tackavsnitt idag utgör en del i en domstolsförhandling.
https://www.svd.se/a/xgKx4l/tack-kan-aventyra-akademiska-karriarer-skriver-nils-hansson
Jag tror att det kan bli svårt att bli av med Tacket, om det ens är önskvärt. Tacket har flera funktioner, och dess betydelse varierar mellan läsare.
En avhandling är förvisso skriven av en person, den som försvarar avhandlingen och förhoppningsvis vinner ett godkännande, och därmed en eftertraktad titel. Avhandlingsarbetets genomförande består förvisso av många ensamma timmar som tillbringas med böcker, artiklar, empiriskt material, analysharvande, hypotesomformulerande och omskrivningar av de omskrivna omskrivningarna. Men avhandlandet sker också i en social miljö, där miljöns inslag ofta är så betydande att avhandlandet både är en ensamprocess och en social process.
Tacket utgör i huvudsak en beskrivning av den sociala processen, och då främst eller helt uteslutande dess positiva delar. Den tacksamhetsskuld doktoranden känner till de som lämnat positiva bidrag till avhandlandet blir i Tacket delvis amorterad. Andra personer, speciellt de som omnämns i Tacket, läser mycket ingående dessa tackformuleringar, eftersom storleken och placeringen av tacket utgör storleken på amorteringen och därmed en indikation på hur doktoranden uppfattat, eller hur den vill beskriva den andre personens insats. Att nämnas i början eller i slutet, innan familjen tackas, är den förnämsta positionen och därmed den största amorteringen. Att erhålla inte blott en eller två meningar, utan erhålla ett helt stycke, är det främsta tacket. De som inte nämns, men som hade förväntat sig att nämnas, får genom utelämnandet ett horn i sidan till doktoranden. Ett horn som kan sitta kvar hela livet.
Formuleringarna i dessa meningar läses som om det vore text av det forna Pravda, som skall analyseras ingående och initierat för att förstå vilken position en person haft relativt doktoranden. Jag tror mig kunna säga med stor säkerhet att tolkningarna av dessa meningar får betydligt större tolkningsansträngning än avhandlingens övriga meningar och tolkningarna diskuteras med stort engagemang. Givetvis utan att doktoranden, dess handledare eller personen i texten finns närvarande.
Vill man förstå en avhandling, som t ex en opponent och deltagarna i betygsnämnden har som uppgift, kan läsandet av Tacket hjälpa, eftersom tacket visar avhandlingens sociala och intellektuella miljö. Där pekas ut, eller i alla fall antyds i vilka nätverk doktoranden rört sig, och antyder därför vad som kan ha påverkat avhandlingen.
Man brukar också tacka finansiärer, speciellt de externa, mindre sällan universitetet, som oftast finansierat avhandlingen. Mången doktorand har fått sina pengar från universitetet, som fått dem av staten, som fått dem av skattebetalarna. Men aldrig jag läst ett tack riktat till skattebetalarna. Däremot har Krösus fond X och Y fått sina tack.
Tacket fyller också en behaglig vilofunktion. Efter att ha kämpat med sin avhandling i flera år, och i många fall skrivit och skrivit om det senaste halvåret, om och om igen, fått kritik, skrivit om, så ligger slutligen avhandlingen färdig, klar för tryckeriet. Inget mer återstår än att skriva tackdelen. Då erfar man en vilsam fröjd, med stor frihet i skrivandet, eftersom ingen får läsa det innan tryck, och därför inte kan ge kritik med medföljande krav på omskrivning. Att skriva tacket är för doktoranden en upplevelse av frid och frihet.
Själv erkände jag avhandlingens sociala beroende genom att helt frankt skriva att tacket var ett listigt sätt att peka ut de delvis ansvariga, men att gömma de andras ansvarighet under tacksamhetens draperi av Tack.
Jag prövade också läsarnas bildning genom att i mitt tack framföra min tacksamhet till en som gett mig styrka och varit ett föredöme, Don Quijote. Hitintills har ingen noterat detta, eftersom jag använde hans egentliga namn, Alonso Quijano.
Sist i tacket finns min farmor, som gick bort några månader innan avhandlingen blev färdig. Jag tackade henne, men främst dedicerade jag avhandlingsboken till henne, eftersom boken visade att vi levde i ett värdigare samhälle än det hon levde i, där idag förmåga mer än pengar och social ställning avgör framgång, medan hon förhindrades, trots att hon var många gånger smartare och intelligentare än jag, p g a att hon var av statarsläkt och levde i ett hårt förtryckande klassamhälle. Hon grät när hon som 12-13-åring tvingades bort från skolan. Hon ville inte sluta att lära sig. Därför slutar mitt Tack med orden: Hennes tårar glöder fortfarande i gräset. Det skrev jag år 1990. Idag, 34 år senare, glöder fortfarande hennes tårar. Ty idag slungas säkert många Agnes ut från en illa fungerande skola, trots deras förmågor, som inte ges en chans att få framträda i det klassamhälle som synes återkomma.
Blott en sak ångrar jag i mitt Tack. Jag lusläste inte texten, varför det finns ett stavfel i texten, och i den viktigaste delen, den om min farmor. Det stavfelet finns alltid där. Därför är mitt främsta råd till Tackskribenten: Lusläs texten, väg varje ord noga och granska stavning och grammatik. Vare sig du vill det eller ej, men Tacket är avhandlingens mest lästa text.
Den 18 mars 2024
Sven-Olof Yrjö Collin