Cirka 96 576 år senare hade språket blivit kodifierat till ett skriftspråk, där man började skriva de skrönor som idag finns i Gamla Testamentet. Skrönorna om den där enväldige guden och hans skapelse.
Cirka 1440 år senare, ungefär 98 016 år efter sandpromenaden i Marocko, omkring år 40 efter Kristus, började man skriva om den där judiske rebellen som hängdes upp på ett kors. Det blev Nya Testamentet. Notera att rebellen själv inte skrev en endaste rad.
Cirka 560 år senare, ungefär 98 576 år efter att de fick sand mellan tårna i Marocko, omkring år 600 efter Kristus, skrevs koranen ner, där skrivare skrev ned vad den illitterate Mohammed berättade. Återigen skrev inte innovatören själv, men denna gång såg han till att det skrevs ner.
Judendomen, kristendomen och islam, tre av mänsklighetens mest fasansfulla innovationer, har det gemensamt att de berättar om en allsmäktig gud, som de själva säger är kärlekens gud, men som de som kan läsa böckerna, finner är hatets och en diskriminerande gud. Men det andra gemensamma de har är att det görs böcker. Man använder inte det talade ordet, utan det skrivna ordet.
Johannes evangelium börjar så här: ”I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud.” Det är sannolikt sant att ordet fanns hos de som promenerade på stranden i Marocko. Men det ord som Johannes skaldar om var inte det talade ordet, utan det skrivna ordet. Det ord som kan bevaras. Som inte förändras i sin skrivna form över åren, så som det ord som traderas genom talet.
De som är hängivna dessa tre religioner har onekligen ett svårt problem att ta sig förbi, nämligen att svara på Christopher Hitchens fråga, varför den där guden gav sig tillkänna först 96 576 år efter strandpromenaden i Marocko och varför det tog 98 576 innan det sista ordet förkunnades och tecknades ner, koranen?
Var guden helt likgiltig under dessa 96 576 år, eller klarade människorna av att leva ett anständigt liv som inte krävde ett gudomligt ingripande?
Vi som inte tillhör de vidskepliga anser att tanken på en enväldig, ensam gud växte under en tid och fångade till slut människor, kanske understött av makthungriga människor som såg fördelen med att folk var förtryckta av en enväldig gud som utsett de mäktiga människorna att vara gudens förtryckare på jorden. Därav blev uppfinningen en innovation, dvs en ny idé som realiserades i samhället.
Dessa idéer vann styrka genom att de kunde transporteras över mark och över tid genom att vara nedskrivna. Det gav en standardisering i religionen, där förvisso tolkningen av texten kunde variera mellan människor, medan texten som sådan låg fast i rullorna och senare i böckerna.
Böckerna, det skrivna ordet, gav religionerna styrka. Inte guden.
Den 19 mars 2024
Sven-Olof Yrjö Collin