​Företaget var ridet av hållbarhetssträvan. Därför utvecklade de en produkt som gjordes på växter istället för djurprodukter, för att därigenom undkomma den energiförlust som görs när djuret omvandlar växter till, som i det här fallet, mjölk.

GB Glace tillverkar vanligtvis glass, vilket är en produkt som baseras på mjölk. En energismartare produkt togs fram, som baserades på ärtprotein. Vips fick man samtidigt en produkt som var klimatsmart och vegansk.

Man tyckte att smaken var så nära den gamla glassen, den som var gjord på mjölk, att man kallade den veganska produkten för GB Big pack vanilj, vilket var samma namn som man tidigare använde för en glass som var en glass, dvs gjord på mjölk.

Folk kom i uppror när de såg att glassen de köpt, hade en varningstext: Kan innehålla mjölk. Vafalls? En glass som varnar för sig själv, dvs att den innehåller mjölk?

Produkten blev därför nominerad till den prestigelösa tävlingen: Årets matbluff. Den vann överlägset.
https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/wAKOBd/gb-big-pack-arets-matbluff

GB försvarar sig med att hävda att de är stolta över att tagit fram en vegansk produkt som är ätbar. Tittar man på förpackningen så står det faktiskt inte att det är en glassprodukt. Däremot har de foto på en strut med en fyllning som påminner om glass, men som tydligen är kalla bönor. Och de använder namnet som tidigare fanns på glass.

Vad GB gör, är att de surfar på två vågor, klimatomsorgen och glassbegreppet, där det senare är en märkesglidning av stora mått.

De kallar produkten Big Pack, och rider därmed på den tidigare produktens framgång. De exploaterar ett varumärke de arbetat in, för att få ut en ny produkt. Förvisso kallar de inte produkten Glass, vilket är en produkt gjord av mjölk. Men de kallar den inte heller för kall bönmassa, vilket skulle vara närmare sanningen.

Men nu är ju sanning inte en viktig ingrediens i marknadsföring, likt att mjölk inte är en viktig ingrediens i glass, i alla fall enligt GB. Men kanske, kanske, någonstans, ja, t o m inom marknadsföring, kan det finnas rester av det som Danielsson hävdade, ’tala alltid sanning’, och att den sanningen kan göra nytta. Ty vad GB nu erfar är att sannolikhet, att produkten kan innehålla spår av mjölk, inte gör en sommar, utan gör en till… Årets Matbluff.

​Den 8 februari 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

​Politisk korrekthet är roligt, eftersom det så ofta blir så löjligt. Se på denna bild.

BRIS försöker,  allt vad de kan, att uttrycka mångfald och att visa att de är utan fördomar. Närmst oss sitter en vit kvinna. Därefter en kvinna som visar sin världsåskådning genom den muslimska hijaben. Längst bort sitter en kvinna med mörk hy och svart hår.

Kanske de vill excellera i mångfald. Men det går åt fanders. Så mycket går det åt fanders att det blir löjligt. Men också hotfullt.

Jag noterar att den mörka kvinnan har förpassats längst bort, medan den vita kvinnan sitter närmst oss. Ja, exakt så var nazisternas syn på raserna. Först den vita, längst bort den svarta (och juden, vilket jag återkommer till).

Jag noterar att det endast är kvinnor. Män har tydligen inte tillträde till BRIS. BRIS realiserar ett intryck av primitiv könsapartheid.

Jag noterar att det saknas andra kategorier, t ex nazister, med sin runa på armen, kristna, med sitt kors, moderaten, med sin moderatkeps, kommunisten, med sin hammare och skära, saknas. Ja, t o m juden är utraderad, ty det finns ingen som bär en kippa. Jag ser blott en världsåskådning representerad. Alla andra världsåskådningar, politiska som religiösa diskrimineras genom att inte visas upp. BRIS diskriminerar världsåskådningar.

Jag noterar en annan sak som saknas. Var är den asiatiska kvinnan? Är även hon utestängd från BRIS? Om vi inte skall kalla det rasism, kan vi säga att BRIS driver en etnodiskriminering genom att hindra t ex asiater att synas.

Vill man, som BRIS, betona mångfald, blir det svårt. De borde haft en cirkel, som vi ser ovanifrån, så ingen sitter närmare betraktaren än någon annan. De borde ha variation på alla möjliga hudfärger, alla möjliga världsåskådningar och deras symboler, och variation på kön, eller kanske än hellre, på gender, så att även transor och andra könsuttryck finns representerade. Den mångfalden blir, rent matematiskt, oöverstiglig i omfattning. Om vi begränsar oss och säger att det finns 4 typer av gender, 6 typer av etniciteter och 10 typer av världsåskådningar som kan visa sina symboler, då krävs den ett cirkulärt bord med 240 personer kring, för att gestalta mångfald. Att ha tre personer, är att ta fram 1,25% av mångfalden (som även den, med 240 variationer är ytterst begränsad). Det är knappast att bejaka mångfald när man presenterar 1,25% av en redan ytterst begränsad mångfald.

Den politiska korrekthetens önskan att framställa mångfald blir löjeväckande. Men än värre, den blir kraftigt diskriminerade, dvs rakt motsatt avsikten. Man kan blott skratta åt deras trams. 

Den enfald som BRIS står för, kan vi skratta åt.

Men den kan vara direkt kontraproduktiv. Tänk dig den 13-åriga Fadime, som vill ringa BRIS, för att hon är utsatt för den skamkultur som kallas hederskultur, där hennes muslimske mor och far hindrar henne från att gå ut och vara tillsammans med sina kompisar, där det finns svenska pojkar. Kommer hon att ringa till BRIS när hon ser att en av de som kan svara, är en muslimsk kvinna, som identifierar sig så mycket med sin religion att hon bär en av dess symboler? En person som själv erfarit den muslimska kvinnoapartheiden, skriver om det problematiska med BRIS marknadsföring: https://www.expressen.se/debatt/bris-hijab-reklam--skrammer-bort-barn/
 
Den 7 februari 2023
Sven-Olof Yrjö Collin 

​Om du inte läste gårdagens inlägg, länkar jag till det här, ty jag vill att du läser. Har du läst det, vill jag att du läser det igen.

https://doncollin.weebly.com/blogg/resan-till-kharkiv

Det är sannerligen inte skrivit med en författarskicklighet. Men försök läsa det ändå.

Under Holodomor, 1932-33, svältes bondebefolkningen, då svältes ukrainarna av kommunisterna, av ryssarna och av ukrainska medlöpare. Svälten var så stor och förtvivlan så stark, att det hände att föräldrar tog sina barn och åkte in till de stora städerna. Som Irina i berättelsen. Där var svälten mindre eftersom kommunisterna ville hålla i gång industrierna, som var lokaliserade till de större städerna. Där släppte föräldrarna av sina barn, i förhoppningen att någon i staden skulle ta hand om dem, eller att de i alla fall skulle kunna överleva genom att tigga. Sedan åkte föräldrarna tillbaka till sina hus, för att dö av svält.

I dessa dagar, då okunniga, ovetandes, naiva människor omhuldar och försvarar totalitära ideologier, som är i stånd att göra sin Holodomor, på sitt sätt, att repressivt slå till mot människogrupper och mörda dem, att skära halsen av dem i kyrkor och skjuta dem i synagogor, hänga dem och bränna dem, förfölja dem för att de vågar kritisera ideologin, helt enligt deras böcker, de som förvägrar flickorna skolgång, de som i vårt fredliga Sverige, kastar sten på poliser och misshandlar dem. Då behöver människor påminnas om vansinnet, om terrorn, om våldet, om den rena ondska som dessa ideologier är förmögna till. 
När man idag diskuterar och föreslår hädelselagstiftning, som innebär att man skulle skydda dessa monsterideologier från kritik och avslöjanden av dess innersta natur, då behöver vi alla, använda alla metoder för att avslöja och kritisera dessa tankemässiga monster. 

Läs. Förstå. Minns. Varje dag!

Den 6 februari 2023

​Sven-Olof Yrjö Collin

​Hon väckte dem strax innan de skulle åka. Då skulle de bli så upplivad av det stundande äventyret att de inte skulle känna hungern.

   - Vakna, vakna, sade hon till dem och ruskade dem milt. Idag skall vi åka till Kharkiv.

Tricket fungerade. De hoppade upp ur sina sängar och frågade ivrigt var de skulle i Kharkiv, varför de skulle till Kharkiv, hur de skulle komma till Kharkiv.

Hon sade att de skulle få åka med Pavel, den snälle grannen med en lastbil. Det var det enda han fick behålla när kommunisterna tog hans gård och hans redskap för några år sedan. Den var så dålig att kommunisterna inte tyckte det var lönt att ta den. Men Pavel var skicklig mekaniker och lyckades hålla igång den. Nu levde han på att köra korn och potatis från gårdarna in till Kharkiv. 

Han hade varit god vän med hennes man. Så när bestämt hon hade bestämt sig och frågade honom om hon och hennes barn fick åka med till Kharkiv nästa gång han skulle köra, förstod han vad det gällde och försökte säga: ’Javisst’, utan den sorgens ton han kände i magen inför hennes beslut. Han förstod. Hon var ju ensam kvar med två barn, efter att hennes man hade blivit skjuten en natt för tre veckor sedan, när han sökte av åkern i mörkret med sina händer efter korn som lämnats kvar. Hon klarade inte av det. Och ingen kunde hjälpa. Då kunde han i alla fall ge dem den här hjälpen, att köra dem till Kharkiv.

På natten, efter att barnen somnat, hade hon packat en liten väska som hennes son, Stephan, skulle kunna bära. I den lade hon Natashas och Stephans minst slitna och mest slitstarka kläder.

De var ivriga vid dörren, men stoppade dem och såg till att de tog skor på sig. De brukade ju inte ha skor på sig nu på sommaren, för att inte slita på dem. Barnen var yra av glädje och spänning, så hon fick passa på dem så att de kläde sig för resan. Och för äventyret.

Natasha och Stephan hoppade med lätthet upp i lastbilens kupé, medan hon inte riktigt orkade, så hon fick hjälp av Pavel. Hon blev nervös över svagheten. Hon måste ju orka, och orka så att det såg ut som om hon orkade. Hela vägen.

Pavel satte sig vid förarsätet. Lastbilens motor var igång. Men innan han lade in växeln, tog han upp tre potatisar ur sin väska och gav till Irina.
   
   - Ni måste ju ha färdkost, sade han och tittade menande på Irina. Hon log mot honom som tack. Med en kniv som låg på golvet, delade hon en potatis och gav dem varsin halva. 

   - Ät försiktigt, tugga långsamt, så ni inte får ont i magen, sade hon manande till dem, vi sparar de andra till senare. Hon vände bort väskan från dem, så de inte såg vad som fanns i den, öppnade den och lade ner de andra två potatisarna. Väskan och de två potatisarna skulle barnen behöva.

Färden gick hoppande och skumpande fram på den dåliga vägen. Även om det var tidigt, hade hettan kommit. Kupén var så varm att barnen bytes om att sitta vid fönstret och hålla med huvudet utanför fönstret. De vinkade glatt åt alla människor kring vägen. Det här var ett lyckligt äventyr för dem. De hade aldrig varit i Kharkiv. Idag skulle de få se Kharkiv. Ett riktigt äventyr.

Några timmar senare rullade lastbilen ner för den breda Poltavagatan, in mot Kharkiv’s centrum. Barnen tittade storögt på den enorma gatan, på alla människorna som gick på trottoarerna, på den väldiga katedralen på vänster sida. De pekade med skratt på kyrkan med kupolen i guld som låg längre borta. Den såg så mager ut jämfört med katedralen, sade Natasha skrattande.  

Strax innan Poltavagatan korsar floden, stannade Pavel lastbilen. Här skulle de av. Det hade hon bestämt med honom. Barnen hoppade ut och hon manade dem att stanna på trottoaren medan hon själv mödosamt tog sig ur kupén.

Pavel var ingen duktig skådespelare. Hans läppar darrade och hans röst bar inte som den borde när han försökte säga, så glatt han kunde:

   - Hej då Natasha. Hej då Stephan. Och hej då Irina. Med all kraft han kunde uppbära sade han, men ett illa spelat leende:

   - Ta väl hand om er. Han visste, men kunde ingenting göra.

Barnen vinkade ivrigt när han svängde vänster och försvann bort. De såg sig om med stora ögon. Affischen på det vita huset fångade dem. De hade aldrig sett en filmaffisch innan. De rusade fram och kände på de två stora glasportarna till biografen.

   - Kom nu, sade Irina, och pekade på den stora trappan på andra sidan floden, upp för den skall vi gå. Kom nu. Hon tog bestämt deras händer. Det fanns många hästvagnar och lastbilar på gatorna att akta sig för.

När de kom fram till den stora trappan, släppte hon deras händer. Barnen började springa upp och ner på den väldiga trappan. Hon gick sakta, med väskan i sin hand. Hon hade ingen kraft, men de hade så mycket kraft. Det var bra, för det skulle de behöva. Barnen skrattade, sprang upp och ner, stannade för att se på floden och katedralen, och på alla människor som gick upp och ner för trappan.

De kom till trappans krön långt innan henne. Men hon orkade. Med andhämtning och bultande hjärta nådde hon toppen av trappan. Nu skulle hon bara behöva orka två saker till.

   - Kom nu Mamma, här ser man långt, nästan hem, sade Natasha, och pekade på Poltavagatan som sträckte sig långt bort i fjärran. Varifrån de hade kommit. Vartill de inte skulle återvända. Hon stannade och såg bort där Poltavagatan försvann. Medan barnen tittade och pladdrade och pekade på allt de såg, vilade hon inför det sista.

   - Hit skall vi gå, sade Irina och pekade mot parken. Parken var en stor, vacker grön plats, med många gångar, många bänkar, de flesta upptagna med sittande människor. I gångarna promenerade människor, några välklädda, några luggslitna, några tiggare satt vid gångarnas korsningar, med händerna utsträckta. Några barn gick med öppen hand och tiggde pengar och mat.

De kom fram till en tom bänk. Det kändes som att Irinas hjärta stannade. Nu var det dags. Här och nu. 

   - Sätt er här, sade Irina. Barnen hoppade ivrigt upp på bänken. Hon ställde väskan sidan om Natasha. Vakta på den, sade hon och tittade uppfordrande på dem. Med mammans blick. Håll i den, bär den. Vakta den. Den är viktig. Kom ihåg potatisarna som ligger i den. Hon satte sig inte på bänken utan stod framför dem. De tittade undrande på henne.
   - Jag vill att ni väntar här. Sitt kvar här. Jag måste gå och göra ett ärende som det är bäst att ni inte följer med på. Så sitt här, och vänta. Jag är snart tillbaka. Hon samlade all kraft hon hade. Nu skulle hon gå.

   - Kom ihåg att ni har varandra. Och att jag älskar er över allt annat. Hon ville så gärna kyssa dem och krama dem. Men det skulle verka misstänkt, så hon stod framför dem. Kämpade emot.

   - Hej då, på ett tag, sade hon och vände sig bort, för att dölja sina ögon. Hon försökte gå med lugna steg, som om hon var på väg mot ett ärende, bort från dem, upp mot parkens norra hörn. Hon hade tänkt ut allt, hur hon skulle gå innan hon från parken, innan hon hade väckt dem på morgonen. Hon vände sig om när hon kommit så långt bort att de inte skulle se hennes ögon. De tittade på henne och vinkade glatt till henne. Hon vinkade tillbaka.

Hon nådde gatan. Hon ville vända om och gå tillbaka. Hon ville vända sig om. Men hon tog till höger, utan att vända sig om. Hon gick förbi kyrkan, den magra med kupolen som barnen skrattat åt. Hon tittade upp mot kupolen. Där fanns ingen gud. Den tog inte hand om henne. Den räddade inte henne. Skulle guden ta hand om barnen? Hon insåg att hon hädade, att hon begärde något av guden. Men hon struntade i det, för vad gjorde det? Guden fanns inte. Snart fanns inte hon heller. Men hennes barn skulle finnas. Någon skulle förbarma sig över dem och ge dem mat.

Nu kunde inte hennes barn se henne längre. Skådespeleriet var slut. Nu fanns ingen kraft kvar att hålla tillbaka tårarna. Nu behövde hon inte se ut som Irina, modern. Nu böjdes den orkeslösa kroppen och darrade. Våndan hon burit och dolt, kom fram. Hon orkade knappt gå. Hon behövde inte låtsas längre. Det enda hon hade kraft till var att gråta.

Det var svårt att se. Tårarna och yrseln skymde hennes blick. Hon gick stapplande ner för gatan. Hon tog till höger där den stora gatan anslöt. Hon nådde floden, tog stöd av järnstaketet mot floden  och gick utmed den, till korsningen där Poltavagatan började. Där de hade hoppat av lastbilen. Där stannade hon, nöjd av att ha nått dit. Hon tittade upp mot trappan. Där hade barnen hoppat och sprungit för en stund sedan. Hon såg parken längre bort. Där barnen satt och väntade på henne. Hennes älskade flicka, hennes dotter, dottern till Irina och Vladymyr, älskade Natasha, som hade lyckats bli åtta år, en stark flicka, som nästan aldrig hade klagat över korngröten och potatisarna som Vladymyr hade hittat på sina nattliga räder över åkrarna. Och Stephan, hennes älskade pojke, som var en stark pojke, nu tio år, som Vladymyr hade sagt skulle bli en stor man, som skulle ställa allt till rätta. Där uppe, i parken, satt de. Med en väska med kläder och två potatisar.  

Hon vände sig om, gick mödosamt över floden, med en hand på räcket, och började gå uppför Poltavagatan. Det var inte lätt att gå. Hon var så yr och så svag. Orken hade runnit ur henne. Kroppen ville inte gå. Den ville sätta sig ner. Den ville lägga sig ner. Kraften var försvunnen och viljan rann av kroppen.

Några kvarter senare såg hon in på en tvärgata. Där låg en person halvt på trottoarkanten, halvt på gatan. Ingen hade tagit hand om kroppen. De lät den ligga där. Så som hon snart skulle. Om ett tag.

Men inte på gatan. Det hade hon bestämt långt innan de hade rest. Hon hade tänkt på det. Hon gick utmed husen, med handen som stöd på husen hon passerade. Husen var hennes stöd och hennes riktning. Ty snart skulle hon svimma. Det visste hon. Det hade hon hört att man gjorde. Då skulle hon inte ramla ut i gatan och bli liggande vid gatan. Hon skulle falla samman vid ett hus. Mot ett hus. Hon ville ligga utmed ett hus. Där skulle hennes liv sakta försvinna.

Hon ragglade till, tappade balansen och föll. Hon räckte ut handen och kände husets vägg. Hon kände sig lugn. Nu var det klart.
…

Du kanske inte vet vad Holodomor var?
Nu vet du.
Glöm det aldrig.

Den 5 februari 2023
​
Sven-Olof Yrjö Collin  

​Paludan har bränt koranen och har skapat en process som har sina negativa sidor, bl a muslimsk fascistisk handling mot poliser och rejält med grus i NATO-anslutningen. Men det finns också positiva sidor i processen. Två av dem vill jag ta upp idag.

Jag hade aldrig kunnat bränna koranen. Det beror inte på att jag respekterar koranen. Jag föraktar den och är rädd för dess konsekvenser. Men jag anser att man helt enkelt inte bränner böcker. Jag har t o m svårt för att kasta böcker, där jag blott kan kasta, under stort inre motstånd, gamla, utgångna läroböcker, där jag har en mängd likartade i bokhyllan. Därför anser jag Paludans gärning, i sig, för att vara barbarisk och primitiv. Hans brännande befinner sig på samma nivå som den ideologi han riktar sig mot och på samma nivå som de som reagerar våldsamt på hans brännande. Paludans och muslimernas agerande är barbariskt.

Men Paludans brännande innebär två positiva saker, utbildning i svensk demokrati och att den visar på att aktivism eroderar svensk statsförvaltning.

De flesta flyktingar i Sverige har kommit från odemokratiska, religiösa länder. Där vänjs man vid att vara tyst om man har en egen tanke, och att lyda. Samtidigt, eftersom det är muslimska länder, lär man sig den islamiska fascismen, att våld är legitimt om det ingår i lydnaden under islam. De befinner sig nu i Sverige, där yttrandefriheten är oerhört mycket större, ja, man kan säga att den inte är större utan att den finns, till skillnad från situationen i deras hemländer, där det är dödsstraff att säga att allah är ett barbariskt monster och dåligt påhitt. I Sverige väcker våld i samband med yttranden avsky, förutom hos extrema vänster-och högergrupper. Det senaste utbrottet av våld i samband med yttrande, om vi bortse från korankravallerna 2022, var militärens mördande av fem personer i Ådalen 1931.

Med Paludan har alla dessa flyktingar nu fått se, och inse, att man inte blott kan säga att allah är ett barbariskt monster, utan att man t o m får bränna allahs heliga ord, koranen. Att bränna koranen är samma yttrandefrihet som muslimerna utnyttjar, när de bär sin religiösa symbol, hijaben, i det offentliga rummet. De tar sig rätten att demonstrera, och på ett sätt som är kränkande för svenskar, tanken att kvinnans hår är något olämpligt att visa upp, och måste därför inse att även andra har rätt att demonstrera på ett sätt som andra kan uppleva kränkande.

Tyvärr så tar inte de ledande politikerna tillfället i flykten och använder det på ett tydligt sätt som en lektion i svensk demokrati. De har förvisso förbannat de muslimska fascisternas stenkastning och har sagt att Paludans bränning är en del i demokratin. Men de har också fördömt Paludans bränning, utan att referera till andra liknande kränkande demonstrationer, som t ex hijaben, som kränker den svenska värderingen om kvinnans frihet och allas jämställdhet. Även svenska politiker borde därför reflektera över vad demokrati är.

Trots denna brist, tror jag därför att Paludans brännande har varit positivt genom att det undervisat flyktingarna, men även alla oss, i vad demokrati är och innebär.  

Den andra saken är tecknet på erosionen av den svenska statsförvaltningen. På den svenska ambassadens fönster i Pakistan sattes det upp ett handskrivet anslag att de inte stödde ’idioten’ Paludans agerande. Det är en aktivism av ett slag som är mycket upprörande… i alla fall för mig, även om jag håller med om utsagan. Det är ett flagrant brott mot svensk statsförvaltning. Det är ett brott mot hur svensk diplomati görs. Enskilda, emotionella utbrott på svenska ambassader har, vad jag vet, aldrig förekommit tidigare. Det är ett enskilt initiativ, utfört av en individ som bryter mot all diplomatisk etikett och tradition. Minns Harald Edelstam, ambassadör i Chile under Chilekuppen 1973, som räddade många chilenare från militären. Det gjorde han, med stöd av statsministern, Olof Palme.  

Men medan man kan tänka sig att en individ nästlar sig in på UD och lyckas genomföra sin individuella politiska aktion, borde reaktionerna ha varit oerhört starka och tydliga. UD borde med kraft, ungefär likt statsministerns fördömande av Paludans aktion, fördömt tilltaget och tydligt visat upp att svenska staten inte recenserar opinionsuttryck i Sverige. Men detta har inte skett. Ett av de grövsta interna angreppen på svensk utrikespolitik och diplomati lämnas utan kommentar och utan handling. Den tystnaden visar att erosionen av svensk statsförvaltning har nu gått så långt att även UD är drabbat av aktivism.

Det kan låta långsökt, men när svensk statsförvaltning ägnar sig åt aktivism istället för att realisera svensk politik, då är fundamentet i svensk demokrati hotat, ty då är Riksdagen blott en politisk aktör, medan statsförvaltningen är en annan politisk aktör, istället för att vara den som lydigt och byråkratiskt genomför riksdagens politik. Därför är plakatet på ambassaden ett tecken på erosionen av svensk statsförvaltning som förvaltning av den demokratiska staten. Detta leder naturligen till en erosion av förtroende till staten, eftersom den kan misstänkas vara styrd av aktivister och inte av demokratin.

Lappen på ambassadens fönster var ett angrepp på Sverige och dess djupa demokrati, som kan ha den rysliga effekten att den gamla svenska tilltron till staten, som tjänat oss så väl, eroderar. Det positiva är det uppenbaras, varför vi kan agera mot erosionen. För att behålla Sverige svenskt, dvs med stark tilltro till den goda staten som realiserar folkets vilja genom att genomföra Riksdagens beslut.

​Den 4 februari 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

Titta på diagrammet. Det redovisar en undersökning av Novus och SvT, där de ställt frågan: Anser du att man bör förbjuda demonstrationer som kan kränka någon person eller grupp?
​
Det är således en fråga som närmar sig hädelsetanken, en tanke som tillhör den mörka medeltiden, innan demokratin och yttrandefriheten fick fäste. Eller, för den delen, de underutvecklade kulturerna där islam råder eller i Finland, med sin lag om trosfrid.
Diagrammet ger mig anledning att ta upp tre saker.

För det första, och minst viktigt, diagrammet utelämnar de som inte svarat eller som är osäkra. Det skapar intrycket att ett stort sjok säger nej när det gäller alla och männen, men att hälften av kvinnorna, halva cirkeln, säger ja. Men det som ger ett oriktigt intryck är att andelen osäkra inte finns med. Osäkra utgör 17% av alla, 11% av männen och 23% av kvinnorna. Hade det beaktats i diagrammet hade man sett att mindre än hälften av kvinnorna vill förbjuda. Poängen de vill få fram, som jag snart kommer till, överdrivs genom att utelämna de osäkra i diagrammet. Diagrammet är därför aningen demagogiskt.

Därefter kan man reflektera kring könsskillnader. Första skillnaden är att större andel av männen kan avgöra sin ståndpunkt, medan kvinnor är mer osäkra. Av männen är det blott 11% som är osäkra, medan 23% av kvinnorna är osäkra. Osäkerhet kan komma av att man inte har saken klart för sig och därför anser sig inte kunna fatta ett beslut. Men utfallet osäker kan även uppstå om man har saken klar för sig men att bägge besluten har sina fördelar och nackdelar, varför man inte kan, eller vill ta ställning. Osäker består således av de som inte kan och de som inte vill ta ställning. Hur dessa kategorier fördelar sig på könen, hade varit mer intressant att veta, än den flummiga kategorin ’osäker’.

Den tredje saken, och den viktigaste att notera, där också könsskillnaderna är tydliga, är att 39% av kvinnorna vill förbjuda demonstrationer som kan kränka, medan blott 18% av männen vill förbjuda. Är det en kvinnlig omsorgen om andra som ställs mot ett manligt principiellt agerande som uppenbaras här?  

Först skall sägas, för att ta bort PK:arnas ignoranta invändning, att det är trivialt att inse att inte alla kvinnor, blott 39% uttalar sig mot den demokratiska absoluta rätten att få yttra sig. Inte 100%. Det är en minoritet av kvinnor. Men det intressanta är att det finns en markant könsskillnad, och för mig, som lever högt på yttrandefriheten, är det oroväckande att så många som 39% av kvinnor stödjer en hädelselag.

Feministisk vetenskaplig litteratur har lanserat omsorg som en mänsklig drivkraft, sidan om det mer vanliga antagandet om människan som egoist. Själv brukar jag addera två till, tillhörighet som motiv för handling, och min favorit, plikt som motiv, dvs att du gör något, inte för att du tjänar på det, inte för att det ger dig en tillhörighet i en grupp eller för att det innebär en omsorg mot dina närmsta, utan för att det är rätt relativt en princip. Man kan då undra om kvinnor är mer omsörjande och män mer principiella, varför hädelselagen för stöd av omsörjande kvinnor, men männen, ridna av yttrandefrihet som princip, tar avstånd från hädelslag.

Omsorg brukar betecknas som ett motiv som riktar sig mot konkreta personer i individens närhet, t ex familj och vänner. I fallet med hädelselagen är emellertid omsorgen riktad mot en okänd annan människas känslor.

Vi skall dock inse att frågan ställs i en situation då muslimer känt sig kränkta. Det kan tänkas att kvinnorna inte svarat utifrån ett allmänt beaktande, utan har konkret tänkt på Paludan, hans barbariska akt av att bränna koranen, och muslimers våldsamma reaktioner på bränningen. Kanske kvinnorna tänker på religiösa känslor när de svarar. Om det hade varit en bränning av en svastika, och nazister hade gormat om att de var kränkta, kanske svaret hade blivit annorlunda. Jag tror att kvinnor har närmre till religion än män. I Italien ser jag äldre kvinnor, några yngre, men sällan män, förutom prästen, gå in i kyrkorna. Jag tror också, men vet inte, att kvinnor har lättare för horoskop. Att uppvigla mot sådana religiösa trosupplevelser, kan kvinnor, i alla fall 39%, som har närmare till de upplevelserna, känna som dumt och onödigt.

Själv är jag yttrandefrihetsfundamentalist. Ty vem skall få säga vad man inte får säga? Vem skall avgöra när något är kränkande? Räcker det om en person är kränkt, varvid utsagan inte får uttalas? Eller krävs det ett visst antal, och i så fall, hur många? Är det blott vissa saker som inte får kränkas, t ex religiösa känslor, där man har ett sjå att definiera religion, och i så fall, vad är religiösa känslor?

Det är omöjligt att svara på dessa frågor. Därför blir en hädelselagstiftning med nödvändighet, som i Finland, en simpel maktdemonstration, där makten föreskriver vad som är tro och hädelse. Därmed finns inte heller demokrati, utan det finns en auktoritär stat. Förvisso är det redan så till vis del i Sverige idag, ty svastikan må icke bäras, då den anses kränka en folkgrupp, judarna, medan man mycket väl får bära hammaren och skäran, trots att den kränker folkgruppen självägande bönder, de som tidigare kallades kulaker, och man får bära hijaben, trots att den kränker ateisters känslor.

Slutsatsen är att demokratin måste göras stark, ty den tycks ha 39% av kvinnorna mot sig, i alla fall avseende rätten att få säga och tycka vad man vill.

​Den 3 februari 2023
Sven-Olof Yrjö Collin 

​Forskarutbildningen i företagsekonomi ges med många kurser, där de främst är orienterade mot olika teoriområden, men även mot vetenskapliga metoder.

Jag har träffat många doktorer i företagsekonomi som synes ha gått genom samma forskarutbildning som jag gjorde, där metodutbildningen var kraftigt eftersatt, och vissa delar, som är så viktiga för att klara sig i ett liv som akademiker, var frånvarande.

I min utbildning fanns ingen som helst utbildning i kvalitativ analys. Däremot fanns det kurser i sk kvalitativ metod, vilka bestod av kurser i perspektivlära, som ju egentligen är teorikurser, där man lärde sig, t ex att anta att den sociala världen var socialt konstruerad. Shit no, tänker du rimligen.

Däremot, hur man tar tag i en timmes intervjudata, inspelad och senare utskriven i en datafil, lärdes intet om. Idag har sannolikt utbildningen blivit något bättre, delvis p g a den kvalitativa metodens utveckling. Men fortfarande stöter jag på doktorer i ekonomi som inte kan, på ett systematiskt sätt, analysera ett intervjumaterial, utan som känner och upplever och har sk subjektiva tolkningar.

Lika vämjeligt är att jag också stöter på ganska nyligen disputerade doktorer i företagsekonomi som inte ens klarar den ganska primitiva nivå av statistisk analys jag själv, genom självstudier, tillägnat mig. Att kunna tolka beta-värdet på en variabel i en multipel OLS-regression borde inte enbart vara ett kurskrav på civilekonomernas examensarbete, som det är i mina kurser, utan även på de som i kraft av att vara disputerade doktorer i företagsekonomi, handleder dessa arbeten. Men idag finns det mängder av doktorer i företagsekonomi som inte kan rita en graf med beta-värdet.

Men till denna brist kommer bristande yrkeskunskaper i det som tillhör det grundläggande arbetet som akademiker. T ex kommer alla som är seriösa akademiker att ägna sig åt att bygga och skapa teori, samt att delta i den kanske mest framträdande verksamheten som forskare, att hantera andras review av ens eget arbete och att själv granska andras arbeten i en review. Hur många kurser ger forskarutbildningar i företagsekonomi i Sverige i ’teoribyggande’ och i ’reviewprocessen’?

Förvisso är det så, att forskarutbildningen inte kan ge alla de kunskaper som en professor har. Under tiden som akademiker på ett universitet utvecklar man sig och lär sig än mer, för att sluta som acceptabelt kunnig forskare och lärare. Utbildningen kan inte ge alla kunskaper. Ja, ett helt yrkesliv kan inte ens ge alla kunskaper som är möjliga att erhålla.

Men forskarutbildningen skall lägga de grunder, varpå forskaren sedan står och utvecklar sig. När en doktorand examineras för sista gången, och därefter blir doktor, skall den ha en grund att stå på för att kunna utvecklas. Men den som saknar grund i kvantitativ och kvalitativ analys, som saknar grund i teoribyggande och review, är en person som hänger i luften. De få grunder den har, kommer den sedan, för att undkomma slit och arbete, att hävda är de väsentliga grunderna. Ja, den kommer att sjunga arbetsspecialiseringens lov, där den hävdar att den har en specialistkompetens.

Men dess specialistkompetens är densamma som snickaren som är specialiserad på hammaren, och därför blott kan använda hammaren, vilket innebär att den tvingar in en skruv med hammarens slag.

Dessa specialistkunniga doktorer är dumma doktorer, skapade av en dum forskarutbildning.   

​Den 2 februari 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

​Skattebetalarna är en förening som årligen utser det värsta skattesvindleriet. I år är Lineuniversitetet nominerat genom ett projekt.

’Trollsyn i hjärtemarkerna’, är ett vetenskapligt projekt som förbrukar 4,5 miljoner av Vetenskapsrådets pengar för att med hjälp av konst hitta vägar till att leva med naturen. Trollsyn innebär att man försöker anlägga ett perspektiv på material som är trollets perspektiv. Projektledaren lär ha sagt: ”Vi forskar genom att använda konst genom att själva agera som bortbytingar och röra oss i trollpack tillsammans med lantbrukare, skogsarbetare och andra konstnärer.”
https://skattebetalarna.se/avs/1-trollsyn-i-hjartemarkerna/

Starka fördömanden, likt Skattebetalarnas förening, ligger på lut och, som alltid, underlättas onekligen av okunskap och tankebrist.

Så?

Man kan hävda att trollsyn kan vara ett av alla dessa perspektiv vi kan anlägga på vår tillvaro och förstå den med. I mitt ämne har vi olika perspektiv, som vi kallar teorier, t ex agentteori, institutionell teori och marxistisk teori. De är olika och kan därför upptäcka olika saker. I organisationsläran finns metaforer som används för att förstå organisationer. Som exempelkan nämnas att man ser organisationen som en maskin. Några av dessa ’syner’ har varit tämligen framgångsrika, t ex Webers byråkratiteori. Att se naturen som ett troll är lika metaforiskt som byråkratiteorin. 

Men Trollprojektet är inte ett normalvetenskapligt projekt. Det ser man om man tar fram data som är meningsfull inom normalvetenskap, projektmedarbetarnas citeringar, som anses vara ett, av flera, tecken på hur vetenskapligt grundad och erkänd en person är.

Projektledarna består av tre personer. En person har 175 citeringar, en har 20 citeringar och en har 48 citeringar. Enligt normalvetenskapen är dessa personer knappast vetenskapligt kvalificerade eftersom de inte har fått kontakt med forskningsvärlden eller är tillräckligt erkända av den.

Man kan invända att projektets kunskap inte är normalvetenskapens kunskap. Ja, det är inte vetenskaplig kunskap överhuvudtaget, utan den kunskap som vi vinner just genom konsten. Sådan kunskap kommuniceras i många olika former, varav citeringsbar text är blott en, varför citeringar är än mindre god indikator än citeringar är i normalvetenskapen.

Det verkar onekligen vara ett projekt som ger Linnéuniversitetet full rättvisa för deras elaka öknamn: Åsa-Nisse-universitetet. Hade det varit ett projekt inom normalvetenskap är det nog att kalla det för ett beskäft under den falska flaggan av vetenskap. Men om vi ser det som ett konstnärligt projekt, vilket det ju är, då skall det värderas med andra kriterier, anpassade för just den kunskapsformen. Vilket man får anta att Vetenskapsrådet har gjort.

Likt alla vetenskapliga projekt, gäller att forskning är svår att utvärdera ex ante. Penicillinet var ju ett lyckosamt resultat av ett misstag, där Flemming hade glömt bort en skål med bakterier på ett bord. Vi får invänta ex post, vilka resultat som produceras, och därefter värdera projektet. Precis som Leif Östling, skall vi då fråga oss: Vad fan får vi för pengarna?

Vill du veta mer om projektet finns det på https://mycket.org/Troll-Perceptions-in-The-Heartlands

Den 1 februari 2023
Sven-Olof Yrjö Collin