(https://www.dn.se/debatt/universitet-ska-inte-styras-som-lokala-kennelklubben/ )
Han hävdar att det finns många på dagens högskolor som saknar insikt i vad som skiljer universitet från andra organisationer, där han nämner oberoende, akademisk frihet, öppenhet för dialog och meritokrati. Denna avsaknad av insikt i universitetets väsen är en förklaring till de fenomen av cancelering, dvs eliminering som uppstått. Den akademiska friheten hotas, inifrån, p g a bristande insikt hos de anställda.
Jag var ansvarig för forskarutbildningen under tre år på 90-talet vid Företagsekonomiska Institutionen vid Lunds universitet. Min huvudfokus var då, är min ursäkt, att öka genomströmningen, som var pinsamt låg. Vad jag minns av kursverksamheten var att den var inriktad på ämnesfördjupning (dvs specialisering i ett specifikt delämne i företagsekonomi), ämnesbreddning (att få insikter i företagsekonomins andra delämnen så att doktoranden skulle klara undervisning på samtliga kurser på A-och B-nivå), metodundervisning (med inriktning på kvantitativ analys och det som kallades kvalitativ metod, vilket främst var lättsam kunskapsteori). Vi hade ingen kurs om universitetets idé och fundament.
Min andra ursäkt för att jag inte införde det Rothstein efterlyser är att kunskap om universitetets idé och fundament skedde genom indoktrinering, förlåt, socialisering är ett mindre laddat och mer korrekt ord.
Värderingarna om vad som utmärkte en akademisk institution och verksamhet satt i väggarna. I alla fall på företagsekonomiska institutionen i Lund på 1980-talet, då jag gick forskarutbildningen där. Toleransen var oändlig. Vi lärde oss att tolerera de mest absurda teoriuppslag. Debatten var livlig, ja, så livlig att det var viktigare att vara deltagare, aktiv deltagare, på seminarier i Blå Rummet, det legendariska seminarierummet, än att skriva på sin avhandling (en delförklaring till den låga genomströmningen). Det som idag kallas cancelkulturen, dvs elimineringskulturen, var det rakt motsatta, där man ibland önskade att det fanns någon liten eliminering av tokigheter. Men det fria ordet var viktigare än det reflekterade ordet. Kollegorna och agerandet på institutionen var de viktigaste delarna i socialiseringen.
När jag den 6 mars 2018 fick ett e-mail från de två som uppbar prefektfunktionen på min institution på Högskolan Kristianstad, att jag inte fick debattera om det program som jag var ansvarig för skulle ansluta sig till FN:s PRME-initiativ, förstod jag inte att jag var på en institution som var en negation av min gamla institution i Lund. Tre månader senare, efter att ha blivit ’befriad’ från min tjänst som professor på institutionen, insåg jag närvaron av elimineringskulturen och det pris jag fick betala för den.
Den ena av de två som uppbar prefektfunktionen hade inte genomgått forskarutbildning, medan den andre hade genomgått licentiatutbildning och misslyckats med att färdigställa den. Hade de gått en kurs under Rothstein hade jag kanske fortfarande fått undervisa och forska på Högskolan Kristianstad.
Men viktigare är att det som satt i väggarna, och som bars av kollegor och handledare på institutionen i Lund, det som var universitetets väsen, fanns inte i Kristianstad. Därför ledde inte elimineringen av professorn i företagsstyrning till ett ramaskri från kollegor, med omfattande demonstrationer och protester. (Dock måste jag tillägga att mina käraste kollegor gav mig en heldag med chokladfrukost, kanotering och grillfest, som är den finaste present jag fått i akademin).
Slentrianmässigt brukar folk hävda att högskolorna är svaga akademier, som egentligen blott skall ägna sig ut grundutbildning, helst ledd från ett universitet. Det Rothstein pekar på är att den svaga akademin på högskolorna nu har spritt sig till universiteten, där väggarna och kollegorna förlorat ja, låt oss kalla det, akademins själ.
En kurs i akademins själ kan förvisso stärka väggarnas uppbyggnad och stabilitet. Någonstans måste man ju börja. Men problemet är så betydligt mer omfattande än så. Brist på akademiskt skolad personal, politisk styrning, rekrytering av sämre akademiker, om ens det, till akademins administrativa positioner, acceptans av politisk aktivism i universitetens verksamhet, och slutligen avprofessionaliseringen av akademins lärarkår, är alla faktorer som samspelar i att mjuka upp väggarna och, hart när, ta bort socialiseringen av akademins själ.
Den 25 mars 2024
Sven-Olof Yrjö Collin