Paludans brännande av koranen och dess effekter, med upplopp i Sverige och i muslimska länder, har gett en debatt om yttrandefriheten. Folk har frågats, där en skrämmande stor del har tyckt att man skall kunna förbjuda uttryck som kränker folks religiösa känslor.
Vanligtvis sansade och reflekterande debattörer, som Rosenberg, börjar nu mumla om inskränkning av yttrandefriheten, med argument att yttrande kan förbjudas som ”…såra, förödmjuka och hetsa mot utpekade grupper i samhället.” Medan hets mot grupper redan omfattas av inskränkning av yttrandefriheten genom hets mot folkgrupp, så pekar han på att reaktioner mot yttrandet, där folk känner sig sårade och förödmjukade, kan vara argument för inskränkning.
https://www.expressen.se/kultur/goran-rosenberg/utan-ansvar-fungerar--inte-yttrandefriheten/
När man tänker på yttrandefrihet kan man särskilja avsikten med yttrandet, yttrandet som sådant och effekterna av yttrandet. Det som främst varit i debatten har varit effekterna av yttrandet, men även något om avsikterna.
’Danskar har dödat, mördat och våldtagit’ säger jag. Skall jag få säga det?
Avsikten jag har, kan ni gräva hur mycket som helst i, jag kommer inte att avslöja avsikten. Och även om jag avslöjar avsikten, kan ni inte vara säkra på att det är min egentliga avsikt, ty även jag kan hyckla och ljuga. Någon kan anse att min avsikt varit att hetsa normander utan nordiskt ursprung mot danskar. Om nu normanderna utan nordiskt påbrå började kasta sten och göra utfall mot normander med nordiskt påbrå, kan jag sägas ha lyckats i min avsikt. Men jag kan hävda att det inte var min avsikt att uppvigla, och jag hade absolut avsikten att det skulle bli bråk bland normander. Det tycks därför inte vara en framkomlig väg att fokusera avsikten med yttrandet för att döma avseende yttrandefriheten.
Yttrandet som sådant, oaktad avsikt och konsekvens, kan bedömas om det är sant, om det förnedrar en människa eller en grupp människor, eller om det uppmanar till våldsam handling. Mitt påstående är inkorrekt om man ser på hur danskaragerade år 1963. Däremot, om man avser år 932, då är sant, inte för alla danskar, men tillräckligt många var engagerade i mord och våldtäkt som danska vikingar för att man skall kunna säga, med sanning, att danskar har dödat, mördat och våldtagit. Det är en historisk sanning, och som sådan, orimlig att hindra. Det måste vara rimligt att få uttala sanningar som är otvetydiga.
Däremot, om jag lägger till en följdsats, ’därför skall danskar mördas och våldtas’ en uppmaning om våldsamt agerande, och bör rimligen inte få uttalas, ty det är hets mot folkgrupp.
Eller, hur är det nu egentligen?
I koranen 4: 34, står det: ”Männen har gjorts ansvariga för kvinnorna, och GUD har begåvat dem med vissa egenskaper och gjort dem ansvariga för uppehället. De rättfärdiga kvinnorna kommer med glädje att acceptera detta arrangemang eftersom det är GUDs budord, och hedra sina makar i deras frånvaro. Upplever ni uppror från kvinnornas sida, ska ni först tala till dem, sedan (får ni använda negativa uppmuntringar som att) överge dem i sängen, sedan får ni (som sista alternativ) SLÅ DEM. Om de lyder er får ni inte överträda mot dem. GUD är Den Högsta, Ojämförlig.”
Det sista är en uppmaning till våld mot kvinnor i äktenskapet, vilket är en förbjuden handling i Sverige, tillika också hets mot folkgruppen kvinnor, varför den inte borde få lov att uttalas eller skrivas. Eftersom den texten finns på en svensk sajt och i böcker som sprids i Sverige, ja, t o m på svenska bibliotek, tycks den omfattas av en inskränkning av uttryck som uppmanar till våld. Att hota med våld gentemot en specifik folkgrupp, kvinnor, ingår därför i vår yttrandefrihet.
Men så är det inte generellt, tror jag. Om en nazist skriver: ”Om du möter en jude på gatan, skall juden lämna trottoaren. Gör juden inte det, skall du uppmana juden att lämna trottoaren. Lämnar inte juden trottoaren, slå juden.” Den utsagan tror jag skulle kunna fällas som hets mot folkgrupp.
Att den utsagan skulle fällas, men inte uppmaningen om våld mot kvinnor, beror nog inte på att hets mot kvinnor accepteras, utan att hets mot judar inte accepteras. Det är nog snarare så, att hets som uttrycks under religionens mantel accepteras, men inte hets under politikens mantel.
Således finns en oförklarlig principlöshet när det gäller att värdera en utsaga. Det beror på vem som uttalar den, under vilken mantel den uttalas och vem som utsagan avser. Utsagan i sig bedöms inte.
Går vi till det som mestadels anförs idag, så säger de som pläderar för inskränkning av yttrandefrihet att om en utsaga förödmjukar och kränker, må den inskränkas. Det är således frågan om vad mottagare av utsagan upplever. Inte avsikten, inte utsagans innehåll, utan upplevelsen av uttrycket, som avgör. Om danskarna upplever sig kränkta av min utsaga, bör den inte få uttalas. Helt oavsett om den är sann eller ej. Det är mottagaren som avgör.
Det innebär att vi inte har en yttrandefrihet, utan en yttrandemottagarfrihet, där den utsaga som tas emot utan att upplevas kränkande, är den utsaga som må uttalas.
Om jag, som ateist, upplever koranens vers 3:4 ”Ett strängt straff väntar dem som förnekar [sanningen i] Guds budskap - ja, Gud är allsmäktig och hämnden är Hans” som ett hot och en kränkning av min tro, ateismen, skall den således inte få uttalas eller skrivas. Men den finns i koranen och jag tror inte att en domstol skulle förbjuda 3:4 p g a att ateister upplever satsen som kränkande och förödmjukande. Ja, inte ens hotet i satsen skulle ge domstolen skäl att förbjuda den.
Således är det inte upplevelsen av utsagan som är skälet till inskränkningen.
Kvar blir då hur, inte hur yttrandemottagaren upplever utsgan, utan hur yttrandemottagaren agerar. Om den, som Erdogan, hindrar Sveriges inträde i NATO, eller om yttrandemottagarna löper gatlopp, kastar sten och hotar med vedergällning, helt enligt 3:4, då utlöses krav på inskränkning av yttrandet. Det är således yttrandemottagarens handling som utgör grund för inskränkning av yttrandefriheten.
Men inte ens det, tror jag, kan vara grund för inskränkning. Om jag som ateist kastar sten på moskébesökarna, för att de precis kommit från en bön där koranen, med sin vers 3:4 finns, skulle domstolen döma mot koranen. Domstolen skulle nog ha dömt mig, för min stenkastning och inga krav på att ta bort vers 3:4 i koranen skulle resas.
Det är således inte enbart reaktionen som sådan, utan också vem som utför den våldsamma reaktionen, som utgör grund för inskränkningen av yttrandet.
Vad som diskuteras är således en inskränkning av yttrandefriheten grundat på yttrandemottagarens handling vem yttrandemottagaren är. Politiska grupper omfattas säkert inte, utan inskränkningen av yttrandefriheten är begränsat till religiösa yttrandemottagare och deras handlingar.
Min slutsats är att diskussionen om yttrandefrihet är en diskussion om religiösa gruppers makt att inskränka yttrandefriheten, där vissa ideologiers anhängares våldsamma agerande vid yttrandemottagande är avgörande. Det tycks således som om religionsfrihet innebär frihet att inskränka yttrandefriheten.
Den 18 februari 2023
Sven-Olof Yrjö Collin
Vanligtvis sansade och reflekterande debattörer, som Rosenberg, börjar nu mumla om inskränkning av yttrandefriheten, med argument att yttrande kan förbjudas som ”…såra, förödmjuka och hetsa mot utpekade grupper i samhället.” Medan hets mot grupper redan omfattas av inskränkning av yttrandefriheten genom hets mot folkgrupp, så pekar han på att reaktioner mot yttrandet, där folk känner sig sårade och förödmjukade, kan vara argument för inskränkning.
https://www.expressen.se/kultur/goran-rosenberg/utan-ansvar-fungerar--inte-yttrandefriheten/
När man tänker på yttrandefrihet kan man särskilja avsikten med yttrandet, yttrandet som sådant och effekterna av yttrandet. Det som främst varit i debatten har varit effekterna av yttrandet, men även något om avsikterna.
’Danskar har dödat, mördat och våldtagit’ säger jag. Skall jag få säga det?
Avsikten jag har, kan ni gräva hur mycket som helst i, jag kommer inte att avslöja avsikten. Och även om jag avslöjar avsikten, kan ni inte vara säkra på att det är min egentliga avsikt, ty även jag kan hyckla och ljuga. Någon kan anse att min avsikt varit att hetsa normander utan nordiskt ursprung mot danskar. Om nu normanderna utan nordiskt påbrå började kasta sten och göra utfall mot normander med nordiskt påbrå, kan jag sägas ha lyckats i min avsikt. Men jag kan hävda att det inte var min avsikt att uppvigla, och jag hade absolut avsikten att det skulle bli bråk bland normander. Det tycks därför inte vara en framkomlig väg att fokusera avsikten med yttrandet för att döma avseende yttrandefriheten.
Yttrandet som sådant, oaktad avsikt och konsekvens, kan bedömas om det är sant, om det förnedrar en människa eller en grupp människor, eller om det uppmanar till våldsam handling. Mitt påstående är inkorrekt om man ser på hur danskaragerade år 1963. Däremot, om man avser år 932, då är sant, inte för alla danskar, men tillräckligt många var engagerade i mord och våldtäkt som danska vikingar för att man skall kunna säga, med sanning, att danskar har dödat, mördat och våldtagit. Det är en historisk sanning, och som sådan, orimlig att hindra. Det måste vara rimligt att få uttala sanningar som är otvetydiga.
Däremot, om jag lägger till en följdsats, ’därför skall danskar mördas och våldtas’ en uppmaning om våldsamt agerande, och bör rimligen inte få uttalas, ty det är hets mot folkgrupp.
Eller, hur är det nu egentligen?
I koranen 4: 34, står det: ”Männen har gjorts ansvariga för kvinnorna, och GUD har begåvat dem med vissa egenskaper och gjort dem ansvariga för uppehället. De rättfärdiga kvinnorna kommer med glädje att acceptera detta arrangemang eftersom det är GUDs budord, och hedra sina makar i deras frånvaro. Upplever ni uppror från kvinnornas sida, ska ni först tala till dem, sedan (får ni använda negativa uppmuntringar som att) överge dem i sängen, sedan får ni (som sista alternativ) SLÅ DEM. Om de lyder er får ni inte överträda mot dem. GUD är Den Högsta, Ojämförlig.”
Det sista är en uppmaning till våld mot kvinnor i äktenskapet, vilket är en förbjuden handling i Sverige, tillika också hets mot folkgruppen kvinnor, varför den inte borde få lov att uttalas eller skrivas. Eftersom den texten finns på en svensk sajt och i böcker som sprids i Sverige, ja, t o m på svenska bibliotek, tycks den omfattas av en inskränkning av uttryck som uppmanar till våld. Att hota med våld gentemot en specifik folkgrupp, kvinnor, ingår därför i vår yttrandefrihet.
Men så är det inte generellt, tror jag. Om en nazist skriver: ”Om du möter en jude på gatan, skall juden lämna trottoaren. Gör juden inte det, skall du uppmana juden att lämna trottoaren. Lämnar inte juden trottoaren, slå juden.” Den utsagan tror jag skulle kunna fällas som hets mot folkgrupp.
Att den utsagan skulle fällas, men inte uppmaningen om våld mot kvinnor, beror nog inte på att hets mot kvinnor accepteras, utan att hets mot judar inte accepteras. Det är nog snarare så, att hets som uttrycks under religionens mantel accepteras, men inte hets under politikens mantel.
Således finns en oförklarlig principlöshet när det gäller att värdera en utsaga. Det beror på vem som uttalar den, under vilken mantel den uttalas och vem som utsagan avser. Utsagan i sig bedöms inte.
Går vi till det som mestadels anförs idag, så säger de som pläderar för inskränkning av yttrandefrihet att om en utsaga förödmjukar och kränker, må den inskränkas. Det är således frågan om vad mottagare av utsagan upplever. Inte avsikten, inte utsagans innehåll, utan upplevelsen av uttrycket, som avgör. Om danskarna upplever sig kränkta av min utsaga, bör den inte få uttalas. Helt oavsett om den är sann eller ej. Det är mottagaren som avgör.
Det innebär att vi inte har en yttrandefrihet, utan en yttrandemottagarfrihet, där den utsaga som tas emot utan att upplevas kränkande, är den utsaga som må uttalas.
Om jag, som ateist, upplever koranens vers 3:4 ”Ett strängt straff väntar dem som förnekar [sanningen i] Guds budskap - ja, Gud är allsmäktig och hämnden är Hans” som ett hot och en kränkning av min tro, ateismen, skall den således inte få uttalas eller skrivas. Men den finns i koranen och jag tror inte att en domstol skulle förbjuda 3:4 p g a att ateister upplever satsen som kränkande och förödmjukande. Ja, inte ens hotet i satsen skulle ge domstolen skäl att förbjuda den.
Således är det inte upplevelsen av utsagan som är skälet till inskränkningen.
Kvar blir då hur, inte hur yttrandemottagaren upplever utsgan, utan hur yttrandemottagaren agerar. Om den, som Erdogan, hindrar Sveriges inträde i NATO, eller om yttrandemottagarna löper gatlopp, kastar sten och hotar med vedergällning, helt enligt 3:4, då utlöses krav på inskränkning av yttrandet. Det är således yttrandemottagarens handling som utgör grund för inskränkning av yttrandefriheten.
Men inte ens det, tror jag, kan vara grund för inskränkning. Om jag som ateist kastar sten på moskébesökarna, för att de precis kommit från en bön där koranen, med sin vers 3:4 finns, skulle domstolen döma mot koranen. Domstolen skulle nog ha dömt mig, för min stenkastning och inga krav på att ta bort vers 3:4 i koranen skulle resas.
Det är således inte enbart reaktionen som sådan, utan också vem som utför den våldsamma reaktionen, som utgör grund för inskränkningen av yttrandet.
Vad som diskuteras är således en inskränkning av yttrandefriheten grundat på yttrandemottagarens handling vem yttrandemottagaren är. Politiska grupper omfattas säkert inte, utan inskränkningen av yttrandefriheten är begränsat till religiösa yttrandemottagare och deras handlingar.
Min slutsats är att diskussionen om yttrandefrihet är en diskussion om religiösa gruppers makt att inskränka yttrandefriheten, där vissa ideologiers anhängares våldsamma agerande vid yttrandemottagande är avgörande. Det tycks således som om religionsfrihet innebär frihet att inskränka yttrandefriheten.
Den 18 februari 2023
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
