De abrahamitiska religionerna är motsatsen till Kants morallära. De säger att folk skall lyda, dvs att välja bort sin frihet genom att välja att underkasta sig en gud och dennes lagar. Därtill lägger de att människan kan välja, genom sin tro och/eller sitt beteende (beroende på religiös variant), mellan att hamna i himlen, men kanske framförallt, att försöka undvika att hamna i helvetet. Hos abrahamiterna är det negativa, att hamna i helvetet, en starkare kraft att göra det som religionen stipulerar som gott, än möjligheten att hamna i himlen.
Människan i de abrahamitiska religionerna är därför knappt mer än en Pavlovs hund, som regerar primitivt på enkla stimuli. Normen ’Du skall inte döda’, följer den religiösa, inte för att den genom egen tankekraft har funnit det vara en god norm, utan för att guden har stipulerat så och för att oförmåga att följa normen leder till att den religiöse hamnar i helvetets eviga och plågsamma skärseld. Kort och gott, den religiösa Pavlovska hunden tänker ’Jag vill lyda gud och jag vill inte hamna i helvetet, därför dödar jag inte’.
De abrahamitiska religionerna har varit framgångsrika i att hävda att utan dem, ingen moral. Men genom Kant lär vi oss att de faktiskt är amoraliska, dvs utan moral. Ty hos dem agerar en människa gott, eller undviker att agera ont, blott för lydnadens skull och för belöningens skull, att få undvika helvetet, och inte för att dess förnuft säger att det är gott.
Den moraliske resonerar kanske som så här: ett samhälle där människor tar livet av varandra är både ovärdigt och kan inte fungera, att ingripa positivt i en annan människas liv kan vara gott, men att ingripa negativt, så negativt att man berövar den livet, är ont. Därav upprättar den reflekterande människan en princip, att inte döda. Den amoraliske abrahamiten, juden, den kristne eller muslimen, dödar inte p g a lydnad och p g a sitt egoistiska intresse i att inte hamna i helvetets eviga eldar. I abrahamitens värld finns blott guden och dennes krav, men inte tanken på den andre människan och samhället.
Muslimernas ramadan pågår när jag skriver. Ramadan innebär att man inte får äta, dricka, röka eller ha sexuellt umgänge från gryning till solens nedgång. Genom denna avhållsamhet skall muslimen lära sig att vara ödmjuk, att ha tålamod och att öka sin upplevelse av religionen. Under ramadan skall man undvika våld, avundsjuka, girighet och andra dåliga mänskliga beteenden. Genom fastans svält och plåga skall erfara hur fattiga människor har det, och därmed bli mer givmild. Religionens instiftare kunde således inte lita på att människor inser allt detta själva, med förnuftets och empatins kraft, utan den måste beordras att lida för att förstå. Fastan är en ersättning för empati.
Judarna och de kristna står inför påsken, deras främsta helg. Vilka groteska, omoraliska festligheter de har.
Judarna firar Exodus, uttåget ur Egypten, som kom sig genom att deras gud sände den sista plågan över Egypten, att dödens ängel skulle döda alla familjers förstfödde en natt. Moses folk fick veta att de skulle undkomma dödens ängel om de smorde sin dörrpost med lammets blod. Moses folk gjorde så och de teg gentemot sina grannar, trots att de visste att grannarna skulle vakna upp dagen efter med sin förstfödde död i sängen. Ett groteskt rasistiskt illdåd av deras gud, som Moses folk accepterade och ställde upp på, och därför, genom underlåtelsesynden att inte meddela andra i Egypten, gjorde dem alla medskyldiga till det rasistiska illdådet. Detta rasistiska illdåd är judarnas främsta högtid. Motsvarande vore att dagens nazister firade den 9 november som sin högtidsdag. Kristallnatten.
Kristna firar att deras store profet avrättades å det grymmaste, med korsfästning, där de gjort avrättningsinstrumentet, korset, till symbol för hela sin religion. Som om dagens nazister skulle bära en miniatyr av en gaskammare på sig. Efter avrättningen och begravningen kunde liket inte återfinnas. Då såg människor syner och påstod att de sett Jesus, dvs att han hade återuppstått. Han besegrade döden och var således inte död mer än tre dagar. De kristna hävdar att Jesus dog på korset för våra skulders skull. Men den uppoffringen varade blott två dagar. Med dessa två dagar befrias de kristna från moralen, ty Jesus bär effekterna av människans dåliga agerande, synden. En grotesk, amoralisk högtid.
Det finns cirka 18 miljoner judar, ungefär två miljarder kristna och en miljard muslimer. Totalt 3.018.000.000 människor som tror på och utövar dessa amoraliteter. Mot mängdargumentet brukar man retoriskt fråga: Kan 1.000.000 flugor ha fel eller skall man äta skit?
Jag sätter mig på höga hästar och säger att 3.018.000.000 människor och 1.000.000 flugor kan ha fel. Och, enligt tron som dessa 3.018.000.000 människor har, har jag framgångsrikt reserverat en varm stol i helvetet.
Men alla sagor skall sluta rimligt lyckligt. Så även denna saga. Ty en betydande majoritet av de 3.018.000.000 människorna har också en mänsklig moral, där de följer Kants propå, att resonera om vad som är rätt. Blott textfundamentalisterna är de helt amoraliska.
Ty, visst hade väl du, och visst hade väl en betydande majoritet av de 3.018.000.000 människorna, gett av lammets blod till grannen, så att grannens förstfödde inte skulle mördas av dödens ängel?
Den 28 mars 2024
Sven-Olof Yrjö Collin